Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Skillingaryds dämme.
Hösten vid Skillingaryds dämme
Hösten vid Skillingaryds dämme, del 12, en naturkrönika i 10 bilder
om när naturen har gått till vila men där den fortfarande sprider sina
gener till nya generationer.
Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, en härligt solig dag i mitten
av november månad år 2013.
Det var en solig och härlig novemberdag när det vanligtvis grå och
disiga hade lämnat oss för en stund. Naturen var plötsligt fylld med
rymd, färger och ljud av våra stannfåglar men också av ljud från
insekterna på väggen till det lilla tornet i bakgrunden.
På den solvarma träpanelen som utgör det lilla utsikttornets
ytterväggar trivdes hundratals med flugor i solskenet, kanske är det
arten husfluga, ”Musca domestica”.
Flugorna tillhör en underordning i insektsordningen ”Brachycera”, på
svenska tvåvingar, och innehåller över 100 000 olika arter, varav drygt
4 400 av dessa finns hos oss i Sverige.
Flugor har i likhet med myggor bara ett par vingar då bakvingarna är
ombildade till balansorgan, så kallade svängkolvar. Mundelarna är
sugande eller stickande och sugande.
Flugor har vanligen kraftigare kropp och kortare ben än myggor, men
vissa dansflugor är faktiskt mygglika. Många flugarter, såsom
blomflugor, härmar utseendet hos getingar, humlor och bin, detta
fenomen benämns mimikry.
De något otrevliga och masklika fluglarverna saknar fötter och är
anpassade att leva inuti ett substrat, till exempel jord eller kadaver.
Många flugor orsakar också skador på grödor eller sprider mer eller
mindre otrevliga och dödliga sjukdomar såsom kolera och sömnsjuka.
Även den sena höstens bruna färger är bedårande vackra åtminstone i
strålande solsken som här vid den första dammen vid Dämmet, endast
en lätt bris krusar den annars spegelblanka vattenytan.
Bladvassen till vänster och kaveldunet till höger i förgrunden har gjort
sitt, men dess frön och sålunda också dess gener har vandrat vidare
genom tiden till nästa år. I marken ligger dess rotsockar som också
vilar och väntar på nästa vår- och sommarvärme.
Stora, grönludna, jättelika händer, armar och fötter från ett okänt
flodväsen försöker ta sig upp på den fallna stammen från en klibbal.
Dess huvud och svans syns bara till en del under alstammen.
Väsen är en mångtydig term som inom filosofin ofta använts i analogi,
överensstämmelse, med latinets ”essentia” som i sin tur är ett
översättningslån av grekiskans ”ousia” för den postulerade
gemensamma natur som antas finnas i eller bakom de enskilda tingen
av en viss art eller sort. Postulera betyder för övrigt att, förutsätta som
sann eller existerande, utan bindande bevis, ofta i filosofiska
sammanhang.
I anslutning till Aristoteles har man ibland tänkt sig att varje ting på
något sätt strävar efter att till fullkomlighet förverkliga sitt väsen i
betydelsen sin inneboende natur, medan Platon och den medeltida
universalierealismen givit upphov till föreställningen att tinget blott är
en vag avbild av det eviga och oföränderliga väsen som utgör dess
översinnliga urbild eller den hos Gud befintliga idén.
Nypon kallade vi i barndomen för klipulver, med andra ord, något
som framkallar klåda och vanligen består av, de i detta fall, korta,
styva och stickiga resterna av pistillernas stift som ni här ser som ett
”brunt snus” inringat av de vissna och krumma foderbladen.
Bilden visar de vackert röda och mycket goda nyponen från
vresrosens ibland otrevliga buske, åtminstone sprider den sig alldeles
för effektivt och stickig är den minsann också.
Jag pratar lågmält med de vackra sångsvanarna, ”ao ao aoao” och de
kommer emot mig omedelbart, mest för att de tror att jag har mat med
mig, men också för att jag pratar med dem, det vill jag i alla fall tro.
Så fort svanarna inser att jag inte har någon mat att erbjuda dem
lämnar de mig, trots att jag fortsätter att ”prata” med dem, ”ao ao
aoao”.
Plötsligt blev det liv borta i jolsterbusken, det skramlade tonlöst ”tserr
tserr” från de små näpna stjärtmesarna och en och annan blåmes fanns
också med i det lilla ”meståget”, lika fort som de kom, lika fort var de
borta, vart tog de vägen.
Stjärtmes, ”Aegithalos caudatus”, ”Aegithalos” är ett grekiskt ord för
”mes” och ”Caudatus” betyder ”försedd med stjärt” eller
”långstjärtad”, vilket väl måste anses som ett mycket passande namn,
såväl på svenska som på latin.
Locklätet är ett ”sii-sii-siih” varierat med ett torrt surrande ”tserr tserr”
medan sången är drillande och påminner om blåmesens sång.
För några år sedan fann man det fantastiska boet i en klibbalsklyka på
andra sidan ån nere vid det lilla röda ”huset”, bara något hundratal
meter åt sydost.
Läs mer om detta i min krönika ”Mötet, del 5, stjärtmes” från den 26
juni 2010, den finns i krönikerummet under rubriken ”Natur” i det
övre svarta klickfältet.
Avslutningsbilden för denna gång blir på en ”guldklimp” invid
fågelmatarstationen i nordväst. Enligt svensk folktro från Jämtland
innebar det dock otur för jägaren om han fick se den vackra lilla
talgoxen och i Uppland kunde man förvänta sig snö om fågeln satte
sig vid fönstret medan samerna betraktades talgoxen som en genuin
olycksfågel.
Talgoxen är i alla fall hos oss en kär gäst vid fågelbordet om vintern
och när den häckar gärna i trädgårdsholken. Varje talgoxpar brukar
lägga två kullar per år med 10-12 ägg i varje kull.
Någon har räknat ut att om alla skulle överleva och fortsätta att
fortplanta sig skulle ett par talgoxar efter tio år ha gett upphov till mer
än 120 miljoner nya talgoxar.
Lyssna gärna på detta om ni vill och få en föraning om senvinter och
vår, klicka i så fall på nedanstående länk.