Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Skillingaryds skjutfält.
Bohultsvägen och Stallhöjdsvägen, invid den gamla Väderkvarnen
Bohultsvägen och Stallhöjdsvägen, invid den gamla Väderkvarnen, en naturkrönika i 20 bilder från Skillingaryds skjutfält, där den biologiska mångfalden är stor.
Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, i första decemberveckan anno 2013.
Denna hittills märkligt milda vinter, en dag med blå himmel, strålande solsken och flertalet plusgrader är det en härlig känsla att vandra över ljungheden på Skillingaryds skjutfält. Den måttliga sydvästvinden känns skön och mer vårlik än vinterlik.
Trots att det är mitt på dagen står solen lågt över Skillingaryds fjärrvärmeverk i söder och som ni kan se är skuggorna mycket långa, till och med jag blir lång.
Här ute på ljungheden upplever man rymd och volym, nästan som när man är vid havet, det är bara vågornas brus som saknas.
Någon kilometer efter att man passerat ljungheden börjar stigningen upp emot Väderkvarnen, som dock inte längre finns, och Berget, varvid skogen tätnar.
Nu möts man också av skogens ljud, det susar i trädkronorna och korsnäbbar, tofsmesar och nötväckor låter höra sig, även korpparet tittar till vem som kommer på besök.
Den som här inträder måste se upp och vara försiktig med allhanda ting såsom fallande träd och blindgångare, bägge dessa saker kan nämligen skapa död och elände, men trots detta är området ett fantastiskt naturområde med både gammelskog och härlig gammal inägomark.
Väl uppe vid den gamla och numera rivna Väderkvarnen svänger man av åt norr från Stallhöjdsvägen och in på Bohultsvägen. Nu och här börjar det biologiska mångfaldsäventyret.
Om ni vill se hur den gamla målkulissen Väderkvarnen såg ut så kan ni gå in på min krönika ”Skjutfältet – Väderkvarnen” från den 23 februari år 2008, inlagt här den 24 feb år 2008 samt kompletterad den 10 mars år 2008.
Efter bara några meter promenad norrut på Bohultsvägen var jag ”tvungen” att stanna och lyssna, betrakta samt fotografera den större hackspettens hane där den satt i en stor och ståtlig asp.
Om ni kan se de vassa och spetsiga aspknopparna så förstår ni kanske varför de i barnramsorna kallas för Vasse Aspe.
Bara några steg ytterligare i den gamla sälgen klättar den lilla vackra nötväckan omkring och letar föda, emellanåt stannar den och tittar åt mitt håll och låter höra sitt högljudda ”bubblande” kontakt- och, eller, varningsläte. Den är för övrigt mycket högljudd och har ett flertal olika kontaktläten. Sången är också ljudlig och genomträngande samt består av en serie visslingar.
Normalt bildar bildens slingerticka, ”Cerrena unicolor” tydliga, ofta taktegellagda hattar, men den har dessutom en nästan alltid välutvecklad, resupinat, vidväxt, del. Ibland är fruktkropparna till och med uteslutande resupinata, och kan då täcka meterlånga partier på liggande stockar.
Enskilda hattar blir cirka 1 decimeter stora och har borsthårig, zonerad ovansida, som först är beigefärgad eller gulbrunaktig, men snart grönfärgas av alger, precis som här.
Slingertickans porer är som bilden visar slingrande och gråvita till mörkgrå. Svampen växer på död lövved, framför allt av björk men enstaka fynd är gjorda på gran, här växer den på en sälglåga.
Den är vanlig på liggande stammar och stubbar, men hittas också på döda eller döende partier av stående träd och finns både i fuktiga skogar och torrare, öppna miljöer.
Granbarren och sälglövet tycks sväva, kanske har de missat Higgsbosonen budskap om gravitation, naturligtvis inte, de har bara råkat fastna i ett på bilden osynligt spindelnät.
Jag hoppas ni kan se de små mörka punkterna på granbarren, ”Picea abies”, dessa punkter är nämligen svampangrepp av svampar i släktet ”Rhizosphaera”.
Kanske är det svampen, ”Rhizosphaera kalkhoffii”, som förekommer i hela landet, men som är vanligast söderut och är vanlig på gran i alla åldrar.
Svampen förekommer mest typiskt på unga barr, men även på äldre, som på bilden. Mycket små runda svarta fruktkroppar utvecklas i klyvöppningarna och de sitter därmed i rader på barrets undersida.
Fruktkropparna är så små att lupp är nödvändig vid identifiering. Barrfärgen kan vara rödlila, röd eller brun och ibland till och med fortfarande delvis grön.
Abiotiska skador såsom främst väderleksextremer och insektsskador på barr kan leda till angrepp. ”Rhizosphaera” anses därmed vara en sekundär skadegörare på gran. Svampen utvecklas särskilt ofta på de barr som fälls under försommaren, som en följd av vinterns och vårens väderleksskador, men fruktkroppar förekommer hela året.
Angreppet kan gå snabbt, ett par veckor från infektionstillfället till färdiga fruktkroppar. Svampens roll är fortfarande något oklar, men den är troligen till övervägande delen saprofytisk. Den är vår näst vanligaste svamp på granbarr efter granskyttesvampen.
I det barrfall som sker under vår och sommar är ”Rhizosphaera” den vanligaste svampen, men den antas endast vara bidragande orsak till barrförlusten och eventuellt kan höga halter av luftföroreningar av något slag underlätta angrepp.
”Rhizosphaera” anses dock orsaka ringa skador på gran. Blågran, ”Picea pungens”, är däremot mer mottaglig för angrepp och i södra Sverige har flera julgransplanteringar med blågran drabbats hårt, av angrepp i grenspetsarna på våren.
”Rhizosphaera kalkhoffii” kan förväxlas med andra arter av släktet ”Rhizosphaera”, såsom ”Rhizosphaera pini” och eventuellt ” Rhizosphaera macrospora”.
Bilden visar några vackra sälgtickor, ”Phellinus conchatus”, som växer på en gammal sälg vid Bohult. Sälgtickan har konsolformade fruktkroppar som växer tätt taktegellagda och ovansidan är mörkbrun samt hårig och ofta bevuxen av mossor, dock inte här. Sälgtickan är vanlig i hela landet.
Bilden visar några plattickor, ”Ganoderma lipsiense, som är en art i basidiesvampsordningen ”Polyporales”. Svampen har fleråriga, hårda, konsolformiga fruktkroppar som är mellan 15–40 centimeter breda och lika långa men är bara 1–5 centimeter tjocka.
Fruktkropparnas ovansida är koncentriskt fårade, gråbrun till kanelbrun i färgen och ofta täckt av sina egna rostbruna sporer. Undersidans porlager är först vitt, men blir senare brunt.
Plattickan växer på stubbar och stammar av främst lövträd, där den orsakar vitröta. Den är i Sverige allmän norrut till Uppland och sällsynt norr därom. Plattickan kan också ge fnöske.
Först undrade jag vad detta kunde vara för tickor som växte på den gamla granen eftersom färgen var något märklig, med det visade sig vara tre klibbtickor, ”Fomitopsis pinicola”. Även en fjärde, mycket liten, klibbticka syns ovan till höger.
Lunglaven sprider sig ordentligt på såväl asp som sälg vid Bohult, vilket är mycket glädjande och bevisar kvalitén på området.
Här växer såväl lunglav, ”Lobaria pulmonaria”, som grynig filtlav, ”Peltigera collina”, tillsammans på den gamla och mäktiga sälgen vid Bohult.
Det är verkligen inte svårt att se draklika figurer i lunglavsbålen, slika naturliga mönster måste ha varit en inspirationskälla för konstnärer genom många årtusenden. Här ser jag till och med drakvingarna.
Här växer stor gräsmossa, ”Brachythecium rutabulum” och grynig filtlav, ”Peltigera collina”, vackert sammanflätade på en gammal sälg vid Bohult.
En närbild på lavarten grynig filtlav, ”Peltigera collina”, på en gammal sälg vid Bohult. Filtlavar, bildar släktet ”Peltigera”, och är lavar med bladlik, mer eller mindre utbredd bål som har breda, runda lober och åsar eller ådror på undersidan, där det också finns små rotlika bildningar, så kallade rhiziner.
Fruktkropparna sitter på ovansidan och i spetsen av loberna. I bålen ingår en grönalg eller en cyanobakterie, ibland båda, som hos torsklaven, ”Peltigera aphthosa”.
Släktet, som är artrikt och förekommer över en stor del av jorden, omfattar i Sverige cirka 20 arter, däribland bilden grynig filtlav samt styverlav, torsklav, trevarlav, åderlav och filtlav.
Filtlaven, ”Peltigera canina”, har för övrigt använts inom folkmedicinen mot rabies.
Bilden visar den stora kranshakmossan, ”Rhytidiadelphus triquetrus”, som är en mossa ganska allmän i stora delar av södra Sverige, dock mer och mer sällsynt norrut.
Kranshakmossan växer vanligen i lövskogar men även i barrskogar om det är kalkrik och näringsrik jord, vilket det är i och runt Bohult. Hakmossor känns igen på de utspärrade bladen och den rödbruna stammen.
Kranshakmossan används till att göra kransar av, därav dess namn och är Västmanlands landskapsmossa.
Den mörka till svarta laven som växer bland kranshakmossan är sköldfiltlav, ”Peltigera horizontalis”, och man kan se de små ljusbruna, sköldlika fruktkropparna, apothecierna, sticka upp någon centimeter från den mörka lavbålen.
Ovan, i mitten av bilden, växer praktstjärnmossa, ”Plagiomnium undulatum”, tätt omslingrad av ett stort bestånd av liten bräkenmossa, ”Plagiochila porelloides”.
Rosmossa, ”Rhodobryum roseum”, liten bräkenmossa, ”Plagiochila porelloides”, samt kranshakmossa, ”Rhytidiadelphus triquetrus”. Alla dessa tre arter förekommer ganska rikligt i och runt Bohult på norra delen av Skillingaryds skjutfält.
Detta är kanske en släkting till den giftiga gifthättingen, ”Galerina marginata” och i så fall kan det vara arten ”Galerina stylifera”, samma som ”Galerina sideroides”, som på svenska heter vedhätting, hur som helst är den sen på året. ”Galerina” är ett av de svampsläkten som kallas hättingar.
Hättingar eller hjälmskivlingar, bildar släktena ”Conocybe” och ”Galerina”, som ingår i basidiesvampsordningen ”Agaricales” med cirka 100 respektive cirka 90 arter i Norden. Samtliga av dessa svampar är skivlingar och hattsvampar.
Släktet ”Galerina” omfattar små, brunsporiga arter. De har vanligen en klockformig, strimmig hatt och foten har ibland ring. De växer på mark och murken ved. De är inte matsvampar, och åtminstone en art, gifthätting, förr dadelbrun hjälmskivling, ”Galerina marginata”, är mycket giftig. Hit förs bland annat arterna kärrhätting, myrhätting, spetshätting, sumphätting och ängshätting.
Släktet ”Conocybe” omfattar små, tunna och bräckliga arter med vita eller bruna hattar och foten har ibland ring. Sporpulvret är brunaktigt. Dessa växer på jord, i gräsmattor och på dynga och är heller inga matsvampar. Hit förs bland annat arterna klockhätting, kraghätting och rosthätting.
Tack för idag, slut för idag!