Mötet, del 32, murhoppspindel

Vår natur- och kulturkrönikör har tittat närmare på en spindel.

Mötet, del 32, murhoppspindel

Mötet, del 32, murhoppspindel, en natur- och kulturkrönika i 7
bilder om en liten snabb och hoppande spindel vars närvaro jag aldrig
förut lagt märke till samt om en svensk entomolog.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, i slutet av juli månad 2014.

Murhoppspindel ”Marpissa muscosa” är en spindelart som först
beskrevs av Carl Alexander Clerck år 1757. Murhoppspindel ingår i
släktet Marpissa, och familjen hoppspindlar. Arten är reproducerande
i Sverige. Inga underarter finns listade.

I Svenskt biografiskt lexikon, SBL, som är ett personhistoriskt
lexikon som började ges ut år 1917 och som i oktober 2013 omfattar
A till Stålhammar, står det ungefär följande om Carl-Alexander
Clerck.

Carl Alexander Clerck föddes år 1709 i Stockholms stad och dog den
22 juli 1765 i samma stad och var Stadsuppbördsman och
Arachnolog, det vill säga spindelkännare. Föräldrarna var
bokhållaren i förmyndarkammaren kamreraren Alexander Clerck och
Elisabet Gram.

Bland den linnéanska tidsperiodens nordiska biologer var Carl
Alexander Clerck tvivelsutan en av de märkligaste, så mycket mer
som hans forskargärning bedrevs vid sidan av ett strävsamt arbete i
kommunens tjänst och under trycket av ekonomiska bekymmer.

Från hans tidigare år känner man föga eller intet men år 1726
inskrevs han som student i Uppsala, där han tillhörde Stockholms
nation. Om han vid universitetet bedrev naturvetenskapliga studier
och redan då lärde känna Carl von Linné, vet man ej, men det är föga
troligt.

Vistelsen i Uppsala torde också ha varit ganska kort och sannolikt av
ekonomiska skäl nödgades han redan år 1727 söka anställning i
Stockholm, där han till slut hamnade i det kommunala
uppbördsverket.

Först i 30-årsåldern vaknade hos Carl Alexander Clerck ett okuvligt
begär att efter sin förmåga rikta vetenskapen genom forskningar i
naturen. Därtill eggades han av Carl von Linnés ryktbara
föreläsningar i naturalhistorien, som år 1737 hölls på riddarhuset i
Stockholm.

Han skriver i förordet till sitt berömda verk ”Svenska spindlar” från
år 1757; ”Jag hade den lyckan att jämte andra få höra desamma; och
ehuru jag tilförne ej ägt tillfälle att därtill lägga någon grund samt
dessutom af andra sysslor och förrättningar var ständigt hindrad,
kunde jag dock ej emotstå den lust, som herr archiaterns
undervisnings-och umgängessätt hos mig till denna vetenskap
upväckte”.

Tvivelsutan grundlades under dessa föreläsningar mellan Carl
Alexander Clerck och Carl von Linné en mera personlig bekantskap,
som med åren växte till verklig vänskap, varpå talrika uttryck finnas
i deras korrespondens.

Carl Alexander Clerck nyssnämnda verk, vilket Carl von Linné
betecknade som ”ett av de vackraste, om icke det aldra vackraste,
som i Sverige utkommit” och som även förskaffade honom
ledamotskap av Vetenskapssocieteten i Uppsala, har varit av
grundläggande betydelse för den arachnologiska forskningen.

Icke nog med att i detta omkring ett sjuttiotal svenska spindlar för
första gången beskrivas och åskådliggöras med
förträffliga ”illuminerade” figurer, det innehåller även en rad
synnerligen goda iakttagelser rörande spindlarnas fångstnät och
levnadsförhållanden.

Tyvärr har genom de nu gällande internationella
nomenklaturbestämmelserna ställt, vilka fastställt den år 1758
utkomna editionen av Carl von Linnés ”Systema naturae” som
utgångspunkt för prioritetsbestämningen, Carl Alexander
Clerck:s ”Svenska spindlar” av år 1757, i skuggan.

Redan innan nyssnämnda verk utkom av trycket, hade Carl
Alexander Clerck börjat ägna sin uppmärksamhet även åt fjärilarna.
Välförtjänt beröm och uppmuntran av Carl von Linné ingav honom
så tanken att åstadkomma ett stort anlagt planschverk över insekterna.

Genom Carl von Linnés medverkan lyckades han vinna drottning
Lovisa Ulrikas bevågenhet, och i väsentlig mån på hennes bekostnad
utgavs så det präktiga arbetet ”Icones insectorum rariorum”, tyvärr
avbrutet mitt i tredje häftet år 1765 genom Carl Alexander Clercks
förtidiga bortgång.

I detta verk avbildades på de första tolv tavlorna 160 svenska fjärilar,
medan alla de återstående voro ägnade utländska arter, som Carl von
Linné ställde till hans förfogande.

Text saknades alldeles, varför väl verket snarast får betraktas som
illustrationer till Carl von Linnés fjärilsbeskrivningar. Vilken
rangplats det på sin tid intog, därom vittna bäst följande ord av Carl
von Linné i ett brev till Vetenskapsakademien den 3 januari år 1765,

Men låt oss, Mine herrar, jemföra dessa vår tids underverk med de
figurer, som Eder egen Clerck gjort öfver de raraste Indiens
papilioner, så skolen I, Mine herrar, få se, att själva svarta avunden
måste tillstå, att ingen av alla de förr nämnde, ja ingen i hela verlden
hunnit praestera någon bok med figurer av sådan raritet, prakt,
livlighet och skönhet, som med herr Clercks kan ställas i parallell.

Brevet i fråga utmynnade i en varm vädjan till
akademiens ”magnater” att understödja verkets fortsatta utgivande.

Om också Carl Alexander Clerck för sitt vetenskapliga arbete mottog
mycket beröm och belönades med ledamotskap även i
Vetenskapsakademien, så åtnjöt han säkerligen blott ringa materiellt
understöd. För att kunna fullfölja sina ideella syften offrade han
mycket av sina små inkomster och satte sig därjämte i betydande
skuld.

Därför drogs han också ständigt med ekonomiska bekymmer. Ett
sådant orosfyllt liv tärde kanske också på hans krafter och
påskyndade måhända hans bortgång vid blott femtiofem års ålder.

Betecknande är Carl von Linnés ord i ett brev till Akademiens
sekreterare i augusti år 1765: ”Den arbetssamme Clercken har även
slutat sina ögon. Gud låte nu akademien, som hon begynt, vårda hans
verk, att det ej förgås; ty vettenskaperne hava aldrig sett
prydesammare.”

Murhopparspindelns utbredningsområde anges på engelska i
Encyclopedia of Life, EOL, som: ”Lives in the Palaearctic, and is
widespread in northern Europé”.

Denna lilla hoppspindel var mycket snabb och så fort jag försökte
stoppa den lite försiktigt för att kunna ta en bild så hoppade den sin
väg, drygt 10 centimeter, vilket är drygt tio gånger sin egen
kroppslängd.

Bildens murhoppspindel tillhör som redan nämnts familjen
hoppspindlar, på latin ”Salticidae”, med en världsvid utbredning och
cirka 4500 kända arter, vilket är fler än i någon annan spindelfamilj,
varav cirka 45 finns i Sverige, bland annat krönikans
murhoppspindel men också harlekinspindel som också kallas
zebraspindel, ”Salticus scenicus”.

Kroppslängden på hoppspindlarna varierar mellan 2-18 millimeter
och framkroppen är ofta något rektangulär sedd uppifrån och benen
är korta och kraftiga. Bland spindlarna är synsinnet bäst utvecklat
hos just hoppspindlarna, som har både form- och färgseende.

Av de åtta ögonen är fyra framåtriktade. De båda mittersta av dessa
är mycket stora och har långt avstånd mellan linsen och näthinnan,
vilket ger ett litet synfält, men detta kompenseras av att näthinnorna
kan röras i olika riktningar med hjälp av muskler.

Med dessa två ögon fixeras och granskas potentiella byten och
partners. De övriga ögonen uppfattar främst rörelser i omgivningen.

Flertalet arter hoppspindlar är kringströvande, dagaktiva jägare, som
likt kattdjur smyger fram mot och hoppar på sitt byte. De gör också
långa hopp vid förflyttning vilket jag berättade tidigare.

När de hoppar är de fästade i den ankartråd som de i likhet med andra
spindlar lämnar efter sig.

I tropikerna har man påträffat arter som både gör fångstnät och jagar
fritt. Hoppspindlar är dessutom solälskande och har mer eller mindre
komplicerade parningsspel.

En del arter, bland annat den i Sverige förekommande
stackmyrespindeln, ”Myrmarachne formicaria”, påminner
utseendemässigt om myror. Många tropiska arter uppvisar dessutom
en anslående färgprakt.

Spindlar är en ordning med cirka 40 000 arter men hos oss i Sverige
finns bara cirka 700 spindelarter. Spindlarna är närmast släkt med
kvalster, till exempel fästingar och skorpioner och tillsammans bildar
de gruppen, klassen, spindeldjur bland leddjuren. En annan klass
bland leddjuren är för övrigt insekterna.

Flertalet spindelarter i Sverige lever bara mellan 1–2 år, medan vissa
fågelspindlar kan bli över 20 år gamla. En del arter blir fullvuxna på
hösten och kan, till exempel i Sverige, vara aktiva till och med under
snötäcket.

Spindlar är framför allt bekanta för sin förmåga att framställa
spinntrådar. Trådarna består av proteiner som produceras i flytande
form i olika typer av spinnkörtlar, som mynnar på ett antal spinnvårtor
nära spindelns bakände.

På dessa finns ett antal munstycken, genom vilka proteinsekretet
passerar och övergår till fast tråd. Nätbyggande spindelarter kan ha
upp till sju olika körteltyper, kringströvande arter dock något färre.

Varje typ producerar silke med särskilda kemiska och fysikaliska
egenskaper och används för bestämda syften.

Tack för idag och på återseende!