Gå över ån efter den biologiska mångfalden

Vår natur- och kulturkrönikör har tittat närmare på vår biologiska mångfald.

Gå över ån efter den biologiska mångfalden

Gå över ån efter den biologiska mångfalden, en natur- och
kulturkrönika i 16 bilder om att det är i den nära naturen som ett
naturintresse skapas och respekten för den biologiska mångfalden
föds.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i början och slutet av juli
2014.

Gå över ån efter vatten är vanligtvis att göra någonting på ett
krångligare sätt än det behöver vara, men i detta fall menar jag precis
tvärt om när det gäller mötet med den biologiska mångfalden.

Det är i närmiljön, i hemmamarkerna, i lek- och ”bygga hydda”-
skogen som ett naturintresse föds och respekten för den biologiska
mångfalden grundläggs.

Respekten för livet och det levande inklusive det mänskliga livet
danas i tidiga år i möten med djur och natur, ett intresse och en insikt
som följer en människa genom livet och som innebär så mycket glädje
och kunskap.

I dagens krönikerubrik ”Gå över ån efter den biologiska mångfalden”
gjorde jag bokstavligen så att jag bara gick över ån Lagan i
Skillingaryd efter den rika biologiska mångfalden i den vardagsnära
närmiljön och följde ån upp till Fågelforsdammen.

Bilden visar den vanliga älgörten, älggräset eller varför inte mjödört,
”Filipendula ulmaria”, som är vanlig i hela landet.

Älggräsets blommor och blomställning liknar dem hos släktingen
brudbröd, ”Filipendula vulgaris”, den senare är dock en mer lågväxt
torrmarksväxt med nästan bladlös stjälk och mångpariga blad som
sitter samlade i en basal rosett.

Carl von Linné omtalar att man strör ut älggräs på golvet vid högtider,
en sed som fortsätter långt in på 1800-talet, och C. F Nyman skriver år
1868 att ”Numera användes växten nästan endast, men mycket
allmänt, i synnerhet på landet midsommartiden och andra helgdagar,
att för sin goda lukt och friska grönska strö på golfvet eller uppsätta på
väggar o. d”.

Älgört såväl bladen som blommorna har använts inom farmakologin
bland annat som svettdrivande medel, den innehåller salicylsyra ett
ämne som är smärtstillande och febernedsättande och som också
återfinns hos viden i släktet ”Salix”.

Förr användes den också för att krydda öl och mjöd och man brukade
då gnida in kärlen med älggräs för att ge drycken en god smak.

Blommor eller blad kan också användas till örtte.

Trots att ett av namnen på örten är älggräs hör arten inte till familjen
gräs ”Poaceae” utan till familjen rosväxter ”Rosaceae”.

”Lukten af denna växt är den allra mest intensiva. Till följe häraf är
det i Sverige ett bruk bland bönderna att på helgdagar och vid
gästabud strö friska blad af densamma på golfvet, på det att lukten
däraf må fylla hela huset, och denna blir ofta så stark, att den knappt
kan uthärdas.

Om vintern däremot strör man på liknande sätt grankvistar på golfvet.
Se där ett medel till beredande af trefnad i hemmet, som naturen själf
bekostar!”

Ur ”Flora Lapponica” av Carl von Linné år 1737, i svensk
översättning av T. M. Fries år 1905.

Bilden på dessa vackra blommor visar arten flädervänderot,
”Valeriana sambucifolia”, som är en ganska högväxt, flerårig ört med
djupt parflikiga blad och vita eller som på bilden rosa blommor.

Flädervänderot har använts bland annat mot olika nervsjukdomar och
Hoffberg, år 1792, konstaterar att den ”beröms i Fallandesot, långsam
hufwudwärk och nerfsjuka”.

Dess starka lukt är omtyckt av katter, liksom lukten hos kattmynta,
”Nepeta cataria”, och enligt Anders Jahan Retzius är också råttor
attraherade av doften och han skriver att den ”skall ock behaga Rottor,
och nyttjas derföre af Rottefångare i luder”.

”Vendelörtens rot har obehaglig, något besk, i början skarp, smak och
egendomlig, genomträngande, vidrig lukt, som kan orsaka yrsel och
hufvudvärk, men som behagar kattor mycket…

…Roten användes i medicinen (Radix Valerianæ minoris Pharm.) Och
utgör ett verksamt nervmedel. Nyttjas – såsom pulver, tinctur eller
extract – mot epilepsi, spasmer o. s. v. och dessutom, jemte andra
medel, mot paralysi och katalepsi. Bör samlas om våren (innan
stjelken utväxt), torkas långsamt och förvaras i slutet kärl; den
bibehåller då sina egenskaper under flera år…

…I flera landsorter nyttjar allmogen denna ört mot åkommor hos
boskapen, och ännu allmännare är den ansedd såsom ett medel mot
troll och trolldom (DYBECK).”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria I” av C. F. Nyman år
1867.

Då man förr inte särskilde flädervänderot och läkevänderot kan man
anta att båda arterna användes på samma sätt.

Frossört, ”Scutellaria galericulata”, är en flerårig ört som kan bli upp
till en halv meter hög. Arten är vanlig i hela landet, i fjälltrakterna
förekommer den dock mer sparsamt. Den växer alltid på fuktig mark,
till exempel i kärrkanter och på stränder.

Frossört ansågs förr vara verksam mot frossa och såldes på apotek
under namnet ”Tertianaria herba”, enligt C. F Nyman år 1867.

”De gamle botanisterna (DALECHAMP) kallade örten Lysimachia
galericulata, troligen med hänsyn till blombihanget (liksom en slags
hjelmmössa, galera), hvilket namn den sedan bibehållit (slägtnamnet
påminner om samma bihang såsom en liten ryggsköld, scutellum, åt
fodret). Fordom ansågs den mycket verksam mot tredjedags-frossan,
och benämndes på apoteken Tertianaria herba (Frossört). Dess vanliga
folknamn är Getnos.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria I” av C. F. Nyman år
1867.

Bildens flenört eller torsnässla, ”Scrophularia nodosa”, är en flerårig,
vanligen högväxt, illaluktande ört som kan bli upp till en meter hög.

”Den har en nog stark och wederwärdig luckt, och ätes endast af
Geten, och Bien söka dess blommor. I Norrige dricker allmogen Thee
på bladen, såsom swettdrifwande i halssjuka; men Fläder Thee och
Mos äro både säkrare och angenämare.”

Ur ”Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ” av A. J. Retzius år 1806.

Äkta förgätmigej, ”Myosotis scorpioides”, har blommor med ett platt
kronbräm och är upp till en centimeter breda samt är Dalslands
landskapsblomma.

”Denna täcka blomma betraktas sedan gammalt såsom en kärlekens
eller vänskapens minnesblomma. Men, anmärker DYBECK, de
prunkande namn, som man utomlands slösat på växten, ha ej vunnit
insteg hos svenska allmogen, icke ens ”Förgät-mig-ej”, hvilket ännu
idag icke är folknamn. Ej heller, säger DYBECK, är blomman i
särdeles tycke, utom i eller nära städerna, der den, såsom bekant,
bindes till kransar att lägga i vatten. ”Med säkerhet kan deremot
antagas att blommans benämningar Fiskögon (Nerike) och Fansögon
(Skåne) äro inhemska ehuru knappt urgamla.” Denna brist på allmoge-
namn står säkerligen i samband med växtens brist på nyttiga eller
annars märkliga egenskaper.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria I” av C. F. Nyman år
1867.

Skogssallat, ”Mycelis muralis”, blommar i juli-augusti, blomkorgarna
är bara en centimeter breda och har en smalt cylindrisk holk och
vanligen bara fem tunglika blommor.

Artnamnet ”muralis” kommer av latinets ”murus” för ”mur” och
betyder ”som växer på murar”.

Smultron, ”Fragaria vesca”, blommar från maj till juli och blommorna
är vita och tvåkönade. Smultronen är så kallade skenfrukter och
mognar vanligen i juli-augusti.

Skenfrukten lossnar lätt och består av en uppsvälld, köttig, oftast röd
blomaxel och de egentliga frukterna är de små nötterna som sitter
fästade på ytan, precis som hos jordgubbar.

Smultronets skenfrukter äts färska och är enligt C. F. Nyman år 1868,
”såsom bekant, behagligt syrliga, både välluktande och välsmakande
(aromatiska), de läckraste bland våra vanliga vilda ‘bärsorter’. De äro
också helsosamma, nemligen lösande, kylande och antiseptiska
(endast undantagsvis och individuelt kunna de orsaka knip och
nässelartadt utslag)”.

Späda blad utnyttjades förr även som tesurrogat.

”Ulla! min Ulla! säj får jag dig bjuda
rödaste smultron i mjölk och vin
Eller ur sumpen en sprittande ruda,
Eller från källan en vattenterrin?”

Ur ”Fredmans epistlar N:o 71 av Carl Michael Bellman år 1790.

Bergdunört, ”Epilobium montanum”, blommar från juni till augusti
med rosa eller sällan vita blommor. Blommorna är ganska stora,
ungefär en centimeter breda, och har kronblad som är urnupna i
spetsen. Stiftet har fyrflikigt märke vilket är ovanligt i släktet
”Epilobium”.

Skogskovall eller skogsskepling, ”Melampyrum sylvaticum”,
blommar från juni till augusti med små gula blommor som sitter
ensidigt vända, i bladvecken.

I ett citat från Carl von Linné i ”Flora Lapponica” år 1737, omtalar
han att skogskovall och släktingen ängskovall var bra betesväxter som
gav ett utmärkt smör.

”Skogsskeplingen bosätter och utvecklar sig i skuggan, men vänder
sig mot dagern för att utslå sina blommor. Man ser icke sällan talrika,
i grupper samlade stånd, alla vändande sina blommor i en och samma
riktning, som således utvisar från hvilket håll de mottaga det mesta
ljuset.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria I” av C. F. Nyman år
1867.

Men vad står väl där, halvt dolda av blåbärsriset, om inte två ätliga
klumpar av arten stensopp på latin ”Boletus edulis”.

Visst var det så, förra bilden visade två Karl-Johan eller stensoppar, de
var dessutom helt ”oangripna” av diverse insekter.

Stensopp eller Karl-Johan är en ätlig svamp som förekommer i både
löv- och barrskog. Den förekommer talrikt särskilt efter varma somrar
och är en god matsvamp, som med fördel kan torkas på grund sin
starka smak och arom.

Drillsnäppa, ”Actitis hypoleucos”, är en art i fågelfamiljen snäppor.
Den blir 20 centimeter lång, är gråbrun ovan och vit under samt har
distinkta vita vingband, som syns i flykten.

Den flyger på ett karakteristiskt sätt med ryckiga vingslag och låter då
ofta också höra en kort räcka av fina men skarpa visslingar.

Drillsnäppan häckar vid steniga, vegetationsfattiga sjöar och åar och i
skärgården. Man ser den ofta trippa omkring och gunga karakteristiskt
med bakkroppen.

Drillsnäppa häckar i hela Sverige, i nästan hela Europa och vidare
österut genom norra och centrala Asien till Japan.

Först efter konsultationer med en mycket duktig mykolog och
svampkännare har jag bestämt denna vackert brunröda ticka till den
mindre allmänna rävtickan, ”Inonotus rheades”.

Rävtickan finns både i slutna och mer öppna miljöer, gärna i blandskogar
med relativt stort inslag av barrträd, här växer den på en klen asp endast
några meter från ån Lagan strax nordväst om Östra lägret på
Skillingaryds skjutfält.

Den kan i första hand förväxlas med sin släkting altickan, ”Inonotus
radiatus”, som dock vanligen är mindre, mer utpräglat taktegellagd i sitt
växtsätt och växer på framför allt klibbal och hassel.

Som ung är rävtickan, som ni ser på bilden, tufsigt hårig på ovansidan för
att senare bli kal och den växer nästan uteslutande på såväl grov som klen
asp, ibland på liggande stammar, men oftast som på bilden, på stående
träd, dock sällsynt även på björk, poppel, körsbär och viden.

Rävtickan klassas som redan nämnts som mindre allmän och hittas mest
i östra Sverige.

Tack för idag, slut för idag och på återseende!