Dösen vid havet

Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på en dös.

Dösen vid havet

Dösen vid havet, en natur- och kulturkrönika i 8 bilder från sydvästra
Skåne om en tid för länge, länge sedan, ändå alldeles nyss.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i den första juliveckans
oväder sommaren 2014.

En dös är en form av megalitgrav, storstensgrav, från yngre stenålder.
Gravkammaren täcks av ett takblock, som vilar på flera väggstenar.
Oftast ingår stenkammaren i en rektangulär eller rund hög, långdös
respektive runddös, som kan omgärdas av resta stenar.

Dösar är kända i stora delar av Västeuropa, från Portugal till
Sydnorge. En utveckling kan följas från gravanläggningar med
träkammare, så kallade långhögar, till bildens stenkammare.

Ute vid kusten, endast några stenkast från Öresund, ligger en så kallad
stendös från cirka 4000 år före Kristus, den så kallade
Eskilstorpsdösen.

Här på Söderslätt finns ett flertal stendösar, den märkligaste är
dubbeldösen vid Snarringe strax öster om Skegrie någon mil öster om
Vikingareservatet.

Söderslätt är en slättbygd i sydvästra Skåne, ungefär motsvarande de
tre häraderna Oxie, Skytt och Vemmenhög och området är sedan flera
århundraden en central odlingsbygd och präglas av ett öppet, böljande
åkerlandskap.

Nils Gustaf Bruzelius skriver om Eskilstorpsdösen cirka år 1870:

”På strandmarken till ryttmästarebostället i Eskilstorp är en ganska
ansenlig stendyss belägen ej särdeles långt från havet.

Ännu i mannaminne var den försedd med omgivningsstenar, men
dessa förstördes av en av prästbönderna till vars hemman den på den
tiden hörde. Numera återstår, som teckningen utvisar, endast själva
kistan med dess överliggare, vilken utgöres av en högt ansenlig sten,
flat på undre sidan, något över två alnar tjock och omkring 4 alnar i
diameter på alla sidor.

Oaktat dess storlek är den dock sprucken i två, tämligen olika, delar”.

Nils Gustaf Bruzelius skriver fortsättningsvis om Eskilstorpsdösen:

”Kistan vars längd är 3 alnar och bredd 2 1/4 dito, består av tre, på
innersidan flata, stenar, men är alldeles öppen på den nordöstra sidan.
Den norra underliggaren är 3 alnar bred, 1/2 aln tjock på det ställe, där
den är tjockast, och på inre sidan 2 1/6 alnar över jord, samt
söndersprungen förmodligen genom överliggarens tryck”.

”Den södra stenen är 3 alnar bred, 3 kvarter tjock och 1 3/4 aln hög
inuti kistan, varigenom överliggaren fått en ej obetydlig lutning åt
södra sidan och kistan sålunda är vida lägre därstädes ….”.

Nils Gustaf Bruzelius föddes den 28 april år 1826 i Västra Tommarps
socken, Skytts härad, Malmöhus län och avled den 23 april år 1895 i
Lund. Han var en svensk arkeolog och läroverksrektor samt brorson
till Arvid Sture Bruzelius, professor i kirurgi och obstetrik i Lund.
Nils Gustaf Bruzelius ligger begravd på Norra kyrkogården i Lund.

Dösar med rektangulär kammare är äldre än de med mångkantig form
och de äldsta dösarna har byggts för en person. Flertalet har dock
fungerat som gravrum för en grupp människor i samhället under flera
århundraden.

I Norden byggdes dösar under några generationer omkring 3400 år
före Kristus och det totala antalet i Sverige uppgår till drygt 100,
fördelade på Skåne, Halland och Bohuslän.

Notera även närheten till Öresund i bakgrunden, avståndet dit är bara
några hundra meter.

Dösens kammare liksom högen runt denna uppvisar betydande
storleksvariationer. Den längsta långdösen i Sverige, Jättegraven vid
Trelleborg, är drygt 60 meter lång.

I välbevarade stendösar kan skelett och gravgåvor finnas inne i
kammaren men vanligare är dock att rester från offer av lerkärl eller
yxor påträffas utanför dösens ingång.

Apropå stenåldern, så är detta en samlingsbenämning på den äldsta
och mest omfattande delen av människans förhistoria. Stenåldern
indelas i följande kronologiska faser.

Paleolitikum eller äldre stenåldern, omspänner tiden från det att de
första stenredskapen tillverkades för cirka 2,5 miljoner år sedan till
slutet av den senaste istiden för cirka 11 000–10 000 år sedan.

Mesolitikum eller mellanstenåldern omfattar tiden efter den senaste
isavsmältningen fram till införandet av jordbruk, i södra Skandinavien
cirka 4000 år före Kristus.

Dessa båda perioder brukar ibland också gå under benämningen
jägarstenåldern men i nordisk arkeologisk litteratur förekommer också
benämningen äldre stenålder för hela perioden före den yngre
stenåldern.

Under neolitikum, yngre stenåldern eller bondestenåldern, infördes
och utvecklades jordbruket runtom i världen. Dateringen av
neolitikum varierar avsevärt alltefter de lokala omständigheterna och
under slutet av stenåldern började koppar användas i skilda delar av
världen, varför uttrycket kalkolitikum eller kopparstenåldern myntats
för att beskriva denna fas.

Sista bilden för denna gång visar Öresundsbron som ligger bara några
kilometer norr om Eskilstorpsdösen samt de vackra ridhästar som
finns i området runt dösen.

På bilden ser ni sju av cirka tjugo hästar som hjälper till att hålla
strandängarna öppna och välbetade.

På återseende!