Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har besökt Skillingaryds skjutfält och Hässlehultsgölen.
Skillingaryds skjutfält och Hässlehultsgölen
Skillingaryds skjutfält och Hässlehultsgölen, en natur- och
kulturkrönika i 14 bilder om några av höstens sena svampar och om
hösten som en årstid.
Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd på oktober månads sista dag
år 2014. Bilderna är klickbara.
Att man måste rensa diken från sly och annan växtlighet för att få en
bra framkomlighet, det förstår jag, men att lämna slika förfulande spår
efter röjningsaggregatet det förstår jag inte.
Den gamla tallstubben håller så sakta på att återgå till de urgamla
kretsloppen med stor hjälp av svampen vedmussling, ”Gloeophyllum
sepiarium”.
Rödskivig kanelspindling, ”Cortinarius semisanguineus”, är en
eftertraktad färgsvamp och ger en brunorange till röd färg enligt
förhållandet 2 liter färsk svamp per hektogram garn.
Ull är nog det vanligaste föremålet för färgning, eftersom ull är ett
protein binder det färgen väl och behåller den länge.
De vanligaste färgerna man får från växter och svampar är gult, rött,
brunt och grått. Blått är mindre vanligt och svart är svårt att få fram.
Grönt som egen färg finns inte, men erhålls genom att färga med gult
och blått var för sig. Många svampar ger, i synnerhet vid betning,
intensiva röda, blå och violetta färger.
Om du använder de bästa materialen, ull och silke, kan du mycket väl
nöja dig med naturell färgning utan tillsats av kemikalier. Detta
medför dock vanligtvis att färgerna blir svagare och blekare samt att
de lättare tvättas bort med tiden. Färgen kan naturligtvis också
försvinna helt om plagget utsätts för solljus.
För att erhålla textilier som har bättre hållbarhet mot tvätt och solljus
är det vanligt att använda något betmedel. Betmedlet är oftast något
metallsalt som hjälper färgämnet att binda till textilfibrerna.
Betmedel ger inte bara färgningen en större beständighet utan också
mycket djupare och starkare kulörer och kan lyfta fram helt andra
nyanser än färgämnet ensamt.
Bildens rödskiviga kanelspindlingen är en ganska vanligt
förkommande svampart i trakterna runt Östersjön, på Skillingaryds
skjutfält.
Följande betmedel används vid färgning av ullgarn:
Alun eller kaliumaluminiumsulfat, är ett vitt sockerliknande pulver
och mycket använt betmedel som inte ändrar färgtonen.
Järnvitriol eller ferrosulfat, är ljusgröna kristaller och används ofta
tillsammans med färgämnen rika på garvsyra och ger alltid olika
färgnyanser. Det gör gula färger mer grönaktiga och röda färger mera
lila samt gör garvsyrerika färger grå till svartaktiga.
Kopparvitriol eller kopparsulfat, är blågröna kristaller och ger oftast
mörkare kulörer och gör karmosinrött till bordeauxrött.
Kromsyrat kali eller kaliumdikromat, är orangefärgade kristaller och
ger ingen skada på garnet, men avger giftiga ångor som i koncentrerad
form är ohälsosamma. Det förstärker gula och gyllene färger samt gör
röda färger mörklila.
Oxalsyra eller etandisyra, är vitaktiga kristaller eller pulver och en
organisk syra som förekommer naturligt i frukt. Ibland används
oxalsyra tillsammans med kaliumdikromat och gör karmosinrött till
rödlila.
Tennsalt eller stannoklorid, är ofta grova vitaktiga kristaller och
används tillsammans med vin-sten och ger då starka och klara färger,
överdosering kan dock skada garnet. Detta ger gula färger mer lyster
och värme samt gör karmosinrött till högrött.
Vin-sten eller kaliumväteartrat, är ett vitt mjöligt pulver och används
alltid tillsammans med tennsalt men kan även kombineras med alun.
Följande betmedel används vid färgning av bomullsgarn:
Alun, se ovan under ullgarn.
Galläpple eller tannin, är ett betmedel som är rikt på garvsyra samt gör
gula färger gråbruna och röda färger plommonlila till svartbruna.
Soda eller natriumkarbonat är ett basiskt betmedel.
Övriga kemikalier är följande:
Ammoniak, natronlut, natriumhypoklorit och natriumhydrosulfit samt
kaliumkarbonat eller, som det också kallas, pottaska, används vid
efterbehandling för att göra färgbadet alkaliskt, med andra ord,
basiskt. De tre första kemikalierna används i samband med
indigofärgning, det vill säga, mörkt blått.
Teknisk sprit eller T-sprit är etanol som används för att lösa upp vissa
färger.
Ättiksyra neutraliserar basiska garner och även vanligt koksalt kan
förstärka gula färger och också användas vid indigofärgning.
Bilden visar den rödskiviga kanelspindlingen, ”Cortinarius
semisanguineus”, sedd underifrån på de röda skivorna.
Den gamla granlågan sydost om Östersjön innehåller ”alltid” den
vackert vita bittertickan, ”Postia stiptica”, den är dock ingen
matsvamp.
När man studerar den vita bittertickan, ”Postia stiptica” på nära håll så
kan man konstatera att den inte är helvit utan snarare gulvit. Bilden
visar svampens ovansida.
Smaken hos bittertickan, ”Postia stiptica”, är som namnet säger,
mycket bitter, men smaken framträder ibland först efter en stunds
tuggande. Bilden visar svampens undersida.
Granfingersvamp, ”Ramaria eumorpha”, är en av många svårbestämda
fingersvampsarter och där de växer ser man dem ofta i mer eller
mindre stora grupper.
De flesta svampar är saprotrofer, vilket innebär att de hämtar sin
näring ur dött organiskt material, i det här fallet tallbarr.
En saprotrof är en organism som tar sin näring från dött organiskt
material och många svampar och bakterier är saprotrofer.
Dessa organismer kallas ibland också felaktigt för saprofyter, men då
detta ord, som kommer från grekiskan, betyder ”rutten” och ”växt” är
det mindre lämpligt att använda då svampar och bakterier inte tillhör
växtriket.
Bildens förmodade granfingersvamp, ”Ramaria eumorpha”, tillhör
fingersvamparna och dessa betraktades förr som säkra matsvampar
men nu vet vi att det finns många olika arter och att de dessutom är
svåra att skilja från varandra. Flera fingersvampar smakar illa och
några är dessutom giftiga.
Fingersvampar är en gemensam benämning på flera olika släkten
basidiesvampar. De växer på marken eller på multnande stammar och
andra multnande växtdelar.
Deras fruktkroppar är upprätta, oftast livligt färgade, köttiga eller sega, korall- eller buskformiga och relativt kortlivade.
Basidierna, där basidiesporerna bildas, är långsmala och sitter jämnt
fördelade utanpå fruktkropparna och bilden visar fortfarande en
förmodad granfingersvamp som växte i gammal gramskog alldeles
öster om Östersjön.
Svavelgul slöjskivling, ”Hypholoma fasciculare”, en svamp som
tillhör släktet slöjskivlingar, på latin ”Hypholoma”.
De är små till medelstora skivlingar, som växer på ved eller mark och
är övervägande gula, men hatten, som är torr till slemmig, är ibland
brun eller olivgrön.
Fruktkropparna har ofta trådlika hyllerester och sporpulvret är lila
eller brunaktigt.
Till släktet slöjskivlingar förs bland annat bildens art svavelgul
slöjskivling samt rökslöjskivling och tegelröd slöjskivling.
Rökslöjskivlingen är enligt uppgift ätlig och god efter avkokning,
medan de övriga två är oätliga, och bildens svavelgula slöjskivling
kan till och med orsaka svåra förgiftningar.
Var alltid helt säkra på vad ni äter i svamparnas värld, annars låt bli!
Luktticka, ”Gloeophyllum odoratum”, ingår i släktet ”Gloeophyllum”
som innehåller 5 arter i Sverige, vilka är granmussling,
”Gloeophyllum abietinum”, kolticka, ”Gloeophyllum carbonarium”,
tallstocksticka, ”Gloeophyllum protractum” och vedmussling,
”Gloeophyllum sepiarium”, som ni kan se på bild två.
Släktets arter är fleråriga eller ettåriga, hattbildande arter med
korkartat, brunt kött, som färgas svart med lut, KOH. Arterna växer
normalt på barrved, och orsakar brunröta.
Utseendemässigt är bildens luktticka, ”Gloeophyllum odoratum”, en
mycket speciell art, vars hattar på lodrätt underlag är konsolformade
till hovformade, men som blir kuddlika till oregelbundet knöllika när
de bildas på ovansidan av stubbar, vilket vanligen är fallet.
Hatten är ojämn och mer eller mindre tovhårig, gulbrun till mörkbrun
eller nästan svart, på levande exemplar dock nästan alltid med en
gulaktig, ofta bred tillväxtzon.
Lukttickan växer på gran, vanligen på ovansidan av grova stubbar,
precis som på min bild och finns både i slutna och öppna miljöer,
påfallande ofta på kvarlämnade granstubbar i lövträdsdominerade
skogar.
Doften i kombination med det udda växtsättet gör denna art lätt att
bestämma, och oförstörda exemplar kan knappast förväxlas med andra
svampar.
Lukttickan doftar som en blandning av anis, ”Pimpinella anisum”,
fänkål, ”Foeniculum vulgare”, och apelsin, ”Citrus × sinensis” i
Sinensis-Gruppen, det säger väl en del om hur olika vi och våra näsor
uppfattar dofter.
Tack för idag och på återseende!