Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på Borrahall.
Borrahall och älvorna
Borrahall och älvorna, en natur- och kulturkrönika i 7 bilder om
älvor och älvkvarnstenar från bronsålderns tid för minst 3000 år
sedan.
Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, första decemberveckan
2014. Bilderna är klickbara.
Bildens offersten kallas för Borrahall, Böra hall eller Borre hall och
är belägen cirka 2 kilometer nordost om Ekeryds by i gränslandet
mellan Vaggeryds och Jönköpings kommuner.
Den är försedd med 50 tydliga skålgropar, så kallade älvkvarnar, där
bronsålders människor utförde sina magiska besvärjelser vars
formler och mening idag ingen känner till. Här finns mängder med
mynt från olika länder och kontinenter.
Informationstexten på den lilla skylten säger följande, citat;
”Älvkvarnssten. Denna jordfasta sten är sedan länge känd som Boris
sten, Böra hall eller Borre hall.
På stenens triangelformade översida och på den brant sluttande
sydvästra sidan finns 56 små skålformiga gropar.
Dessa s.k. skålgropar älvkvarnstenar är 1-8 cm i diameter och 0,5–
2,5 cm djupa. Groparna har bildats genom huggning med ett spetsigt
föremål av brons, sten eller flinta.
Skålgropar tillhör bronsålderns formvärld från tiden ca 1500-500
f. Kr. Skålgropar är de vanligaste och mest spridda av alla
hällristningar i Sverige.
De finns på berghällar eller på jordfasta stenar, ensamma eller i till
synes oregelbundna hopar eller i ordnade rader.
Skålgropar är varken bild eller tecken utan uppträder snarare som
märken efter handlingar.
Hällristningar som helhet verkar återspegla symboliska handlingar
och system och kan ses som ett av flera forntida informationssystem.
Många sentida folkliga traditioner har dock knutits till skålgroparna.
I groparna offrades till överjordiska väsen, t ex älvor genom att
smörja in dem med fett eller genom att lägga i nålar eller mynt. I
historisk tid har Borre hall även utnyttjats som gränsmärke för
fastighets- socken och häradsgräns.
Det var ett märkligt möte med denna sten från en fjärran
bronsålderstid, inte minst med tanke på alla mynt från olika tider,
olika länder och olika världsdelar.
Vi passade naturligtvis på att lägga några mynt själva och önska
något viktigt, vid vårt besök i början av december, när den råa och
fuktiga kylan gjorde fingrarna alldeles stela.
Jättegrytan vid torpet Paradiset utanför Hagshult, sydväst om
Skillingaryd, är väl med alla sina önskemynt i ”grytan” det som mest
liknar denna Älvkvarnssten med alla sina önskemynt. Jag har, hur
som helst, aldrig sett dess make.
Älvor är som ni nog redan vet övernaturliga väsen som i svensk
tradition uppträder kollektivt och tänks hålla till ute i naturen,
vanligen i kullar, gravhögar, berg och skogar.
I nyare tradition har älvorna konsekvent uppfattats som kvinnliga
väsen, men en älvkung omtalas dock i äldre svenska källor och ordet
älva är en femininform av det fornnordiska ordet alf.
Den sentida skandinaviska tron på älvor har, utöver namnet, mycket
litet gemensamt med den fornnordiska alftraditionen men desto mera
med västeuropeiska, främst keltiska, föreställningar, som möjligen
kan ha överförts till de nordiska folkens föreställningsvärld genom
tidigt medeltida, västerifrån komna ballader.
Redan i dessa ballader möter de motiv som dominerar i senare
älvtro, nämligen att älvorna dansar och sätter sjukdomar på
människor, så kallad, älvablåst.
Ofta förklaras detta med att den sjuke passerat över eller smutsat ned
i en ”älvring”, något liknande en häxring, ett fenomen som tidigast
omtalas av Olaus Magnus.
Olaus Magnus, föddes i oktober år 1490 i Östergötland och dog den
1 augusti år 1557 i Rom. Han var en svensk katolsk präst,
titulärärkebiskop av Uppsala katolska stift, samt diplomat, humanist,
etnolog och kartograf.
Älvorna uppfattades på sina håll i östra Sverige ännu i början av
1900-talet huvudsakligen som sjukdomsalstrare.
Bot för åkommor som vållats av älvorna ansågs kunna fås genom
bland annat offer, och i mälarlandskapen och landskapen närmast
väster därom knöts offren till skålgropar, som därför i dessa bygder
kallades älvkvarnar.
Tron på älvor utgör alltjämt ett i stort sett outforskat område av
folktron och till den folkliga traditionen kommer ett litterärt och
konstnärligt utnyttjande av älvorna, till exempel i tolkningen av
dimmor över sanka ängar som älvornas dans, vilket är en stereotyp
från romantikens tid.
Vill ni göra ett besök, vilket jag rekommenderar, och är i Taberg så
kör ni mot Sjöhult, Porteshult och efter 7 kilometer kommer ni fram
till Sjöhult. Kör igenom byn och när vägen svänger skarpt åt höger
så kör ni istället rakt fram på en grusväg.
Efter bara cirka 10 meter så får ni svänga upp åt höger, kör sedan
cirka 1200 meter på denna grusväg tills ni kommer till en vändplan
på ett hygge. Härifrån får ni dock gå till höger, sydväst, på en liten
skogsstig.
Efter 300 meter på denna stig så svänger stigen skarpt åt vänster, till
höger går då en ännu mindre stig, gå in 30 meter på denna stig och ni
är framme vid ”Borrahall”.
Tack för dessa underbara berättelser om forntiden!
Tack för de fina bilderna och den intressanta berättelsen. Hoppas att det blir flera.