I svamparnas värld

Vår naturkrönikör Dan Damberg har återigen tittat in i svamparnas värld.

I svamparnas värld, del 4

I svamparnas värld, del 4, en naturkrönika i 17 bilder från trakterna
kring Hemvärnsgården och Östersjön på Skillingaryds skjutfält om
fläckkantareller, rosenslemskivlingar, fjälliga taggsvampar och
riddarmusseroner samt om underbart mättat skymningsljus i en härligt
klar och sval höstluft.
Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i september månads sista dagar.

Det är ett mycket gott år för fläckkantarellen, det formligen ”dräller av
dessa kantareller” i de sandiga tall- och granskogarna i trakterna av
Skillingaryd. Egentligen är de inte ”riktiga kantareller” utan mera släkt
med vårmusseronen, ”Calocybe gambosa” och trattnavlingen,
”Pseudoclitocybe cyathiformis” än med den gula kantarellen och
trattkantarellen.

Fläckkantarell, ”Cantharellula umbonata”, är en ganska liten hattsvamp
med gaffelgrenade ljusa skivor som rödfläckas med åldern. Den växer i
barrskog, helst i lavtallskog på hällmark samt i skogskärr och föredrar
mager och sur mark där man hittar den bland renlavar ”Cladonia” men
även bland björnmossor ”Polytrichum” och kvastmossor, ”Dicranum”,
främst i norra och mellersta Sverige men i år, hösten 2010, är den
riklig på tallmoarna bland annat på Skillingaryds skjutfält.
Fläckkantarellen är, ätlig och god.

Fläckkantarellen är mindre allmän till sällsynt eller mycket sällsynt
inom regionen Skåne, Blekinge och östra Småland men allmän eller
tämligen allmän inom regionen övriga Sverige men saknas helt i hela
den svenska fjällkedjan.

Den sägs vara lätt att förväxla med mjöltrattskivlingen, ”Clitocybe
ditopus” vilket jag inte riktigt håller med om.

Fläckkantarellen växer ofta på samma ställen som frostvaxingen, förr
frostvaxskivling, ”Hygrophorus hypothejus”, även detta en god
matsvamp som växer rikligt på Skillingaryds skjutfält.

På bilden ser man fläckkantarellens ljusa gaffelgrenade skivor tydligt
vilka rödfläckas med åldern.

Hatten hos fläckkantarellen är först välvd med inrullad kant sedan
utbredd till grunt trattlik oftast med en liten ljus spetspuckel i mitten.
Den är 2 till 5 centimeter bred och blyertsgrå till violettgrå i färgen
samt mörkfläckig.

Ljusa gaffelgrenade skivor som är nedlöpande på en mörk gråviolett
fot och inrullad hattkant, stämmer precis enligt svamplitteraturen.
Fläckkantarellen finns från augusti och ända in i mitten på december.

Mitt i bladmattan av mattfibblor, ”Pilosella peleteriana”, växer två
exemplar av mörk röksvamp, ”Lycoperdon nigrescens” och när
taggarna fallit bort får den ett typiskt mörkt nätmönster på en ljusare
botten.

Riddarmusseronerna, i detta fall stor riddarmusseron, ”Tricholoma
auratum”, har, likt fläckkantarellerna, också ett gott år. Jag har till och
med, för första gången, hittat dem i Värnamo Folkets park, granne till
Gröndalskolan där jag arbetar, men då var det den ”vanliga”
riddarmusseronen, ”Tricholoma flavovirens”.

Med risk för att bli tjatig, men motaggsvampen, ”Sarcodon squamosu”,
har också ett gott år på Skillingaryds skjutfält. Här ser Ni ett stort och
ett litet exemplar alldeles väster om Östersjön, eller Hässlehultsgölen
som den också kallas.

Motaggsvampen som tidigare betraktades som en underart till fjällig
taggsvamp, ”Sarcodon imbricatus”, är en svamp som växer i magra
tallskogar och hällmarksimpediment, där den kan bilda stora häxringar.
Svampen har en lätt trattformig, gråbrun till mörkt brun hatt med
koncentriska ringar av mörkare, taggformiga fjäll. Hatten är 10 till 15
centimeter i diameter och svampen är ätlig och har, enligt uppgift, en
mild smak.

Det är aldrig långt från örsopp till bildens rosenslemskivling, då dessa
ofta växer tillsammans. Rosenslemskivlingen antas parasitera på
örsoppens mycel. Örsoppen växer alltid i stora antal på tallmoarna i
våra trakter men rosenslemskivlingen är trots det en ovanlig svamp
som, åtminstone jag, blir väldigt glad när jag råkar hitta. Detta något
misshandlade exemplar växte cirka 200 meter öster om
Hemvärnsgården på Skillingaryds skjutfält.

Rosenslemskivlingen, ”Gomphidius roseus”, är en nära släkting till
citronslemskivlingen, ”Gomphidius glutinosus”, och är ätlig men inte
speciellt vanlig och bör därför lämnas oplockad. Hatten är välvd till
utbredd, ibland trattformad och färgen är rosenröd till rosa. Skivorna är
som unga gråvita men blir med åldern mörkare av de svarta sporerna.
Foten är vit, avsmalnande mot fotbasen, med en svag ringzon som ofta
färgas svart av nedfallande sporer.
Rosenslemskivlingen växer med tall och förekommer, som sagt, alltid
tillsammans med örsopp.

Apropå citrongul slemskivling; Smaken är syrlig och påminner om
citron. Svampen är en utmärkt blandsvamp och kan med fördel
användas som ingrediens när man använder svamp i olika former för att
ätas till fisk, och ersätter då citronen. Den innehåller rikligt med
oxalsyra och bör kanske därför inte konsumeras i alltför stora mängder
vid ett och samma tillfälle om man har känslig mage. Svampen orsakar
missfärgning hos andra svampar som då blir svarta när de kommer i
kontakt med den ”citrongule” så den hålls med fördel särad från övrig
svamp i svampkorgen. Citrongul slemskivling är oftast helt fri från
olika angrepp och hittas ofta i ängsmark och skogsmark av
ängskaraktär.

Här ser vi kastanjemusseroner, ”Tricholoma albobrunneum”, där
hatten först är kullig men sedan blir välvd till utbredd med en låg
puckel i ett mörkare brunt centrum. Foten lyser typiskt vit närmast
skivorna, vilket syns tydligt på bilden, som är urnupna. Färgen på foten
blir sedan gradvis allt brunare mot basen. Svampen är giftig och har en
kraftigt laxerande effekt samt är mindre allmän i stora delar av landet.

Gifthättingar, ”Galerína margináta”, som växer på en övervuxen
tallstubbe väster om Östersjön på Skillingaryds skjutfält.

Gifthätting, även kallad dadelbrun hjälmskivling, är en vanlig
vedsaprofyt med gul hatt som till utseende är väldigt lik matsvampen
föränderlig tofsskivling men gifthättingen har en tunn ofta otydlig
ljusbrun ring på foten och nedanför ringen ofta ett tunt ljust överdrag.
Den har en längstrådig hinna, som försvinner eller mörknar med ålder
eller vid tumning och ofta ett vitt utstående ludd längst ner på foten.
Gifthättingen har också en hudartad hinna mellan foten och hattkanten
på unga fruktkroppar samt en svagt mjöllik lukt och smak.

Gifthätting kan även förväxlas med rökslöjskivling, nejlikbrokskivling
och honungsskivling och innehåller de mycket farliga gifterna
amatoxiner.

Det finns ett flertal amatoxiner bland annat amanitin. Amatoxiner stör
cellernas äggvitesyntes vilket orsakar cellskada och celldöd. De organ
som skadas först är tarmen, njurarna och levern. Amanitin är ett
mycket farligt cellskadande gift som förekommer i vit flugsvamp,
lömsk flugsvamp och bildens gifthätting.

Den till förväxlig lika och goda matsvampen föränderlig tofsskivling,
även kallad föränderlig stubbskivling, ”Kuehneromyces mutabilis”, har
en i väta gulbrun till mörkbrun hatt, ofta med en puckel i mitten men
när svampen är torr är hattmitten ljusare. Hatten är 2 till 6 centimeter
bred och den smala foten, som är försedd med ring, kan vara upp till
10 centimeter hög.

Den växer allmänt gyttrad på stubbar av lövträd, främst björk och bok
över hela Sverige från våren till hösten.

Föränderlig tofsskivling är ätlig och god, men bör endast plockas av
erfarna svampkännare. Risken för förväxling med den starkt giftiga
gifthättingen/dadelbruna hjälmskivlingen ovan är mycket stor.
Gifthätting/Dadelbrun hjälmskivling växer främst på barrved men kan
även förekomma på lövträdsstubbar.

Grön trattskivling,”Clitocybe odora”, är en svampart i familjen
”Tricholomataceae” och som växer både i barrskogar och lövskogar
och hör till de tämligen allmänna trattskivlingarna.

Fruktkropparna uppträder under hösten, ofta i små grupper. Som ung
har den en välvd hatt med låg puckel, men senare får den en mer
utbredd hatt som kan vara svagt trattformig. Bredden på hatten är 4 till
8 centimeter och färgen är grågrönaktig till blågrön, dock kan hatten
blekna efter hand, speciellt i torka, och närmast vitaktiga exemplar kan
förekomma.

Skivorna sitter ganska glest och löper ned på foten och färgen på
skivorna är ofta densamma som på hatten, men blekare. Foten blir
mellan 4 till 8 centimeter hög och tjockleken är 1 till 1,5 centimeter.
Svampens kött har en blekt grönaktig färg och smaken är mild, men
doften är stark och påminner om anis. Dessa svampar växte cirka 300
meter öster om Hemvärngården på Skillingaryds skjutfält.

Apropå anis och anisdoften hos den gröna trattskivlingen, ”Clitocybe
odora”;

Anis, ”Pimpinella anisum”, är en ettårig ört som tillhör familjen
flockblommiga växter. Anisen kommer ursprungligen från trakterna
kring Medelhavet men finns odlad och förvildad även i södra och
mellersta Sverige. Namnet kommer ifrån ett grekiskt ord som betyder
dill, anis blir, för övrigt, ofta förväxlad med dill. Plantan kan användas
som en grönsak, men detta är inte den huvudsakliga användningen och
stjälken påminner mycket om selleri.

Vid destillering av anisfrukten utvinns anisolja, som används bland
annat medicinskt. Det viktigaste verksamma medlet i anisoljan är
anetol, som oljan består av till cirka 90 procent och doften av anis
används även för att framställa parfym.

Anisens frön används som kryddor i bröd samt i likör och andra
spritdrycker som till exempel Absint, Jägermeister, samt Skåne
Akvavit. Anetol är mindre lösligt i vatten än etanol, varför vissa
aniskryddade spritdrycker blir opaka när de späds ut med vatten.

Opaka, opacitet är ett begrepp och storhet inom optiken och används
för att mäta genomskinlighet eller transparens. Opacitet mäter
ogenomträngligheten för strålning genom ett material eller medium.

Kinesisk stjärnanis innehåller också anetol, men är i övrigt inte nära
släkt med anis. Eftersom den har en liknande smak och arom har den i
västvärlden blivit ett billigare alternativ till anis, för såväl bakning som
likör- och spritproduktion.

Som lite kuriosa kan nämnas att många papegojor tycker om doften av
anis och därför blandas det ofta in i fågelsand.

Anis, men även frön från fänkål, ökar laktationen, dvs. bildningen av
mjölk i bröstkörtlarna, hos ammande mödrar och kan även lindra kolik
hos spädbarn.

Rodnande flugsvamp, ”Amanita rubescens”, är en art i familjen
”Amanitaceae” och släktet flugsvampar, ”Amanita”. Svampen växer
på marken i blandskog och parker i Europa och Nordamerika, samt i
Sydafrika, dit den antagligen förts av misstag via importerade träd.

I Sverige finns den huvudsakligen i Götaland och Svealand och blir
ovanligare i Norrland. Arten är en utmärkt matsvamp i flera
svampböcker, men då den kan förväxlas med andra ”Amanita”-arter
avråds ovana plockare från den. Svampen har även orsakat lättare
förgiftningar, särskilt i rått tillstånd.

Detta exemplar växte alldeles öster om Hemvärnsgården på
Skillingaryds skjutfält och när man ser hur snabbt och tydligt den
”rodnar”, speciellt vid strumpan men också på foten, förstår man
logiken i namnet, rodnande flugsvamp.

Skrivet av Erik Bunnstad