Livet i en damm, del 1

Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på grodor.

Livet i en damm, del 1

Livet i en damm, del 1, en natur- och kulturkrönika i 16 bilder från
grodornas lek vid Sörgårdsskolan i Skillingaryd.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd nio dagar in i månaden april
2015. Bilderna är som vanligt klickbara.

Grodornas lek i den lilla dammen vid Sörgårdsskolan i Skillingaryd
har redan hållit på några dagar när jag besöker området en kväll nio
dagar in i månaden april, och det är som vanligt arten vanlig groda,
”Rana temporaria”, som står för skådespelet.

Grodorna bildar stora klumpar i vattnet och kampen mellan hanarna
att få komma till en hona är intensiv, och deras knarrande läte ligger
som en ljudkuliss över dammens spegelblanka vatten.

Grodor är varska djur och att komma dem riktigt nära är verkligen inte
lätt, en oförsiktig rörelse frå min sida och de är blixtsnabbt försvunna
under vattnet.

Det finns dock en och annan modig eller dumdristig, välj själv, individ
som stannar kvar länge, kanske alldeles för länge, enligt principen
”curiosity killed the cat” eller här möjligen ”curiosity killed the frog”,
på svenska ”nyfiken i en strut”.

Nåväl grodan hade inget att frukta från mig men tänk om jag varit en
häger istället.

Brungrodor, på bilden en vanlig groda, är en icke-systematisk grupp
av grodarter i norra och centrala Europa som innehåller vanlig groda,
åkergroda och långbensgroda inom släktet ”Rana” med liknande drag
vad gäller utseende och levnadssätt.

Deras dräkt eller färgsättning går huvudsakligen i brunt och till
skillnad från gröngrodorna har de en enda strupsäck.

Efter leken, parningen, lämnar de vattenmiljön för mark med fuktig
undervegetation eller ängsmark och är då relativt ensamlevande och
tystlåtna.

Gröngrodor är benämning för olika grodor i Sverige såsom gölgroda,
ätlig groda och sjögroda också inom släktet ”Rana” med liknande drag
vad gäller utseende och levnadssätt.

Ätlig groda är för övrigt en fertil hybrid mellan gölgroda och sjögroda
och vissa zoologer listar dem i ett eget släkte, ”Pelophylax”.

Sjögroda, ”Rana ridibunda” och Ätlig groda, ”Rana esculenta”, utgör
geografiska varianter av samma art, nämligen arten ätlig groda.

Grodor är vanligt namn på arterna inom ordningen stjärtlösa groddjur,
utom paddor, även annat namn på familjen äkta grodor.

I Sverige finns åtta olika grodarter varav fem ingår i familjen äkta
grodor, det vill säga, vanlig groda, åkergroda, långbensgroda, ätlig
groda och gölgroda. De övriga arterna är lövgroda, lökgroda och
klockgroda.

Bilden visar den ovanligt nyfikna grodan av arten vanlig groda, ”Rana
temporaria”.

Om ni tycker att det är svårt att skilja grodor, bildens art vanlig groda
får representera dessa, från paddor så kan kanske följande information
kan hjälpa till.

Äkta paddor eller paddor, ”Bufonidae”, är en familj stjärtlösa groddjur
med knappt 350 olika arter i världen.

Familjen har världsvid utbredning men saknades ursprungligen i bland
annat Australien, dit den sydamerikanska agapaddan dock har införts
för att den skulle bekämpa skadeinsekter.

Flertalet arter, framför allt de som ingår i det största släktet, ”Bufo”,
kännetecknas av kort och robust kropp, korta ben samt tjock, körtelrik
och vårtig hud.

Längden varierar från ett par centimeter till drygt 20 centimeter och
hos oss i Sverige förekommer tre arter, nämligen grönfläckig padda,
stinkpadda och vanlig padda.

Rörande äkta paddor fanns det åskilliga fördomar i äldre vetenskaplig
litteratur, bland annat att de suger mjölk från korna och har två levrar,
vilket de troddes behöva för att inte dö av sitt eget gift. Paddlever
användes därför länge som motgift till olika slags gifter.

De hörde också till de djur som förknippades med livmodern och
användes som offer av kvinnor med underlivssjukdomar eller
”hysteri”.

”Hysteri” kallades förr kvinnliga sjukdomar som ansågs bero på
rubbningar i livmodern. Enligt gammal egyptisk medicin berodde
hysteri på att livmodern vandrade runt i kroppen och allt efter
lokalisationen gav upphov till olika symtom.

Med ökande anatomiska insikter modifierades dock uppfattningen till
att ångor uppsteg från livmodern och omtöcknade hjärnan och under
en tid bestod behandlingen därför i att applicera illaluktande ångor
mot underlivet och vällukt mot näsan, till exempel luktsalt.

Paddor har i folktron dels förbundits med djävulen och med häxor,
som ansågs kunna förvandla sig till paddor, dels uppfattats som
uppenbarelseformer av de ”underjordiska”.

Paddorna hörde till de djur man ”spottade för” vid ett möte och i äldre
medicin och folkmedicin rekommenderades länge paddskinn eller
askan av ett sådant som bot mot kräftsår.

Förtrollade människor uppträder dessutom i flera sagor i paddgestalt.

Groddjuren och bildens vanliga groda anses ha gett upphov till
kräldjuren och har utvecklats från så kallade lobfeniga fiskar.

Under karbonperioden var groddjuren de största landlevande djuren
men ännu större arter skulle komma att utvecklas senare, under perm
och framåt, men då hade kräldjuren redan övertagit deras ställning.

De allra största groddjuren tillhörde överordningen pansargroddjur,
exempelvis Eryops som levde under Perm och var hela 2 meter lång,
Paracyclotosaurus som levde under Trias och var hela 3 meter lång
samt Koolasuchus som levde under Krita och var hela 5 meter lång.

I de solbelysta ljusbruna grodromkornen ser man tydligt att
celldelningen kommit igång och vägen fram till en färdig groda har
startat.

Här ser man också att celldelningen har satt igång, tre gånger har
ägget delat sig och men ser tydligt att det är fyra celler i några av de
ljusare bruna romkornen.

Grodorna samlas i vattensamlingar för att leka mellan april-juni och
de lägger sina ägg i form av stora romklumpar.

En groda lägger omkring 1000-3000 grodägg samtidigt, men
fienderna är många och bara omkring 5 av 3000 utvecklas till vuxna
grodor, det vill säga 0,0017, eller om ni så vill 1/600-del av alla
grodrom blir färdiga grodor.

Att bestånden av grodor minskar är noterad i så gott som hela världen
men hårdast drabbade är dock groddjuren i tropiska områden i
Sydamerika och Afrika.

De främsta hoten mot groddjuren, och som antas förklara massdöden,
är habitatförlust, fragmentering av landskap, försurning,
kemikalieutsläpp, UV-strålning och klimatförändring.

Av stor betydelse är också parasitsvampen ”Batrachochytrium
dendrobatidis” som tillhör gisselsvamparna, pisksvamparna.

Gisselsvampar eller pisksvampar, ”Chytridiomycota”, är en division i
svampriket som huvudsakligen består av encelliga arter, vilka lever i
sötvatten eller våt jord.

Eftersom gisselsvamparna har flagellerade sporstadier räknades de
förr i tiden inte till svamparna.

I evolutionen uppkom gisselsvampar antingen som systergrupp till
kopplingssvampar, ”Zygomycota”, eller som systergrupp till alla
andra svampar.

Det finns även en teori som hävdar att gisselsvampar är parafyletisk,
alltså att vissa medlemmar i gruppen är närmare släkt med
kopplingssvampar än med andra gisselsvampar.

De flesta gisselsvampar lever på dött organiskt material eller som
parasiter på alger eller djur.

Några arter i ordningen ”Chytridiales” orsakar sjukdomar på växter
medan arten ”Batrachochytrium dendrobatidis” som redan nämnts ger
upphov till chytridiomycos på groddjur och kräldjur

Totalt sett är, tyvärr, omkring 2000 av världens 6000 arter groddjur
rödlistade och hundratals arter har redan försvunnit under de senaste
årtiondena

På ett par veckor utvecklas grodynglen som i början inte har några ben
utan bara en svans och de andas med gälar.

Under sommaren växer grodynglen till små vuxna grodor och först
utvecklas bakbenen, och strax därefter kommer frambenen.

Samtidigt som benen växer ut, försvinner gälarna och de får lungor
och simmar upp till vattenytan för att andas, men grodor kan också
samtidigt andas genom huden.

Bilden visar ”nykläckta” vanliga grodor, ”Rana temporaria”, så
kallade grodyngel, med endast huvud, kropp och svans, som intensivt
simmar omkring i den lilla dammen vid Sörgårdsskolan i Skillingaryd.

Apropå vanlig groda och åkergroda, den vanliga grodans rom, på
bilden, flyter upp till ytan medan den närbesläktade åkergrodans rom
stannar kvar på bottnen och sällan flyter upp till ytan.

Bilden visar grodrom i delning, flertalet grodägg har delat sig och man
kan tydligt se att det är minst åtta celler i geléklumpen.

Avslutningsbilden för denna gång får bli en stilstudie av en stor hona
av arten vanlig groda, ”Rana temporaria” vid den lilla dammen uppe
vid Sörgårdsskolan i Skillingaryd.

På återseende!