Öland, del 1

Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har besökt Öland.

Öland, del 1

Öland, del 1, en natur- och kulturkrönika i 22 bilder från solen och
vindarnas ö, från alvar och schäferi ner emot fyren Långe Jan.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd på juni månads sista dag
2015. Bilderna är som vanligt klickbara.

 

Med Öland framför oss och fastlandssverige bakom oss befinner vi
oss på Ölandsbron, den vägtrafikbro som leder över Kalmarsund till
länsväg 136 öster om Färjestaden på Öland.

Ölandsbron, som med en total längd av 6 072 meter är Sveriges
längsta bro då den längre Öresundbron över är delad mellan Sverige
och Danmark.

Bygget av Ölandsbron påbörjades redan år 1967 och bron togs i bruk
år 1972 så mitt första fågelskådarbesök på Öland gick via färja till
Färjestaden.

Den 910 meter långa högbrodelen är utförd som en kontinuerlig
balkbro i armerad betong, där högbrodelen består av åtta spann och sju
glidformsgjutna bropelare.

De sex mellersta högbrospannen har en längd av 130 meter vardera
och mittspannet över djuprännan i Kalmarsund har en segelfri höjd av
36 meter.

Ölandsbron genomgick en omfattande renovering under åren 1990–
1996.

Vi är nu på väg in i Södra Lunden, någon kilometer norr om fyren
Långe Jan, för att besöka Södra Lundsjön och det fina tornet som ger
en fantastisk vy över Schäferiängarna.

På vägen in i Södra Lunden passerar vi några av de fantastiska
naturvårdarna fåren, som tillsammans med korna gör att området
Ottenby fortfarande är ett öppet landskap.

Schäferiängarna är ett stort sammanhängande område av helt öppna
gräsmarker där de gamla strandvallarna ger ängarna en böljande
topografi där krönens torra gräsmarker övergår i sänkornas kärrartade
vegetation.

Området har en lång tradition som slåtteräng, men idag betas
huvuddelen av nötkreatur.

Betesmarkerna är mycket variationsrika och längs de låga
strandvallarna finns en torr och hedartad vegetation med växter som
stagg, borsttåg, ljung och rotfibbla.

I söder ligger Långe Jan, en angöringsfyr på Ölands södra udde och
det 42 meter höga fyrtornet ger huvudfyren en lysvidd på 26 nautiska
mil vilket är 48 kilometer.

Fyren är den högsta i landet och den näst högsta i Skandinavien efter
Dueodde på Bornholm.

Det vita tornet har ett svart bälte för att underlätta igenkänning under
dagtid.

Fyrtornet uppfördes ursprungligen år 1785 då man förmodligen
använde material från det raserade medeltida kapellet Sankt Johannes.

Typiskt för Schäferiängarna är också de breda havsstrandängarna och
särskilt vid Sandvik i södra delen är dessa ovanligt breda.

Rödsvingel och salttåg växer på de högre partierna medan krypven
och gåsört dominerar i svackorna.

På flera ställen finns skonor, det vill säga, vegetationsfattiga
fördjupningar som emellanåt är fyllda med saltvatten, och i dessa
växer karaktärsväxter såsom glasört och saltnarv.

Sedan några år tillbaka har slåttern återupptagits på de norra delarna
av Schäferiängarna och området som slås är cirka 55 hektar och det är
därmed en av de största sammanhängande slåtterängarna i
Nordeuropa, kanske till och med den största.

I dessa delar dominerar gräs som blåtåtel, fårsvingel och älväxing men
örtinslaget är relativt stort och består av arter som jungfrulin, blodrot,
ängsskallra och slåtterblomma.

Sedan slåttern återupptagits har den slåttergynnade växten späd
ögontröst, ”Euphrasia stricta var. tenuis”, återkommit i tusental.

Denna art är starkt beroende av kontinuerligt ängsbruk och är typisk
för de öländska slåtterängarna.

Schäferiängarna har ett av södra Sveriges absolut största och artrikaste
bestånd av häckande vadare där strandskata, tofsvipa och rödbena
dominerar men här finns stora förekomster av sydlig kärrsnäppa,
”Calidris alpina schinzii”, skärfläcka och brushane.

Biätare, ”Merops apiaster”, är en art i fågelfamiljen biätare som blir 28
centimeter lång, det vill säga, något längre än en koltrast, men är
mycket slankare.

Undersidan är turkosblå, halsen gul, ryggen och delar av vingarna är
kopparröda och stjärten grön.

De mellersta stjärtpennorna är förlängda och näbben är lång, smal
samt svagt nedåtböjd.

När biätaren jagar insekter i flykten liknar den då på håll en stor
hussvala.

Biätaren häckar i kolonier i till exempel strandbrinkar och sandtag i
södra Europa, västra Asien och Sydafrika och påträffas årligen i
Sverige, där den vid ett antal tillfällen också har häckat, vilket den
förmodligen gör här och nu.

Biätare är en skicklig och snabb flygare som kan flyga långa sträckor
på kort tid för att hitta nya områden med bra födotillgång.

Vid rätt väderförhållanden under försommaren kan enstaka fåglar eller
små grupper flyga norrut till Sverige och ibland försöka sig på att
häcka i ett sandtag och liksom vår backsvala häckar den i kolonier.

Man uppmärksammar oftast biätaren på det kvittrande, något
undulatlika flyktlätet och när en biätare sitter, som här på min bild, går
den knappast att förväxla med någon annan europeisk fågelart.

Biätare, ”Meropidae”, är en familj blåkråkartade fåglar med 26 olika
arter i varma områden från Sydeuropa och Afrika österut till
Australien.

De är mycket slanka, mellan 17–35 centimeter långa, vackert färgade
fåglar, ofta med grönt som grundfärg och jagar flygande insekter,
framför allt honungsbin.

Biätare häckar i kolonier och bygger bon genom att gräva gångar i
sandtag och strandbrinkar.

Biätare tillhör ordningen praktfåglar och flertalet återfinns i Afrika
men de häckar även i södra Europa, på Madagaskar, i Australien och
på Nya Guinea.

De känns som sagt igen på sin färggranna fjäderdräkt, smala
kroppsform, nedåtböjda näbb, spetsiga vingar och vanligtvis förlängda
centrala stjärtfjädrar och på håll ger de i flykten ett svalliknande
intryck.

Precis som deras namn indikerar äter biätarna främst insekter såsom
bin, getingar, flygmyror och andra flygande insekter som fångas i
flykten.

De jagar visserligen nästan alla flygande insekter men deras främsta
näringskälla utgörs av honungsbin inom släktet ”Apis”.

Innan biätarna äter insekten så avlägsnas giftgadden genom att
upprepade gånger slå insekten mot en hård yta.

Under denna process extraheras även merparten av giftet ur insektens
kropp genom att fågeln trycker med näbben på kroppen.

Noteras bör att fåglarna inom familjen ignorerar de insekter som
landat och jagar bara flygande insekter.

Biätare är flockfåglar och häckar i kolonier i tunnlar som grävs ut ur
sandbanker. Äggen är vita och de lägger oftast mellan två och nio
styck per kull, beroende på art.

Merparten av arterna lever i monogama förhållanden och båda
föräldrar tar hand om sina ungar.

Familjen biätare representeras av totalt 26 olika arter i tre olika
släkten, ”Nyctornis”, ”Meropogon” och ”Merops” vilket här är
representerat av bildernas biätare, ”Merops apiaster”.

Här kommer världens alla övriga arter av de mycket färggranna
biätarna, rödskäggig biätare, ”Nyctyornis amictus”, blåskäggig
biätare, ”Nyctyornis athertoni”, sulawesibiätare, ”Meropogon
forsteni”, dvärgbiätare, ”Merops pusillus”, blåkindad biätare, ”Merops
persicus” syn. grön biätare, grön dvärgbiätare, ”Merops orientalis”,
vitstrupig biätare, ”Merops albicollis”, svalstjärtad biätare”Merops
hirundinaeus”, blåstjärtad biätare, ”Merops philippinus”, svart biätare,
”Merops gularis”, blåhuvad biätare, ”Merops muelleri”, rödstrupig
biätare, ”Merops bulocki”, vitpannad biätare, ”Merops bullockoides”,
blåkragad biätare, ”Merops variegatus”, kanelbröstad biätare, ”Merops
oreobates”, svarthuvad biätare, ”Merops breweri”, somalibiätare,
”Merops revoilii”, böhms biätare, ”Merops boehmi”, blåstrupig
biätare, ”Merops viridis”, grön biätare, ”Merops superciliosus”,
regnbågsbiätare, ”Merops ornatus”, bildens ”vanlig” biätare, ”Merops
apiaster”, rostbiätare, ”Merops leschenaulti”, rosenbiätare, ”Merops
malimbicus”, nordlig karminbiätare, ”Merops nubicus” och sydlig
karminbiätare, ”Merops nubicoides”.

Just nu är det bråda tider för våra fåglar, det kan man med all
önskvärd tydlighet se på denna gulsparvshona som har hela näbben
full med mat till sina ungar.

Kungsstenarna är två resta stenar på södra Öland som markerar en
gravanläggning från järnåldern.

Stenarna tillhör ett gravfält, och i direkt anslutning till dem finns en
kalkstensplatta och en stengrav, till gravfältet hör även en stenkista
och sju runda stensättningar.

Kungsstenarna står söder om Ottenby, något väster om vägen som
leder från Ottenby till Ölands sydligaste punkt, fyren Långe Jan.

På Ölands södra udde, en av Sveriges bästa fågellokaler, ligger
naturreservatet Ottenby. Reservatet är ett av de största i Kalmar län
och omfattar hela 995 hektar.

Fågelskådarnas eldorado Ottenby är vida berömt och mängder av
rastande och häckande arter kan ses här varje år och ofta dyker
rariteter upp just här.

Vid Ottenby fyrby, längst ner på udden finns en fågelstation som drivs
av Sveriges Ornitologiska förening och där ringmärks årligen tusentals
fåglar och det pågår också influensaforskning genom SLU, Sveriges
lantbruksuniversitet.

Reservatet består av ett antal områden, olika till sin karaktär, och här
finns vidsträckta sjömarker, buskmarker med tok och hagtorn och den
magnifika Ottenby lund som har kungliga anor från 1700-talet.

Det är människans sätt att bruka markerna efter naturens
förutsättningar, ända sedan forntiden, som har gjort Ottenby till vad
det är idag.

Det stora antalet betesdjur på Schäferiängarna och markerna längs
fyrvägen är en nödvändighet för att bibehålla landskapets karaktär och
biologiska rikedom.

Fågelliv och växter har under århundraden anpassat sig till
livsvillkoren i de öppna markerna och skulle försvinna om dessa växer
igen.

Schäferi, på tyska Schäferei, kommer av Schäfer för ”herde”, och även
av ordet ”Schaf” för ”får”, och är en äldre benämning på en större
fårgård med avelsbesättning.

Ottenby kungsgård som vi ser i bakgrunden är en herrgård i Ås
socken, Mörbylånga kommun, belägen på Ölands sydspets och under
medeltiden omfattade Ottenby 19 gårdar och tillhörde Nydala kloster.

Gårdarna drogs in till staten av Gustav Vasa och gjordes till
kungsladugård med schäferi och stuteri.

Ett statligt stuteri för hästar till Svenska armén fanns här under åren
1831-1892 men även senare fortsattes stuteriverksamheten och många
framgångsrika halvblodshästar föddes upp på Ottenby.

Till kungsgårdens byggnader hör huvudbyggnaden med flyglar, ruiner
av äldre uthusbyggnader, samt Karl X Gustafs mur, som begränsade
kronans egendom mot norr och uppfördes under åren 1654-1655 för
att stänga in de kungliga dovhjortarna i lunden samt kanske mest för
kungen att markera sitt eget revir.

Huvudbyggnaden uppfördes år 1804 efter ritningar av hovintendent
Carl Fredrik Sundvall och är en vitputsad stenbyggnad med valmat
tak.

Flygelbyggnaderna är uppförda i kalksten under slutet av 1700-talet
och sedan år 1935 är Ottenby kungsgård ett statligt byggnadsminne.

Gården ägs numera av Statens fastighetsverk och brukas av familjen
Wiström.

Namnet Ottenby nämns första gången i skrift ”ecclesie de Othanby” år
1279 och ”Othamaby” år 1293 och används före år 1300 som
sockennamn.

Det innehåller antagligen genitivformen ”Otama” av mansnamnet
”Otami”, det vill säga, ”den o-tama”, ”den otämjda”, ”den
motspänstige”.

Det omgivande odlingslandskapet präglas i hög grad av Ottenbys
status som kungsladugård och gårdens areal innefattar större delen av
Ås socken men andelen åkerjord är förhållandevis begränsad.

Schäferiängarna tillhör landets mest omfattande ängar och
djurhållningen har alltid varit betydande på Ottenby kungsgård.

Den 4,5 kilometer långa Karl X Gustafs mur byggdes tvärs över Öland
under 1650-talet och skiljer kungsgårdens mark från den övriga
kronoallmänningen.

Murens syfte var inte bara att hålla inne kungsgårdens hjortar utan
också en revirmarkering från kungens sida.

Världsarvet Södra Ölands odlingslandskap är upptaget på UNESCOs
världsarvslista där världsarvet omfattar hela landskapet med byar,
åkrar, sjömarker och hela Stora alvaret.

Stora Alvaret har präglats av bete under flera tusen år och syftet med
naturreservaten här är att bibehålla det unika betesberoende
kulturlandskapet, vegetationstyper som är representativa för alvarmark
samt att gynna både de typiska och de sällsynta växt- och djurarter
som lever i dessa miljöer.

Syftet är också att bevara och synliggöra Stora Alvarets
kulturhistoriska lämningar samt att underlätta allmänhetens
möjligheter att uppleva dess natur- och kulturvärden.

Besök rekommenderas!

På återseende!