Rusarebo äng, del 7

Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har besökt Rusarebo äng.

 

Rusarebo äng, del 7

Rusarebo äng, del 7, när naturen är så vacker att det nästan gör ont i
ögonen och den biologiska mångfalden ”står som spön i backen”, en
naturkrönika i 19 bilder från en härlig kväll i en härlig tid då allt står i
sin fagraste blomning och fåglarna sjunger som mest intensivt.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, Sveriges nationaldag den 6
juni 2015.

 

Det hände sig vid tiden för denna krönikas tillkomst att vattenklövern
blommade som vackrast i den lilla viken i sjön Hindsen och att då inte
stanna till och fotografera denna blomprakt vore att begå ett helgerån.

Vattenklöver, ”Menyanthes trifoliata”, är en art i familjen
vattenklöverväxter och är en flerårig, 10–40 centimeter hög ört med
kraftig jordstam som har trefingrade blad med bladslida.

Den bladlösa stjälken bär i toppen en klase av 15 millimeter vida,
trattlika, invändigt vita och utvändigt rosa blommor som är som
vackrast under maj till juli.

Blommorna är invändigt håriga eller fransiga och har pistiller med
olika långa stift, så kallad heterostyli.

Arten, som är cirkumpolär, växer i kärr och på stränder samt är allmän
i hela Sverige.

Artens blad användes förr som aptitretande och så kallat magstärkande
medel, men de har också använts som ölkrydda och jordstammen har
malts till nödmjöl.

Familjen vattenklöverväxter, ”Menyanthaceae”, där bildens art
vattenklöver ingår, är tvåhjärtbladiga växter med 40 arter fleråriga,
några ettåriga, vatten- och fuktmarksarter.

Familjen har nästan världsvid utbredning där de fleråriga arterna har
kraftiga jordstammar.

Bladen är strödda och enkla eller trefingrade, och blommorna är en-
eller tvåkönade, regelbundna och ofta heterostyla, se bildtexten till
bild 2.

Blommorna sitter i klasar, i huvuden, i knippen eller ibland en och en
där kronbladen är vita, gula eller rosa, ofta fint fransiga på insidan.
Frukten är vanligen en kapsel.

Vissa arter har lokal, begränsad användning som födoämne, medan
andra har brukats som bland annat febernedsättande läkeväxter.

Några arter kan bli besvärliga ogräs i risfält och till familjen förs bland
annat arten sjögull, ”Nymphoides peltata”, som kan vara ett mycket
besvärligt ogräs i sjöar och dammar.

På vägen till Rusarebo äng passerar man Ohsabanan som är en järnväg
belägen 20 kilometer öster om Värnamo där trafik med ångloksdragna
tåg mellan Bor och Ohsbruk är en stor turistattraktion.

Banans totala längd är 14,5 kilommeter, med en spårvidd på 600
millimeter och järnvägen öppnades år 1910 och användes för att frakta
råvaror och produkter till respektive från bruket.

Banan fick åter persontrafiksförbindelse med Sveriges järnvägsnät
sedan Krösatåget börjat stanna i samhället Bor.

Ohs Bruks Järnvägs museiförening grundades år 1970 i syfte att
bevara den gamla bruksjärnvägen och föreningen har sedan starten
bedrivit museitrafik med blandade tåg samt rustat upp banan.

Det är kväll när vi kommer fram till Rusarebo äng och den lågt
stående solen ger ett fantastiskt skuggspel mellan ädellövsstammarna.

Det är ett rent nöje att vandra in i denna otroligt vackra lövsal under
den period när naturen är som vackrast.

Den klassiska vyn från Rusarebo äng åt norr över Hindsen
fotograferad med en brännvidd på 24 millimeter.

Den klassiska vyn från Rusarebo äng åt norr över Hindsen nu
fotograferad med en brännvidd på 1200 millimeter.

Ängen var en gång stommen i det svenska bondejordbruket men idag
är denna vackra miljötyp nästan försvunnen. Vid Rusarebo äng har
den bevarats.

Rusarebo löväng ligger alldeles invid stranden på östsluttningen till
sjön Hindsen och utsikten över sjön från de högsta partierna, 40 meter
över vattenytan, är vidsträckt och vacker.

På Rusarebo äng finns de flesta av vårt lands ”ädla” lövträd såsom
alm, ask, lind och lönn men utöver dessa typiska lövängsträd finns
också flera stora bestånd av bok.

Boken var förr betydligt vanligare än den är idag och sedan 1700-talet
beräknas bokskogsarealen i Värnamotrakten ha minskat med mer än
90 procent. Inom Rusarebo-området finns bokarna främst i den södra
delen.

Bland intressanta växter inom naturreservatet kan nämnas den
blekskära vätterosen, blåsippan, gullvivan, nattviolen, tandroten och
trolldruvan.

Drygt 3 hektar sköts av Naturskyddsföreningen genom årlig slåtter
och det är huvudsakligen gamla åkrar som slås, och den forna
ängsmarken har blivit lundartad med arter som tandrot, trolldruva och
blåsippa.

På slåttermarken domineras den friska växtligheten av
midsommarblomster och smörbollar och på våren prunkar gullviva,
vätteros och Sankte Pers nycklar.

Några askar hamlas och andra trädslag i reservatet är ek, alm och lind.
De gamla lövträden är rika på skägglavar, lunglav, almlav och
blomskägglav.

Fågel- och djurlivet är också rikt med bland annat stenknäck,
grönsångare, trädgårdssångare, svarthätta, mindre flugsnappare,
nötkråka, mindre och större hackspett, spillkråka och sparvuggla med
flera.

Bland däggdjuren har arter som hasselmus, grävling och småvessla
setts i området men Rusarebo är också mycket bra för fladdermöss
och här har flera olika arter påträffats vid inventeringar.

I den södra delen av naturreservatet har den planterade granskogen
avverkats och här ska istället bok och ek få chans att breda ut sig.

Gustav Vasa försökte rädda ekskogarna i Sverige både genom att
förbjuda avverkning på byalagens allmänningar utan byalagets
godkännande och genom att förhindra nybyggen inom sådana
områden som dominerades av ek- och bokskogar.

Anledningen var framför allt att dessa skogsområden var betesmark
för svinen, så kallad ollonskog och omsorgen gällde sålunda i mindre
grad bränsle- och virkestillgången.

Bildens ekstubbe är ett gammalt minne från en ek som sedan länge
försvunnit från Rusarebo äng.

Fram till början av 1900-talet var ängen den viktigaste delen av den
småländske bondens jordbruksmark och fyra femtedelar eller mer av
den brukade arealen användes för ängsbruk.

Från ängen fick man hö och löv som blev vinterfoder åt djuren och av
fodret blev det så småningom gödsel som spreds på de små
åkertegarna där man odlade korn, råg och med tiden även havre och
potatis. Ängen odlades ibland upp och fick tjänstgöra som åker.

Genom brukningsmetoderna blev ängen en öppen och ljus miljö och
eftersom slåttern skedde först efter det att blommorna hade fröat, blev
blomsterprakten rik.

Under 1900-talet har ängsbruket övergivits nästan helt och ängarna
har vuxit igen till skogar, blivit betesvallar eller röjts upp till åkrar.

Följer man stigen från parkeringsplatsen vid Tagels gård, kommer
man först in i en tät och vacker bokskog och i reservatets södra del
finns också den så kallade ”Kyrkan”, ett område med rasbranter och
grottbildningar.

Längre norrut övergår bokskogen i öppna lyckor med rik
blomsterprakt och de egentliga lövängarna börjar vid den stuga som
ägs av Voxtorps hembygdsförening.

Ängarna sträcker sig norrut till den plats där den gamla gården låg och
här står en mäktig, tidigare hamlad alm med cirka 5,5 meters omkrets.

Bildens hamlade, men numera döda, lind ger fantasin kraft och visst
ser man ett märkligt gleshårigt väsen i änget.

Midsommarblomster, skogsnäva, ”Geranium sylvaticum”, blommar
vanligen i juni-juli.

”Ingen växt finnes, som är vare sig ymnigare i de tätaste skogarne
eller ståtligare på fjällen. Blommans färg är i allmänhet blå, men den
varierar ganska ofta, då kronan blir hvit, men ståndarne förblifva blå;
då både kronan och ståndarne blifva hvita; då blomkronan är blå- och
hvit-brokig.”

Ur ”Flora Lapponica” av Carl von Linné år 1737, i svensk
översättning av T. M. Fries år 1905.

Änget är en miljö skapad av människan under flera tusen år av hävd
och detta har gjort änget till en artrik plats där många konkurrenssvaga
växter men även rödlistade arter har hittat ett habitat att leva i.

Ända sedan tiden runt Kristi födelse när djuren började stallas in på
vintern på grund av att klimatet blev kärvare har ängen slagits för att
få foder till djuren.

Smörboll, daldocka, bullerblomster eller laxblomster, ”Trollius
europaeus”, tillhör samma familj som smörblommor och kabbleka och
har samma gula färg på blommorna, men kan genom sina nästan
klotrunda blommor knappast förväxlas med någon annan art.

Smörboll är nordlig och är vanligast i fjälltrakterna, men förekommer
sällsynt ända ner i Skåne.

”I våra fjälltrakter frodas ymnigt denna synnerligen ståtliga växt samt
förlänar deras slätter och kullar genom sina gula, bjärt i ögonen
fallande blombollar ett högst tilltalande utseende. Ej sällan visar den
sig äfven vid stränder i skogsbygden.”

Ur Flora Lapponica” av Carl von Linné år 1737, i svensk översättning
av T. M. Fries år 1905.

Majsmörblomma, ”Ranunculus auricomus”, med en väl dold
krabbspindel i bakhåll för besökande insekter, ett antal byten ligger
redan förlamade i blomman och väntar på att bli konsumerade.

Spindeln är i princip osynlig bland ståndarna och kronbladen eftersom
dess färg är precis som blommans.

Majsmörblomma är för övrigt inte en art, utan ett samlingsbegrepp för
ett par hundra apomiktiska så kallade småarter vilka sätter frö utan
befruktning.

Krabbspindlar ”Thomisidae” är en familj med spindlar som
förekommer över hela världen. De lever vanligtvis i tempererade och
tropiska regioner men några arter finns även i arktiska eller alpina
områden.

Det finns totalt 170 släkten i familjen ”Thomisidae” och över 2 000
olika arter i världen, hos oss i Sverige förekommer endast 28 arter.

De heter krabbspindlar för sin krabbliknande kropp, och sin förmåga
att gå i sidled, precis som en krabba.

Krabbspindelns båda främre benpar är mycket längre och kraftigare än
de bakre och kroppslängden varierar mellan 1,5 och 13 millimeter.

Krabbspindlarna bygger inte nät, utan fångar byten som kommer i
närheten av dem och förlamar dem genom att injicera gift, vissa byten
kan till och med vara betydligt större än själva krabbspindeln.

Tandrot, ”Cardamine bulbifera”, är en flerårig, kal ört med tjock
krypande jordstam som är vit med grova tandlika knölar.

I bladvecken sitter mörka löklika groddknoppar som faller av och gror
till nya plantor, genetiskt lika moderplantan, så kallade kloner.

De andra arterna i släktet bräsmor, ”Cardamine”, saknar
groddknoppar.

Tandrot blommar i maj-juni och blommorna sitter i regel få
tillsammans i en kort klase.

”För sin egendomligt bildade rotstock och sina knopplökar är denna
växt en bland de märkligaste i hela sin ordning, men några särdeles
egenskaper känner man icke hos den, om icke att ”roten” är skarp och
nyttig i rödsot, dysenteri. Smaken är något senapslik. Genom sina
stora, ljusa blommor blir den alltid en, om också i allmänhet temligen
sällsynt, lundarnes prydnad. Såsom uteslutande skuggväxt kan den
icke, utan att vissna, länge tåla solsken.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria I” av C. F. Nyman år
1867.

Nattvioler, i släktet ”Platanthera”, är fleråriga orkidéer med hela
knölrötter och trots sitt namn tillhör nattvioler familjen orkidéer
”Orchidaceae”.

Trädgårdsnattviol är inte besläktad med nattvioler utan är ett annat
namn på arten hesperis, ”Hesperis matrionalis”, en ofta odlad
prydnadsväxt i familjen korsblommiga växter ”Brassicaceae”.

Släktnamnet ”Platanthera” kommer av grekiskans ”platos” för ”bred”
och ”anthera” för ”ståndare”.

Släktet ”Platanthera” har 85 arter som alla hör hemma på norra
halvklotet och i Sverige finns tre arter, nattviol, ”Platanthera bifolia”,
grönvit nattviol, ”Platanthera chlorantha”, och den mycket sällsynta
fjällarten lappfela, ”Platanthera obtusata”.

Nattviol, ”Platanthera bifolia”, delas numera upp i två underarter,
ängsnattviol, ”Platanthera bifolia ssp. Bifolia” och skogsnattviol,
”Platanthera bifolia ssp. Latiflora”.

Bilden visar troligtvis en grönvit nattviol, ”Platanthera chlorantha”.

Sankt Pers nycklar, ”Orchis mascula”, är en medelstor orkidé med
grov stjälk och där bladen sitter samlade vid basen av stjälken. Dessa
är breda och mörkgröna och har ofta mörka fläckar.

Sankt Pers nycklar blommar i maj-juni med rödlila blommor som
sitter i mångblommiga ax, blommornas läpp är vanligen ljusare och
har mörka teckningar.

Sankt Pers nycklar, ”Orchis mascula”, är ganska ovanlig men trots
detta är arten ändå den vanligaste arten i släktet nycklar ”Orchis” och
också den som har den största utbredningen.

Den kan på lämpliga lokaler förekomma i stort antal, till exempel på
Öland och Gotland men även här på Rusarebo äng.

På återseende!