Från Gamla Åminne

Vår naturskribent har varit vid ett naturreservat.

Gamla Åminne naturreservat

En krönika i 17 bilder om en gammal naturtyp med de underbaraste växter och med en historia i landskapet som är som en spännande roman.
Text, Dan Damberg, Skillingaryd, bild, Daniel Damberg, Skillingaryd,
Kristi himmelsfärdshelgen 2010.

Kristi himmelsfärds dag är en kyrklig högtidsdag och en helgdag i den svenska almanackan, som infaller 39 dagar, den 40: e dagen, efter påskdagen. Den firas som den dag då Jesus enligt Bibeln lämnade jorden och fördes upp till himlen. Den liturgiska färgen är vit på den här dagen.

Kristi himmelsfärds dag har firats sedan mitten av 300-talet, eventuellt år 375. Högtiden har också kallats ”betessläppningen”, eftersom det var då man lät korna gå ut på bete.

I Lukasevangeliet kan man läsa följande;

”Jag skall sända er vad min fader har lovat. Men ni skall stanna här i staden tills ni har blivit rustade med kraft från höjden. Han tog dem med sig ut ur staden bort mot Betania, och han lyfte sina händer och välsignade dem. Medan han välsignade dem lämnade han dem och fördes upp till himlen. De föll ner och hyllade honom och återvände sedan till Jerusalem under stor glädje. Och de var ständigt i templet och prisade Gud”.

Bilden visar förra höstens sidentickor, ”Trametes versicolor”, fortfarande vackert färgade men ändå bara en skugga av sitt forna jag.

Med en oskarp mask och lite dunkelt ljus blir denna vårlök lite mystisk och spännande. Enligt Carl Fredrik Hoffberg år1792 kunde torkade och malda lökar användas till nödbröd. Artnamnet ”lutea” i dess latinska namn ”Gagea lutea” betyder just gul.

”Wåfferdags-lök, w. i kåltäppor. a. Dess lökar kunna kokas och ätas: äfwen torkas och malas til mjöl under misswäxt, hwaraf med litet tilsats af annat mjöl, bröd bakas.”

Ur ”Anwisning til Wäxt-Rikets kännedom” av ovan nämnde Carl Fredrik Hoffberg år 1792.

På de stora och gamla almarnas bark i mitten av den gamla ängsmarken växer naturligtvis den stora och mäktiga lunglaven, ”Lobaria pulmonaria”. Så här brun är den i torka medan den i väta blir alldeles friskt grön.

Platt fjädermossa, ”Neckera complanata”, är en annan rar art som växer på de gamla almarna.

Gullpudra, ”Chrysosplenium alternifolium”, också, likt vårlöken, är denna lilla vackra art fotograferad i en dunkel ängsmiljö och genast förstärks intrycket av spänning och lite mystik.

Retzius skriver år 1806 att man ”känner ingen hushållsnytta deraf utom den, at den gifwer anledning söka källådror”.

Artnamnet ”alternifolium” betyder ”med strödda blad” och kommer av latinets ”alternus” för växlande och ”folium” för blad.

”Guldpudran vid järnkällan
Kopparormen under silfverlind,
Det är huldrans gåta!
Det är din och min!”

Ur ”Trefaldighetsnatten” av August Strindberg, 1905.

Skogsviol, ”Viola riviniana”, är en av de vanligaste violerna och förekommer allmänt från Skåne till Jämtland samt sällsynt norrut till Lule Lappmark. Den växer i mullrika skogar, lundar, vägkanter och ängsbackar och den första fynduppgiften publicerades år 1828.

Artnamnet ”riviniana” hedrar den tyske botanisten August Quirinus Rivinus, 1652–1723.
Augustus Quirinus Rivinus, även känd som Augusti Bachmann, var en tysk läkare och botaniker. Han föddes i Leipzig, Tyskland och studerade vid Leipzigs universitet mellan åren 1669–1671. Han fortsatte sina studier vid högskolan i Helmstedt där han blev medicine doktor år 1676. År 1677 började han föreläsa i medicin vid universitetet i Leipzig och år 1691 utnämndes han till professor både i fysiologi och i botanik.

Jag blir alltid lika glad när jag hittar den lilla oansenliga men oerhört vackra desmeknoppen,
”Adoxa moschatellina”. Den har en bra lokal i ängsmarkerna vid Gamla Åminne och jag vet sedan många år tillbaka var den har sina två växtplatser på ängen, i princip på metern när, men trots detta får jag alltid leta en stund innan mina ögon får syn på den. Vid detta besök hann till och med någon annan i sällskapet före.

Desmeknopp är en oansenlig, lågväxt samt flerårig ört. Den har en kort, köttig, vit jordstam och växer i mer eller mindre stora bestånd. Stjälkarna är upprätta och har två motsatta, kort skaftade, upprepat trefingrade eller treflikiga stjälkblad. Basalbladen är långskaftade, trefingrade och har mattgrön ovansida. Desmeknoppen blommar redan i april-maj och de fem grönaktiga blommorna sitter samlade i ett toppställt huvud. Blommorna är märkliga såtillvida att toppblomman avviker från de sidoställda blommorna.

Toppblomman har tvåflikigt foder, fyrflikig krona, fyra stift och fyra djupt kluvna ståndare som ser ut att vara åtta till antalet, medan de sidoställda blommorna har treflikiga foder, femflikiga kronor, fem stift och fem ståndare som ser ut att vara tio. Frukten är en torr stenfrukt, när den mognar böjer sig stjälkarna ner mot marken. Artnamnet ”moschatellina” betyder ”något myskluktande” och kommer av det grekiska ordet ”moskhos” för mysk. Desmeknoppen har ibland kallats desmansknopp, ett namn som också använts på orkidén honungsblomster, ”Herminium monorchis”. Desme eller desman är äldre ord för mysk, ordet förekommer också i andra växtnamn som desmeros, vilket är ett annat namn på myskmalva, ”Malva moschata”.

Desmeknoppen växer ofta i stora bestånd men i år hittade vi endast ett fåtal blommor på den ena lokalen och inga blommor på den andra. Den är, som sagt, ofta mycket svår att få syn på då den är liten och oansenlig och hela örten vissnar också bort tidigt och det är egentligen bara under våren och försommaren som man har en möjlighet att hitta den. Bladverket har vissa likheter med det hos nunneörter. Desmeknoppen förekommer sparsamt i Syd- och Mellansverige och den växer på fuktig mullrik jord i skuggiga lundar och skogar. Arten är känd sedan 1600-talet

”Desmansknoppen saknar icke täckhet, men är likväl mest utmärkt för sitt egendomliga utseende och sin, ehuru icke särdeles starka, mysklukt. Det är en riktig skuggväxt och den liksom synes påskynda sin utveckling och mognad för att sålunda kunna slippa sommarens starkaste solvärme. Den uppträder gruppvis, men sällskapar gerna med Harsyra, Mossöta, Hundviol o. d.

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria I” av C. F. Nyman, 1867.

Åkerfräken, ”Equisetum arvense”, ingick i den svenska farmakopén som ”Equiseti herba”, den användes mot leversjukdomar och besvär i urinvägarna. Artnamnet ”arvense” kommer av latinets ”arvum” för åker och syftar på att arten ofta förekommer som åkerogräs.
”I wattensjuka ängar och åkrar är detta et elakt ogräs, hälst det kryper wida kring med sine långa rötter, och då desse dels gå djupt, dels ökas af sönderslitne rötter, står det näppeligen at utrota utan genom tilräckelig och wäl underhållen dikning, hwarigenom bottensyran aldeles uttappas.”

Ur ”Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ” av A. J. Retzius, 1806.

Lönnen, ”Acer platanoides”, blommar i april-maj alldeles innan lövsprickningen. Blommorna är gulgröna och sitter i upprätta kvastar, de är rika på nektar och har fem kronblad och fem foderblad. Lönnen blir sällan över 150 år gammal. Den största lönn som växt i Sverige blev 27 meter hög och hade en omkrets på 5,55 meter i brösthöjd, denna jättelönn växte vid Alsike gästgivargård i Uppland fram till år 1938. Virket används till slöjd och till finare snickeriarbeten, som musikinstrument och intarsia. Förr använde man barken till färgning och Nyman uppger år 1867 att saven kan inkokas till sirap och socker. Det svenska namnet lönn, lön och/eller lyn är känt sedan medeltiden.

Skägglavar är hängande lavar som både är vanliga och sällsynta i Sverige. Den vanligaste av dem heter ”Usnea filipendula” och kallas allmänt för vanlig skägglav vilket också är den art som Ni kan se på bilden. Den i dag mest hotade arten av skägglavar är långskägg, ”Dolichousnea longissima”, som tidigare hette ”Usnea longissima”, där bålen kan bli mer än meterlång. Skägglavar är känsliga för luftföroreningar och fungerar därför som bra miljöindikatorer.

Skägglavar innehåller mycket kolhydrater och kan ätas efter urlakning. Ett sätt att tillaga laven är att låta den dra i vatten i 2–48 timmar och därefter koka den i 40 minuter i nytt vatten. För att få bort den bittra smaken så rekommenderas urlakning med asklut.

Koka upp en del vatten med en del björkaska.
Låt blandningen dra i två timmar. Sila sedan bort askan.
Låt laven dra i luten i cirka åtta timmar.
Skölj laven noggrant tre eller fyra gånger, så att all lut försvinner.
Koka laven i nytt vatten i cirka 40 minuter.
Skägglav betraktas som en av de 14 viktigaste vildväxterna i en överlevnadssituation

Metoden ovan finns i ”Handbok Överlevnad”. Svenska Armen, 1988.

Blåbären blommar rikligt i år och om insekterna gör sitt jobb och temperaturerna är milda så borgar det för ett gott blåbärsår.

”Nyplockade blåbär smaka wäl. Torkade brukas til fyllning och mos.”

Ur ”Flora Oeconomica” av Carl von Linné, 1749.

Kabblekan, ”Caltha palustris”, är giftig men förr lade man trots det in kabblekans knoppar som kapris, Nyman, år 1867, tillägger dock att de är något skarpa.

”Lika lysande som vanlig, gör sig Kalflekan strax bemärkt och bildar till och med ett utmärkande drag i växtligheten om våren på stränder och våta ängar eller vid bäckar. Den växer der sällskapligt, i stora massor, stundom så täta att hela ängar bli alldeles klädda med de stora, höggula blommorna.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria I” av C. F. Nyman, 1867.

Grodor, eller äkta grodor, är en grupp djur som lever i eller vid vatten. I Sverige finns exempelvis vanlig groda, som bilden visar, som är brunaktig med svarta fläckar. Den blir omkring 5 centimeter lång. En annan vanlig grodart är åkergrodan som påminner om den vanliga grodan men har längre ben. Lätena är dock helt olika då åkergrodan ”skäller” som avlägsna hundar medan den vanliga grodan ”knarrar”.