I svamparnas värld

Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt svamparnas värld.

I svamparnas värld, del 8

I svamparnas värld, del 8, en naturkrönika i 11 bilder, om markernas
rikedom efter frosten, som skoningslöst gallrar bland den biologiska
mångfaldens ögon.
Text och foto, Dan Damberg, Skillingaryd i mitten av oktober 2010.

Det gäller att ta vara på de stunder av sol och relativ värme som hösten
bjuder. Trots att frosten gallrat ut den biologiska mångfalden de
senaste veckorna så återkommer mycket av den när solen värmer några
timmar eller dagar. Utmed den lilla stigen har en mindre grupp med
vita tuvskivlingar trotsat höstens mörker och kyla.

Vit tuvskivling, ”Lyophýllum connátum”, växer ganska allmänt i tuvor
på gräsmattor, utmed vägar och i parker. Svampen är helt ljus gråvit
och har svagt nedlöpande täta skivor. Smaken är mild och lukten söt,
något syrlig men detta är numera ingen matsvamp. Vit tuvskivling
innehåller nämligen giftet lyophyllin som är ett cancerframkallande
gift.

En ung och orangefärgad klibbticka växer fram ur den, fortfarande
stående men sedan länge, döda gamla granen. Tillsammans bildar de
en vacker installation väl värdig en konstutställning. Det är verkligen
inte konstigt att många konstnärer hämtar, och har hämtat, sin
inspiration från naturen.

Vem skulle inte vilja äga denna bild som en akvarell av till exempel
konstnären Gunnar Brusewitz, där fnösktickans vackert färgade
tillväxtzoner tillsammans med de vackert djupgröna och
rimfrostbelagda lingonbladen samt de varmt rostbruna höstlöven som
vilande små täcken på hattens ovansida, bildar en naturens helhet av
lugn, harmoni och vila. Vila inför en stundande vinter. Nu finns tavlan
bara på näthinnan och i minnets labyrinter och aldrig kommer det att
bildas en exakt likadan.

Tro det eller ej men trots den sena hösten så kommer ytterligare ett
exemplar av en liksvamp upp ur jorden. Hinner den med vad den ska,
eller kommer den dödande frosten före.

Mitt i den lilla hårbjörnmossan har en laxskivling trotsat senhösten och
lyser upp landskapet med sin vackert varma röda och gyllenbruna färg.

Eftersom svampar innehåller mycket vätska är de extremt känsliga för
minusgrader och bildens laxskivling får väl vara glad om den överlever
natten då frosten kommer åter. När färsk svamp torkas minskar vikten
generellt med cirka 90 %. Näringsinnehållet i matsvamp är generellt
sett jämförbart med eller bättre än hos grönsaker men näringsinnehållet
varierar en hel del mellan olika svamparter. Kaloriinnehållet är lågt
eftersom svampar inte lagrar näring, till exempel i form av stärkelse,
som många grönsaker gör. Proteinet i matsvamp är dessutom av hög
kvalitet och innehåller alla de essentiella aminosyrorna som kroppen
inte själv kan tillverka. I flera matsvampar är proteinkvaliteten nästan
lika hög som i kött och mjölk. Svamparnas celler innehåller kitin som
har en gynnsam fibereffekt i vårt tarmsystem på liknande sätt som
växternas cellulosa. Matsvamp är också en god vitaminkälla med bland
annat vitamin B2, B6, D, K och C. Speciellt intressant är att svamp är
det enda vegetabiliska livsmedlet som innehåller höga halter av D-
vitamin. Vidare innehåller svamp åtskilliga viktiga mineraler och
spårämnen, såsom kalium, fosfor, järn, zink, selen, mangan.

Den lilla oansenliga och många gånger förbisedda hedlaven, ”Cetrária
aculeáta”, är en busklik lav med trinda, styvt uppstående, mörkt bruna
och glänsande lober. Fruktkroppar bildas i spetsen på de enskilda
grenarna men är sällsynta. Arten har placerats i en mängd olika släkten
beroende på att den delar olika egenskaper med olika lavsläkten.
Hedlaven förekommer över hela Sverige och växer i små tuvor på
marken eller på mossiga stenar.

Ännu en ögonblicksbild från naturen som påminner om konst, dessa
mycket vackra sidentickor mot bakgrund av den vackert ljusgrå döda
veden gör att ögat fastnar, tanken svindlar och själen vilar.

Sidentickan tillhör släktet ”Trametes” som är hattbildande, i huvudsak
ettåriga arter med seg konsistens och ljust kött. Sporerna är cylindriska
till smalt ellipsoida och dessa svampar orsakar vitröta i lövved. Det
finns 6 arter i Sverige.

Sidentickan, ”Trametes versicolor”, denna vackra ticka, bildar tunna,
oftast taktegellagda hattar, som kan vara halvcirkelformade till
rosettlika. Hattytan är fint sammetsluden och sidenglänsande, kraftigt
zonerad i bruna till rödbruna nyanser, men oftast med inslag av
blåaktiga och svarta färger. Den skarpa, vågiga kanten är ljusare, och
kontrasterar vanligen tydligt med hattens inre delar. Porerna
gräddfärgade till ljust grågula och runda till kantiga, svampköttet och
rörlagret är av porernas färg och båda mycket tunna. Sidentickan
används för övrigt som ett medel mot cancer i Kina.

Sidentickan förekommer på död ved av en rad lövträd, bland annat bok
och ek, både i lövskog och på öppna marker. Den har sydlig
utbredning, och är vid sin nordgräns i mellersta Sverige tämligen
ovanlig. Den blandas ofta samman med zontickan, ”Trametes
ochracea”, som dock är tjockare, saknar blå och svarta färger på hatten,
samt förekommer i hela landet. Substratet är bok 28 %, björk 22 %, ek
20 %, al 5 %, ask 3 %, asp 5 %, hassel 5 %, apel 2 %, hägg 2 %,
körsbär 2 %, rönn 2 %, Salix/viden 2 %, alm 1 %, lönn 1 % samt
avenbok, gran, hästkastanj, oxel, poppel och syren. Sidentickan är
tämligen allmän och förekommer i Skåne, Blekinge, Halland,
Småland, Öland, Gotland, Bohuslän, Västergötland, Östergötland,
Dalsland, Värmland, Närke, Västmanland, Södermanland, Uppland
och Medelpad

Hedfingersvampen, ”Clavária argillácea”, hade inget gott år i år och
endast ett fåtal exemplar gick att finna på mina lokaler.

En av den sällsynta hedfingersvampens mycket ovanliga följeslagare
heter sandjordtunga, ”Geoglossum arenarium”. Arternas samexistens
verkar inte vara tvungen men hedfingersvampen föredrar ofta, enligt
litteraturen, att växa tillsammans med sandjordtungan. Orsaken till
detta förhållande är inte utrett men just gemensam förekomst av två
systematiskt skilda svamparter är känt från andra organismgrupper.

Är det möjligtvis dags att leta efter sandjordtunga på
hedfingersvamplokalerna. Jag gör härmed en efterlysning av
sandjordtunga, bland annat på Skillingaryds skjutfälts ljunghed.

Skrivet av Erik Bunnstad