Jordens ögon

Vår naturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på några av vårens blommor.

Jordens ögon

Jordens ögon, en natur- och kulturkrönika i 10 bilder om färgrika
blommor och färgrika flaggor.
Text och foto, Dan Damberg, Skillingaryd i april 2011.

Blommorna är jordens ögon, är titeln på en bok skriven av Stefan
Casta, journalist och författare som sedan många år bor i Skåne. Visst
har han rätt när han uttrycker sig så poetiskt om dessa vackra
blomvarelser som sedan några veckor tillbaka tittar upp från den tinade
och, av solen, uppvärmda marken. En blåsippa är verkligen ett jordens
öga.

Sakta öppnar tibastknoppen sitt öga och den vackraste bland dofter
sprider sig över landskapet, de cerisröda till mörkt, mättat rosa
kronbladen förstärker upplevelsen, dock är den förrädisk för växten är
mycket giftig! Frukterna är vackert klarröda och nästan runda bärlika
stenfrukter.

Den första fynduppgiften är från Skåne och publicerades av Simon
Paulli i ”Flora Danica” redan år 1648.

Tibast, ”Daphne mezereum”, odlas även som prydnadsbuske och dess
bark ”Cortex Mezerei”, blötlagd i ättika, användes förr som utvärtes
medel mot bland annat gikt.

Artnamnet ”mezereum” kommer troligen från det arabiskt-persiska
ordet ”mazeriyn” för ”döda” och syftar på tibastens giftighet.

”Det svävar en vällukt mellan hasselbuskarna. Vi upptäcker snart dess
ursprung – tibast – den brinnande busken i vår tidiga, bleka vår. I denna
skog är den ymnig; åter och åter lyser den violett i hasselskuggan, en
oväntad blomning här och nu.”

Ur ”De stora öarna i Östersjön” av Carl Fries år 1964.

Vintergäck, ”Eranthis hyemalis”, är en odlad art som ibland
förekommer förvildad i södra Sverige. Den växer i parker, lundar,
vägkanter och vid bebyggelse men arten hör ursprungligen hemma i
Centraleuropa.

Följande text om vintergäck är från ”Dagboksblad” av Harry
Martinson, ”Utsikt från en grästuva”, år 1963.

”ERANTHIS har kommit upp och blommar gul. Då borde man väl tala
om ”livets seger” eller något sådant. Det hör ju till. Men blommans
svenska namn är vintergäck, och det namnet är nog hämtat ganska
djupt ur erfarenheten om den svenska våren. Ett gäckeri men inget
löfte att hålla i.”

Vårkrokus, ”Crocus vernus”, härstammar ursprungligen från Syd- och
Sydosteuropa men förekommer odlad och naturaliserad i vårt land.
Arten påträffas ganska allmänt på kulturpåverkad mark i södra
Sverige. Den växer i gräsmark, skogsbryn, vägkanter samt tomtmark
och inte sällan planteras vårkrokus i till synes naturliga miljöer. En rad
olika namnsorter med variation i blomfärg odlas.

Släktet krokusar ”Crocus” har omkring 80 arter och en av de mest
välkända är väl saffranskrokusen, ”Crocus sativus”, vars gula märken
är råvaran till kryddan saffran. Eftersom det krävs omkring 100 000
blommor av saffranskrokusen för att få fram ett kilo av kryddan saffran
inser man lätt att kilopriset blir mycket högt, faktiskt ända upp till
75 000 kronor per kilo.

På turistorter utomlands är det inte ovanligt att påsar med ”saffran”
eller ”saffron” saluförs till synnerligen förmånliga priser och i sådana
fall kan man vara ganska säker på att det som säljs är något annat än
saffran, oftast mald gurkmeja, ”Curcuma longa”, eller torkade
blommor av arten safflor, ”Carthamus tinctorius”, som till form och
färg mycket liknar torkad saffran.

Snödroppe, ”Galanthus nivalis”, är en lågväxt, flerårig ört som ofta
bildar tuvliknande bestånd, precis som på bilden. Bladen är smala, fem
till sju millimeter breda, rännformade samt grågröna och snödroppen
blommar från februari till april med vita hängande blommor.

”Bebådar wåren med blomman, som ofta i Mars månad framskjuter
utur snöen.”

Ur ”Anwisning til Wäxt-Rikets kännedom” av Carl Fredrik Hoffberg,
år 1792.

Namnet snödroppe anfördes första gången år 1744 och dessförinnan
hade den kallats för vit gårdviol, år 1659. Snödroppe blev ett
vedertaget namn under främst 1800-talet. Under både 1700- och 1800-
talet kallades den även för snölilja, snöblomma, snövita, snöklocka,
snösippa, marsmånadsblomster eller snögalant.

Blåstjärnor eller Scillor är fleråriga örter, med lök. Blommorna är som
på bilden upprätta eller nickande, i kvast eller klase. Släktnamnet
”Scilla” var namnet på en lökväxt hos den grekiske skalden Teognis
från Megara redan på 500-talet före Kristus.

Släktet ”Scilla” innehåller 40 arter varav tre förekommer förvildade
och naturaliserade i Sverige. Den vanligaste är rysk blåstjärna, ”Scilla
siberica”, medan de två andra, tuvig blåstjärna, ”Scilla amoena”, och
tidig blåstjärna, ”Scilla bifolia”, förekommer sparsamt.

I samband med att jag tog dessa bilder hade Skivaryd en stor mässa i
Skillingaryds ishall och de svenska och belgiska flaggorna vajade stolt
och sida vid sida på Movallas flaggstänger.

Den svenska flaggans ålder kan inte exakt fastställas och de första
säkra uppgifterna om en blå duk med ett gult kors daterar sig till
omkring mitten av 1500-talet. Blått och gult, eller guld, var då sedan
gammalt svenska färger. Folkungaättens vapen, som år 1275 blev
kungavapen för Magnus Ladulås, visade i ett blått fält ett upprest lejon
av guld, och som Sveriges riksvapen antogs år 1364 av Albrekt av
Mecklenburg en blå sköld med tre öppna kronor av guld. När dessa
båda vapen år 1448 av Karl Knutsson sammanfogades till stora
riksvapnet åtskildes sköldens fyra blå fält av ett gyllene kors. Detta har
man då all anledning att uppfatta som förebilden för den svenska
flaggan.

Korset som kristen symbol på fanor, flaggor och baner infördes redan i
samband med korstågen på 1000- och 1100-talen och av de nordiska
ländernas korsflaggor är den danska, Dannebrogen, äldst. Den kan ha
tillkommit redan i början av 1200-talet och den fördes ursprungligen
som kungligt baner samt blev så småningom Danmarks nationsflagga.
Sannolikt har vid utformningen av den svenska flaggans inspiration
hämtats från såväl korset i stora riksvapnet som från den danska
korsflaggan, Dannebrogen.

Att det gula korset mycket tidigt uppfattades som en svensk
nationalsymbol framgår av att Erik XIV anbefallde det gula korset som
genomgående och enhetligt motiv med hänvisning till riksvapnets kors.
I Johan III:s instruktion till de svenska fredsdelegaterna i Knäred år
1569 sägs bland annat att ”det förgyllda eller gula korset har av ålder
varit brukat i Sveriges rikes vapen”, och det skall därför ”alltid föras
uti fanor, fänikor och flaggor”.

Ett något äldre vittnesbörd om svenska flaggans ålder utgör ett
dokument från år 1557 vari Gustav Vasa fastställde ett heraldiskt
vapen för sonen Johan i dennes egenskap av hertig av Finland. Där
nämns ett vapen för södra Finland som bland annat visande två korsade
”blå fänicker och förgyllte korss”, med ”fänicker” menas här lansarnas
flaggor. Dessa var tvåtungade men för övrigt likadana som vår
nuvarande flagga. Landskapet ”Egentliga Finland” har, för övrigt,
fortfarande detta vapen med dess svenska flaggor.

Första gången några bestämmelser utfärdades om den svenska flaggan
var år 1663, då bestämdes nämligen att handelsfartyg inte hade rätt att
föra en tretungad flagga. Sådan fick endast hissas ombord på
örlogsfartyg och på rikets fästningar som en symbol för svenska staten.
Med unionen mellan Sverige och Norge år 1814 infördes en för de
båda länderna gemensam örlogsflagga. Den utgjordes av den svenska
tretungade flaggan, som i övre inre hörnet hade ett rött fält med ett vitt
snedställt kors, ett så kallat andreaskors. Unionsmärket förändrades år
1844 och det blev då i stället en symmetrisk sammanställning av båda
rikenas flaggfärger. Detta märke bibehölls officiellt till
unionsupplösningen år 1905 men användes i praktiken knappast sedan
Norge år 1898 antagit en flagglag, som mot den svenska regeringens
vilja, stadfäste en norsk handelsflagga, ”det rene flag”.

Belgiens flagga består av tre lika breda vertikala fält i svart, gult och
rött och flaggan är inspirerad av den franska trikoloren. Färgerna har
hämtats från grevskapet Brabants vapensköld och flaggan antogs den
23 januari år 1831 kort efter att det Belgien blivit självständigt från
Nederländerna. Flaggan hade spelat en viktig roll under kampen för
självständighet, eftersom en tidigare flagga med horisontella band hade
använts under ett uppror år 1792, fast då mot Österrike. Belgiens
monark för dock en purpurfärgad flagga med statsvapnet i mitten och
monarkens monogram i flaggans fyra hörn. Kungaflaggan är dessutom
kvadratisk.