Vår naturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på en tallbock.
Mötet, del 6
Mötet, del 6, en naturkrönika i 4 bilder om tallbocken, ”Monochamus
sutor”, som likt en havererad helikopter störtade i trädgården.
Text och bild, Dan Damberg i mitten av juni 2010.
Det är en vacker och varm sommardag, solen skiner från en blå himmel
och livet känns härligt att leva. Dofter från stamsyrén och gullregn når
mig där jag ligger på alla fyra och rensar i mina blomsterland. Plötsligt
hörs ett märkligt surr som från en liten radiostyrd helikopter och jag tittar
instinktivt upp emot platsen för ljudet och några meter upp i luften
kommer något som ser ut att störta på vår gräsmatta, sekunden senare är
det ett faktum och jag konstaterar att nedslagsplatsen bara är cirka fyra
meter från min plats i landet.
Blixtsnabbt är jag framme vid haveristen och hittar en stor mörk
skalbagge med jättelika antenner krypande i den täta grässvålen. Jag
sätter ner min hand och skalbaggen är inte sen att krypa upp på mitt
finger.
Naturen upphör aldrig att förvåna, inspirera och glädja, tänker jag allt
medan skalbaggen sakta kryper uppför min arm. Vad är nu detta? En
långhorning, det kan man tydligt se men vilken art? In efter ”boken” och
efter en liten stund är gåtan löst, en tallbock, en sådan har jag aldrig förut
sett!
Tallbock, ”Monochamus sutor”, förekommer i barrskog över hela landet,
den är dock allmännare i de norra delarna av Sverige än här hos oss i
söder.
Tallbocken lägger sina ägg under högsommaren, främst i juli och augusti
och både tall- och granvirke angrips. Äggläggningen kan även ske på klena
barrträd som till exempel kvarlämnade toppar efter avverkade träd.
Brandskadade barrträd är mycket attraktiva som utvecklingsplats för
arten. Larverna har sitt huvudsakliga födointag under barken på de
angripna träden medan den djupa gången in i veden huvudsakligen
tjänstgör som ”skyddsrum” för larverna. Larvutvecklingen tar ett till två
år här hos oss i landets södra delar. I norra Sverige övervintrar larven
två gånger innan förpuppningen sker inne i veden. Kläckhålet, som är
stort och kan vara en centimeter i diameter, kan ligga flera centimeter
från det ställe där larvgången in i veden börjar. De nykläckta skalbaggarna
äter tunn bark på levande träd.
Arten räknades förr som en betydelsefull teknisk skadegörare i
barrträdsvirke men på grund av den virkesvård som nu bedrivs har den
skogliga betydelsen minskat. Skador kan dock fortfarande uppträda
främst vid mindre sågverk där enstaka virkespartier blir liggande under
sommaren fram till hösten. I samband med vattenlagring av virke kan
stockar som ligger ovan vattenytan angripas. Tallbocken är en potentiell
bärare av tallvednematoden, ”Bursaphelenchus xylophilus”. Denna
nematod är under 1990-talet påträffad i Portugal såsom ny för Europa.
I Japan har denna nematod angripit och årligen dödat 1000-tals tallar.
Plötsligt verkar den ha repat sig efter sin något miserabla landning och
täckvingarna delar sig sakta och sekunden senare flyger den iväg, rakt
upp, och jag följer den så långt som mina ögon tillåter.