Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Skillingaryds dämme
Hösten vid Skillingaryds dämme, del 8
Hösten vid Skillingaryds dämme, del 8, en naturkrönika i 11 bilder om
spännande biologisk diversitet i vår absoluta närmiljö.
Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i medio november 2011, när
vintern ännu känns långt borta.
Äntligen får jag väl utropa, efter att vid ett antal tillfällen sett och hört
den lilla ”flocken” om tre steglitser flyga runt Skillingaryds dämme
utan att få dem inom fotoavstånd. Plötsligt satt de bara där, alldeles
framför mig utmed södra infarten till Skillingaryd, dock på ”fel” sida
om stängslet vilket försämrade bilden något.
Lika plötsligt som de satt där, lika plötsligt flög de sin väg ner emot
den gamla soptippen i söder, hela tiden ivrigt lockande sitt arttypiska
”tickelitt”.
Steglits, ett ord från medellågtyskans stegelitze, som i sin tur har
slaviskt ursprung, på latin heter den ”Carduelis carduelis”. Fågeln är en
art i familjen finkar och är mellan 12–14 centimeter lång samt har brun
rygg och vitaktig undersida. Huvudet är vitt med svart nacke och rött
ansikte medan vingarna är svarta med breda, gula band. Arten häckar
vanligtvis i parker, trädgårdar och dungar i stora delar av Europa,
Nordafrika och norra Asien, i Sverige förekommer den sparsamt norrut
till Uppland.
De svarta fläckarna på de vackert höströda vresrosbladen är en
parasitsvamp, men så harmlös att den i princip räknas som ofarlig för
växten. Svampen tillhör förmodligen släktet ”Rhytisma”, på svenska,
tjärfläck, det svenska namnet bör väl då kanske vara vresrostjärfläck.
En annan och mer välkänd tjärfläcksvamp heter lönntjärfläck,
”Rhytisma acerinum”, och växer som namnet säger på lönnens blad.
Svampen infekterar nya blad på våren då sporer sprids från döda blad
på marken och svampinfektionen orsakar först gula fläckar på bladen.
Varje fläck motsvarar en enskild infektion som senare på sommaren
utvecklas till upphöjda svarta fläckar där det senare bildas
fruktkroppar. Fruktkropparna mognar sedan på döda blad på marken
under våren och en ny sporspridning kan ske.
I sanden inbäddad i raggmossa alldeles söder om Skillingaryds
dämme, strax väster om den gamla soptippen och alldeles öster om
motorvägen, växer stora bestånd med matt filtlav, ”Peltigera malacea”,
något man bara går förbi och trampar på om man inte ger sig tid att
skärpa blicken och samtidigt reflektera över den härliga biologiska
mångfalden.
Vad jag kan förstå är det en helt vanlig svart skogssnigel som fått
denna, hos oss, ovanliga färgvariant. Jag har aldrig sett denna gulbeiga
färgform förut även om jag är medveten om att den svarta skogssnigeln
kan variera mycket i färg. Bilden är tagen på gamla soptippen söder
om Skillingaryd om nu det kan ha något med det hela att göra, kanske
ett resultat av gamla miljösynder där diverse otrevligheter ligger kvar i
marken.
Dessa fantastiska och oumbärliga daggmaskar, vars arbete i jorden inte
nog kan uppskattas, utan dem i princip inget.
Den största daggmaskarten i Sverige, ”Lumbricus terrestris”, på
svenska stor daggmask, och som vi ser på bilden, är vanlig i
trädgårdsland med god matjord, kan bli cirka 30 centimeter lång. Den
är rödviolett med gulaktig undersida på framkroppen. Vuxna individer
har en rödbrun kraftig kort gördel, det vill säga, förtjockning av några
segment på kroppens främre del. Stor daggmask äter multnande
växtdelar och vid beröring plattar den ut bakänden och retirerar ofta
snabbt baklänges. Arten är mycket vanlig i hela Sverige i trädgårdar, i
gräsmark och i lövskog samt här vid Skillingaryds dämme. Den
förekommer dock mer sparsamt på plöjda åkrar vilket kan låta lite
märkligt.
Daggmaskar, ”Oligochaeta”, klassen ringmaskar har cirka 3 000 arter,
varav 100 av dessa finns i Sverige, såväl på land som i sötvatten och i
havet. Daggmaskar har en tydlig yttre och inre segmentering, men till
skillnad från havsborstmaskar saknar de parapodier på segmenten, det
vill säga, borstlober där borst är fästa, och på huvudet saknas de
speciella bihang som utmärker just havsborstmaskar. Antalet borst hos
daggmaskar är för övrigt litet jämfört med förhållandet hos
havsborstmaskar. Andra viktiga skillnader gentemot havsborstmaskar
är att daggmaskar är tvåkönade och att könsorgan finns i endast ett
fåtal segment i kroppens främre del. Daggmaskar är i princip byggda
som rör med munnen framtill och tarmen löpande genom hela kroppen.
Mellan kroppsväggen och tarmen finns en kroppshåla, ett så kallat
celom. På buksidan löper en kraftig nervstam, en så kallad
bukgangliekedja, och ett större blodkärl men även på ryggsidan går ett
större blodkärl.
Ibland avses med daggmaskar enbart de landlevande formerna, som
omfattar cirka 2 000 beskrivna arter, varav bara 16 arter är kända från
Sverige. Deras föda utgörs av bland annat växtdelar, svamphyfer och
bakterier. Daggmaskar dödas lätt av solens UV-strålar och i huden har
de väl utvecklade känselkroppar som reagerar för till exempel ljus och
kemiska retningar. De är som sagt tvåkönade, hermafroditer, och
fungerar samtidigt som både hane och hona. Parningen sker vanligen
under fuktiga nätter, då djuren kryper upp till markytan. De befruktade
äggen läggs i ett slemhölje bildat runt gördeln som heter clitellum.
Slemmet stelnar sedan till en kokong, och utvecklingen från ägg till
könsmogen mask tar cirka 1 år och i Sverige produceras kokonger
företrädesvis under våren och hösten.
Daggmaskar berikar jorden genom att dra ned växtlämningar i sina
gångar och genom att äta jord och växtrester. De lämnar sina
exkrementer på markytan och vänder på så sätt långsamt jorden så att
bland annat löv överlagras och hamnar nere i jorden, varigenom
jordens mullhalt ökar.
I maskexkrementerna finns kalium, kväve och fosfor i en form som är
tillgänglig för växterna och i friska jordar kan det finnas upp till
8 miljoner daggmaskar eller cirka 1 200 kg mask per hektar. Maskarna
kan där omsätta 50 ton jord per hektar och år och den jord som
passerat maskarnas tarm har pH-värde 7, det vill säga neutralt, och
maskarna motverkar därigenom försurning.
Daggmaskarnas egen proteinhalt har beräknats till 70 % av deras
torrvikt och en halv miljon maskar per tunnland innehåller en
kvävereserv motsvarande ungefär 100 kg natriumnitrat. Om man antar
att fyra maskar av fem dör årligen lämnar de vid sin egen förruttnelse
mer än hälften av den kvävemängd som fråntas jorden vid en god
veteskörd. Vi får tacka och buga.
Daggmaskar bidrar vidare till jordens genomluftning och dränering
och stimulerar mikrofloran. På sina håll utarmas tyvärr
daggmaskbeståndet genom användning av tunga jordbruksmaskiner
och av olika kemikalier.
Som en kuriositet kan jag nämna att i Australien finns världens största
daggmask, ”Megascolides australis”, som blir cirka 3 meter lång och
3 centimeter i diameter.
Det börjar verkligen bli sen på säsongen för sniglar och snäckor men
denna eftermiddag vid Skillingaryds dämme var det gott om slika små
djur som kröp omkring på de små vägarna. Bildens trädgårdssnäcka
såg dock ut som den hade ett mål med sin färd mot söder, nämligen att
gräva ner sig på frostfritt djup, kanske i en kompost. Snäckor och
sniglar övervintrar både som fullbildade djur och som ägg.
Eftersom de allra flesta snäckor har ett kalkskal har de lätt att bevaras
och är vanliga som fossil. Med stor sannolikhet härstammar snäckorna
från urmolluskerna, ”Monoplacophora”. Snäckliknande skal finns i
lager från äldre kambrium, men de äldsta oomtvistade snäckorna är
”Archaeogastropoda” från yngre kambrium för cirka 520 miljoner år
sedan. Snäckorna har sedan dess ökat starkt i formrikedom, särskilt
från jura och framåt i tiden, för ca 200 miljoner år sedan till nutid. Alla
dessa tidiga former av snäckor var så kallade framgälade snäckor.
Under karbon för cirka 350 miljoner år sedan uppkom de första
bakgälade snäckorna. Från denna period härstammar också
lungsnäckorna, som från den marina strandzonen även har övergått till
ett liv i sötvatten och på land. I Sverige är fossila snäckor vanliga
bland annat i lager från silurperioden på Gotland och i kalkstenar från
kritperioden i Skåne.
Framgälade snäckor är en underklass snäckor som huvudsakligen
omfattar marina arter men även en del landlevande och sötvattensarter,
främst i varmare områden. Den omfattar cirka 60 000 kända arter och
karakteriseras av att inälvssäcken är vriden så att mantelhålan och anus
kommer att ligga ovanför huvudet.
Bakgälade snäckor är också en underklass snäckor med bara några
tusen arter, vilka så gott som uteslutande förekommer i haven. De
karakteriseras av att skalet ofta är reducerat eller saknas, att
veligerlarven hos dessa snäckor och musslor, som bara lever i de
öppna havsvidderna, har ett vänstervridet skal, att torsion, vridning,
saknas i nervsystemet hos de fullvuxna och att samtliga arter är
hermafroditer.
De stora vitpilarna på gamla soptippen söder om Skillingaryds dämme
var alldeles fulla med gyttrade röksvampar som var vackert inbäddade
av den gröna mossan.
Bara ett litet stycke från den förra bildens gyttrade röksvampar och
vitpilar växte rikligt med frostvaxskivling eller, som de heter idag,
frostvaxing.
Avslutningsbilden för denna gång är det vackra men ibland också
otrevliga raggskinnet, ”Stereum hirsutum”, som här växer på
”ännaträet” på en björk vid gamla soptippen alldeles invid ån Lagan.