Biologisk mångfald del 7

Vår naturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på svanar och vinterns svampar.

Biologisk mångfald del 7

Biologisk mångfald del 7, en natur- och kulturkrönika i 8 bilder om att
äta eller ätas, om vinterns svampar och om Pjotr Tjajkovskijs balett
Svansjön.

Text och bild Dan Damberg, Skillingaryd, en grå, mörk och disig dag i
december 2011.

Pjotr Tjajkovskijs Svansjön är en balett i fyra akter som spelades för
första gången i Moskva år 1877. Handlingen är som en saga om magi,
kärlek och ondska och det är ofta samma dansös som dansar rollen
som den vita svanen Odette och rollen som den svarta svanen Odile.
Denna dubbelroll som Odette och Odile anses vara en av
balettkonstens mest klassiska och svåra roller.

Vid Skillingaryds dämme får vi dock nöja oss med den vita svanen
Odette, här illustrerad av en sångsvan, ”Cygnus cygnus”. Svart svan,
”Cygnus atratus” finns också men har Australien och omliggande öar
som levnadsområde. Sedan mitten av 1800-talet finns den också på
Nya Zeeland och i Europa har några exemplar rymt från sina
inhägnader och häckar nu i naturen. Jag har för många år sedan sett ett
exemplar i Kävsjön och ett exemplar i Eskilstorpssjön utanför
Bredaryd.

Tillbaka till Pjotr Tjajkovskijs Svansjön, en ond trollkarl har förtrollat
unga kvinnor till svanar och håller dem fångna vid en sjö men på
nätterna får de tillbaka sin mänskliga gestalt. En natt får den unge
prinsen Siegfried se förvandlingen och han blir kär i den vita svanen
som i själva verket är den unga kvinnan Odette. De lovar varandra evig
trohet, vilket ska göra att förtrollningen bryts. Men trollkarlen har sett
dem och smider andra planer.

Siegfrieds mor drottningen vill att prinsen ska gifta sig och har därför
bjudit in lämpliga prinsessor från andra länder men prinsen tittar
knappt åt dem. Då kommer trollkarlen, och med sig har han sitt
svartklädda syskonbarn Odile. Hon är dock förtrollad så att hon ser ut
som Odette. Siegfried tror sålunda att Odile är Odette och meddelar att
han tänker gifta sig med henne. Trollkarlen hånskrattar och försvinner
med Odile, för nu har prinsen brutit sitt löfte om evig kärlek till Odette.
Därför kan Odette inte bli människa igen.

Förtvivlad beger sig Siegfried till sjön där han till slut får träffa Odette
och förklara sitt misstag. Hon förlåter honom, men är fortfarande en
svan. För att kunna vara tillsammans dränker sig Odette och Siegfried i
sjön. Då förlorar trollkarlen sin makt över dem och dör.

Pjotr Tjajkovskijs levde mellan åren 1840–1893 och var en rysk
tonsättare. Efter studier i Sankt Petersburg år 1866 blev Tjajkovskij
lärare vid musikkonservatoriet i Moskva. Han betraktades
internationellt som en typisk rysk kompositör, men i hemlandet ansågs
han snarare kosmopolitisk.

Tack vare stöd från mecenaten och brevvännen Nadezjda von Meck
kunde han efter år 1878 helt ägna sig åt komponerande i en glansfull,
känslomättad högromantisk stil. Tjajkovskijs mest spelade opera är
Eugen Onegin som kom år 1879. Han förnyade balettmusiken med
Svansjön år 1877, Törnrosa år 1890 och Nötknäpparen år 1892.
Pianokonserten nr 1 i b-moll år 1875 och violinkonserten i D-dur år
1878 hör till den stående konsertrepertoaren. Bland de många
orkesterverken har även hans sex symfonier en central plats och mest
känd är den sista, Pathétique, från år 1893.

Att äta eller ätas, i detta fall en knipa, med näringskedja menas hur
näringsämnen sprids och omvandlas igenom en kedja av organismer,
djur, växter och liknande, som äter och/eller äts av varandra i ett
ekosystem.

I en mycket abstrakt mening liknar en näringskedja en vanlig kedja.
Man tänker sig då att varje art i näringskedjan motsvaras av en länk
och en art som äts av en annan art motsvarar två länkar som hänger
ihop. En viktig skillnad mellan näringskedjor och vanliga kedjor är att
näringskedjan börjar i en viss ände, den är med andra ord riktad,
medan början och slut inte kan åtskiljas i vanlig kedja.

I en näringskedja är det ganska lätt att se hur näringsämnen sprids och
omvandlas. Spridningen och omvandlingen sker genom att en
organism äter en annan och äts av en tredje i näringskedjan. Flera
näringskedjor bildar tillsammans en näringsväv.

I varje näringskedja finns en enda rad av organismer där den första äts
av den andra, den andra av den tredje, och så vidare. Den sista
organismen i kedjan äts inte av någon. Man brukar säga att den sista
organismen står högst upp i näringskedjan och där återfinns bland
andra människan.

Att äta eller ätas, i detta fall samma knipa, det är inte bara
näringsämnen som sprids i näringskedjan. Även stabila kemiska
föreningar som till exempel organiska klorföreningar, bland annat
DDT och PCB och metylkvicksilver sprids från art till art. Arterna har
svårt att göra sig av med dessa ämnen då de bland annat är fettlösliga.
Därför ackumuleras, anrikas, dessa ämnen i näringskedjan. Detta
drabbar speciellt fröätande fåglar, växtätare, eller rovfåglar och
fiskätare, bland annat toppkonsumenter, som får mycket höga halter av
gifterna i sig. Bly från blyhagel sprids också i näringskedjorna och
förgiftar änder och svanar. Man brukar allmänt kalla dessa gifter för
miljögifter.

De flesta organismer äts av många olika organismer och de flesta
organismer som äts av andra organismer äts i sin tur av många olika
organismer. Men i en enkel näringskedja finns endast en ätare för varje
organism som äts. Näringskedjan är alltså ett mycket litet utsnitt ur den
mycket komplexa värld av ätare och ätna som kallas näringsvävar.

De verkliga näringskedjorna är egentligen oändliga och icke-linjära,
och de behöver inte börja med producenter. Ekosystem består inte av
ensamma näringskedjor utan snarare av ett nät av näringskedjor.
Moderna beskrivningar använder därför ofta begreppet näringsväv i
stället, se ovan.

En näringsväv beskriver bättre de komplexa nätverk av relationer som
finns i ett ekosystem. En mellanform mellan näringskedja och
näringsväv är näringspyramiden, som beskriver den kvantitativa
fördelningen mellan arterna i en näringskedja. Begreppet
näringspyramid är viktigt för förståelsen för hur gifter ackumuleras och
anrikas i ekosystemen och varför särskilt toppkonsumenter drabbas av
dessa.

Bilden visar några höstmusseroner, ”Lepista personata”, som är stora
och kraftiga svampar med en vackert rödviolett fot. Hatten är välvd till
utbredd och beige till blekt brungrå. Skivorna är urnupna och med
samma färg som hatten. Dessa höstmusseroner växte bara några tiotals
meter från soldattorpet Lillemo i Västra lägret på Skillingaryds
skjutfält.

Höstmusseronens fot är kraftig, ofta kortare än hattdiametern samt
vackert rödviolett precis som på bilden.

Höstmusseronen växer vanligtvis i gräs på betesmarker, i trädgårdar
och glesa lövskogar i södra och mellersta Sverige eller som här vid
soldattorpet Lillemo i Västra lägret på Skillingaryds skjutfält.

Svampen är ätlig men kan i likhet med blåmusseronen, ”Lepista nuda”,
orsaka illamående om den inte kokas av ordentligt innan anrättning.
Höstmusseronen bildar ofta häxringar dock inte här och nu, eller
snarare då, då bilden är några veckor gammal. Höstmusseronen kan
som sagt förväxlas med blåmusseronen men den senare har ej
rödviolett fot.