På vindlande vägar, på villande hed

Vår naturkrönikör Dan Damberg har varit på Skillingaryds skjutfält.

På vindlande vägar, på villande hed

På vindlande vägar, på villande hed, i både tid och rum, en
naturkrönika i 15 bilder från ljungheden på Skillingaryds skjutfält en
kylig, tyst och snöig eftermiddag i januari 2012.
Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i mitten av januari 2012.

Bilden visar östra delen av ljungheden på Skillingaryds skjutfält med
Spännebergen i bakgrunden. Här ser man ofta ett ganska stort antal
orrar speciellt under vintern då de sitter i de små tallarna. Dessa små
tallar tenderar att bli allt fler och fler och måste tas bort annars är
ljungheden snart åter en tallmo.

Om man följer vägen och svänger av åt öster, höger på bilden, kommer
man efter något hundratal meter till platsen för torpet Vasabroveken.

Torpet Vasabroveken är enligt Tofteryds kyrkobokföring omnämnd
först omkring år 1840 då stugan beboddes av smeden Johannes
Magnusson-Sander och dennes hustru Cajsa Svensdotter samt
fosterdottern Johanna. Därutöver är, periodvis ett antal drängar samt så
kallade ”inhyses” personer skrivna på Vasabroveken under 1840-talet.

År 1849 kom från Torup i Halland hammarsmeden Johan Thursie och
dennes hustru Inga Catharina Wennerström samt deras fem barn till
Vasabroveken. Ytterligare två barn föddes där, sonen Adam år 1850
som endast levde en timma och fick nöddop av änkan Anna Stina
Grönberg, närvarande var förutom Anna-Stina endast modern Cajsa.
Dottern Eva Charlotta, som föddes året efter, 1851, dog endast fem år
gammal i kikhosta.

Nästan i öst-västlig riktning går den lilla sandvägen där det om
sommaren vimlar av insekter i den solvarma sanden, dominerar gör
dock den bruna och den gröna sandjägaren, nu är det tyst och öde,
naturen vilar.

Som ett benvitt skelett ligger den gamla furan i ljungen och bevisar att
”död ved lever”. Om man inte tror på det så är det bara att stanna upp
ett ögonblick och själv se efter.

På furans gamla bark trivs violtickor med grönalger som växer på dess
ovansida samt mängder med blåslavar som också är svampar och alger.

Alldeles ovanför det halvöppna kvisthålet i den gamla furan växer
decimeterlånga sammanväxta hattar av violticka vilket är något jag
sällan ser, normalt ser de ut som små ljusa halvcirklar vilket också ses
på bilden.

En av de mindre gräsbevuxna vägarna ansluter strax till en bred, rak
och större sandväg som går i nord-sydlig riktning utmed ljunghedens
östra sida. Här brukade skärmflygarna inom Värnamo frisksportklubb
starta med hjälp av bil och wirevinsch. Termiken vår- och sommartid
är här på ljungheden nämligen magnifik, det kan vi fågelskådare skriva
under på.

Bildens sockerkrös, ”Exidia saccharina”, är en svamp som växer på tall
och enligt Svengunnar Rymans bok ”Svampar” är den mindre allmän. I
mikroskopet ska den skilja sig från släktingen brunkrös på att den har
korvformade sporer då brunkröset har mer eller mindre runda, sedan
växer brunkröset oftast på lövved, dock ibland även på gran.

Sockerkröset, ”Exidia saccharina”, smakar, enligt uppgift, inte sött
trots namnet och har fått sitt namn av självaste Elias Fries därför att
färgen påminner om kandisocker eller bröstsocker. Med hans egna ord
blev det såhär ”colore omni Sacchari cristallisati”, vilket fritt översatt
blir ungefär ”färg som kristallerat socker”.

Kandisocker, även kallat bröstsocker, är ett godis som huvudsakligen
består av kristalliserat rörsocker, och har stora gulbruna kristaller av
varierande storlek. Kandisocker har tillverkats sedan mycket länge i
Indien och Persien, normalt genom att trådar hängs ner i en övermättad
sockerlösning, varefter sockerkristallerna växer kring dessa trådar.

Spillkråkans ivriga och kraftfulla hackande efter hästmyror eller
kanske ett försök att hacka ut en bokammare, hur som helst så ger detta
stora och djupa sår i granstammarna. Spillkråkan har fått sitt svenska
namn av att hon spiller träspån omkring sig när hon hackar ut sitt bo ur
en trädstam. Namnet är känt från 1700-talet men är säkert mycket äldre
än så.

Kärt barn har dock många namn så hon har begåvats med en mängd
andra namn också såsom tallhackare, svartspett, spelkråka, hålkråka
och regnkricka därför att man förr trodde att det skulle bli regn när hon
flög över skogen och ropade ”kricka kricka”.

Ett annat namn var Gertrudsfågeln då en sägen berättar att Vår Herre
bad om bröd i en torparstuga, men vägrades detta av torparhustrun,
som hette Gertrud. Till straff förvandlades hon då till en fågel, som
måste söka sin föda mellan barken och trädet och endast dricka vid
regnväder. Hon flög ut genom skorstenen, och endast hennes hjässa
förblev röd då kvinnan hade burit en röd scarlett.

På relativt hög höjd, mellan fem till tio meter, hackar spillkråkan
vanligtvis ut sitt bohål och ingångsöppningen är oval medan
bokammaren ofta är över en halv meter, ibland ända upp till en meter,
djup. Arbetet med att hacka ut barnkammaren kan ta upp till en månad,
och båda föräldrarna hjälps åt. Det svenska beståndet av spillkråkor
beräknas till mellan 20 000-30 000 par.

Solen bryter för ett ögonblick igenom det grå molntäcket och trots att
den står i söder, i zenit, är den inte många grader över horisonten. Om
ett knappt halvår står den rakt över mitt huvud och lämnar knappt
någon skugga av min gestalt, nu slår densamma långa slagskuggor åt
norr.

General Sparres väg eller Sparrevägen sedd från öster mot väster med
Östra lägret i bakgrunden, vägen har fått sitt namn efter Ulf Lars
Carlsson Sparre som föddes den 10 februari år 1864 i Göteborg och
dog den 7 juli 1947.

Han var en svensk friherre och generallöjtnant samt son till
överdirektören Carl Henrik Ulfsson Sparre, 1832-1873, och Emilie
Henrietta Antoinetta Rudolfina Cederström, 1832-1926, och brorson
till landshövdingen Knut Sparre och kusin till generallöjtnanten Carl
Sparre. Han var från 1890 gift med Dagmar Sandströmer.

Ulf Lars Carlsson Sparre blev underlöjtnant vid Svea
artilleriregemente år 1882, han var lärare vid krigshögskolan åren 1900
och 1902-1906, artilleribefälhavare i Boden från 1907 till 1910 samt
överste och chef för Upplands artilleriregemente från år 1913. Han var
dessutom från år 1919 generalmajor, generalfälttygmästare och
inspektör för artilleriet.

Han blev generallöjtnant år 1926 och fick avsked från armén år 1929
och gjorde betydande insatser för höjandet av skjutskickligheten inom
artilleriet under sin tid som officer.

Sparrevägens stigning upp mot Hässlehultshöjden ser inte mycket ut
för världen på bilden, men kameran ljuger och ”Hässlehultabacken”
suger musten ur cyklisten eller joggaren, det vet jag då jag på toppen
tillbringat många timmar under årtiondenas gång spanandes efter
sträckande fågel i den fantastiska utsikten åt väster och nordväst. Jag
kan ännu efter många år beklaga att man rev det gamla och historiskt
oersättliga regnskyddet där så mycket lokalhistoria fanns ristat i
väggarna både bokstavligt och bildligt.

Snön tilltar allt mer när jag står vid skjutbanan alldeles nedanför
Hässlehultshöjdens västra sluttning och uttryck som ”I egen takt, tre
skott eld”, ”Eld upphör” och ”Patron ur” ekar i mitt inre, det är länge
sedan och min ålder var då som tavlornas nummer på vallen. Minnena
bleknar, kölden känns påtaglig och jag gör ”Helt om” och åker hemåt.

Jag går sakta ut emot General Sparres väg, svänger väster ut och möter
den kalla motvinden, om jag ändå vore hemma.