Vår naturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på bergfinken.
Mötet, del 20, Bergfink
Mötet, del 20, Bergfink, en naturkrönika i 3 bilder om ”Norrlands
bofink”, det vill säga bergfinken, ”Fringilla montifringilla”. ”Fringilla”
betyder ”fink” och ”mon” betyder ”berg”, vilket då blir ungefär
”finken som finns i bergen”.
Talgoxe 147 533, Pilfink 111 024, Blåmes 94 745, Domherre 61 635,
Grönsiska 60 483, Gulsparv 60 183, Grönfink 52 934, Skata 47 336,
Koltrast 45 155, Gråsiska 40 628, Kaja 34 154, Gråsparv 31 142,
Bergfink 26 373, Nötväcka 23 175, Sidensvans 20 971, Entita 15 976,
Större hackspett 12 642, Bofink 11 395, Stjärtmes 11 225, Kråka
11 070, Stenknäck 11 020, Nötskrika 10 820, Talltita 10 250, Steglits
9 175 och Svartmes 7 994.
Ovan ser ni de 25 mest frekventa fågelbesökarna vid våra fågelbord
vintern 2012, allt enligt Sveriges Ornitologiska Förenings
vinterfågelräkning som genomfördes i slutet av januari i år och där mer
än 20 000 fågelentusiaster i hela vårt land deltog. På plats nummer
tretton kommer denna krönikas bergfink med 26 373 noteringar.
En av dessa bergfinkar, en hane i vinterdräkt, befann sig, åtminstone
ett tag, i Skillingaryd.
Bergfinken häckar vanligtvis i mellersta och norra Sverige och lever av
frön, bär och insektslarver. Sången liknar grönfinkens sträva ”rrrrrrhy”
och låter mycket likt en avlägsen vedkap.
Namnet bergfink användes första gången år 1817 och är en direkt
översättning av dess latinska namn ”Fringilla montifringilla”, vilket
översatt till svenska betyder ”finken som finns i bergen”. Detta namn
är i sin tur inspirerat av artens förekomst i fjällvärlden. Bergfinken har
för övrigt även kallats ”Norrkvint” och ”Luleåsiska”.
Bergfinken kan fluktuera kraftigt i antal år från år vilket gör det svårt
att säga något säkert om artens populationsutveckling under 1900-talet.
Det svenska beståndet är dock uppskattat till mellan 500 000 –
2 000 000 par. Det står däremot helt klart att bergfinken har förskjutit
sitt utbredningsområde allt längre söderut. I början av 1900-talet
förekom arten bara i de övre delarna av skogslandet i Dalarna och
norrut men under 1950-talet inleddes en markant expansion söderut.
Bergfinken tillhör de fåglar som inte ruggar fram sin sommardräkt,
utan det är vinterdräkten som slits ner och ju närmare tiden kommer
för häckningen ju mer har den slitit fram sin vackra praktdräkt. När
bergfinken återkommer till sina häckningskvarter under mars, april och
maj, så är den äldre vinterdräkten helt nersliten och dess vackra färger
är som starkast.
Den häckar i såväl barrskog, blandskog som lövskog och högre upp i
fjällvärlden finner man den till och med i fjällbjörksregionen. Valet av
häckningsbiotop är mycket likt släktingen bofinkens och det kan vara
så att de två arterna till och med konkurrerar med varandra där deras
häckningsområden går i varandra.
Under vintern håller bergfinkarna gärna till i bokskogar, där den äter
bokollon och ett av mina märkligaste fågelminnen var för övrigt från
bokskogarna runt Ringsjöarna i Skåne för snart tjugo år sedan där mer
än en miljon bergfinkar övervintrade i mer eller mindre en enda stor
flock.
Detta skulle enligt uppgift motsvara hela det dåvarande svenska
bergfinksbeståndet och vid ett par tillfällen under mitt besök på platsen
den dagen fick jag se enorma mängder med bergfinkar ta till vingarna
inne i bokskogarna vilket som sagt var en mycket mäktig och märklig
upplevelse. Om det var hundratusentals eller en miljon bergfinkar
kunde jag naturligtvis inte bedöma men aldrig, varken förr eller senare,
har jag sett morsvarande mängder fåglar på, i princip, ett och samma
ställe. Alfred Hitchcocks gamla skräckfilm ”Fåglarna” från 1963
kändes som en ”västanfläkt” i jämförelse.
Men värre, eller snarare häftigare, var uppenbarligen vintern
1915-1916, då skulle det på en enda nattplats i Skåne ha funnits flera
miljoner exemplar bergfink, och deras dagliga konsumtion av bokollon
uppskattades till mellan 6 – 7 ton!