Vår naturkrönikör Dan Damberg har tagit en promenad i naturen.
Carpe diem, del 2
Carpe diem, del 2, en naturkrönika i 11 bilder från en vanlig promenad
i naturen.
Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i februari månads sista dagar
2012.
Naggbägarlaven, ”Cladonia fimbriata”, tillhör släktet bägarlavar och
trattlavar, ett släkte lavar vilkas bål består av en basal fjällik del, från
vilken utgår uppåtriktade längre eller kortare utskott.
På utskottens toppar, som ofta är bägar- eller trattlika, utvecklas
fruktkropparna, som kan ha röd, brun, gul eller gråaktig färg.
Bägarlavarna växer på jord, berghällar och murken ved, ofta mellan
mossor precis som på bilden. Släktet ”Cladonia” är representerat i alla
världsdelar och omfattar cirka 250 arter varav cirka 60 arter finns i
Sverige. Exempel på arter inom detta släkte i Sverige är bildens
naggbägarlav samt pigglav, stubblav, pinnlav, kochenillav, syllav,
rislav, trattlav och fnaslav.
Naggbägarlaven på bilden som växer till synes i den rena sanden bland
små björnmossor är primitiva bålväxter som saknar både blad och
rötter. Lavar blommar heller inte och består av två olika organismer, en
svamp och en alg och/eller en cyanobakterie som lever i så kallad
symbios. Svampen hjälper laven att klara torka, då denna är bra på att
suga upp vatten, vattnet behöver algen och cyanobakterien för att
producera näringen enligt fotosyntesens principer. Lavarna sprider sig
med sporer och med fragment av lavbålen som till exempel förs bort
med regnvatten.
Gröna, blå, bruna och gula nyanser passar bra tillsammans, tycker jag,
det visar inte minst den lilla blåmesen i den gröna tallen på bilden.
Färger är först och främst vår egen upplevelse av färger, vi upplever
till exempel dagsljuset eller solljuset som vitt men vitt ljus är
egentligen en blandning av alla färger som vi kan se. Om vi låter vitt
ljus passera genom ett prisma som är ett stycke glas med vinklade
plana sidor så delas ljuset upp i ett spektrum med alla synliga färger,
violett, indigo, blått, grönt, gult, orange och rött. Uppdelningen beror
på att de olika färgerna tar lite olika vägar genom glaset när
ljusvågorna bryts i övergångarna mellan luften och glaset.
Det finns dessutom två, för oss osynliga, färger på var sin sida om det
synliga spektrat, nämligen infrarött och ultraviolett. Insekter ser
ultraviolett ljus och hade förmodligen upplevt blåmesen i tallen på ett
helt annat sätt
Talltitan i tallen beskrevs som en egen art först år 1827 av Conrad von
Baldenstein och har oftast placerats i det stora messläktet ”Parus”,
dock är detta släktes taxonomi omdiskuterat och bland annat skiljer
American Ornithologists Union, AOU, ut släktet ”Poecile” från släktet
”Parus” och placerar talltitan till ”Poecile”. Det latinska namnet blir då
antingen ”Parus montanus” eller ”Poecile montana”.
Talltitan på bilden är en typisk stannfågel, det vill säga fåglar som
stannar inom häckningsområdet året om. Uttrycken stannfåglar,
strykfåglar respektive flyttfåglar är inte längre så entydiga då en del
arter som vi betraktar som typiska stannfåglar vissa år kan röra på sig.
I början av vintern kan till exempelvis lappmesar ses på flera ställen
långt söder om häckningsområdena, och talltitor kan förflytta sig under
hösten.
Några klassiska stannfåglar är dalripa, fjällripa, rapphöna, tjäder, orre,
fasan, berguv, kattuggla, lappuggla, slaguggla, pärluggla, sparvuggla,
tretåig hackspett, vitryggig hackspett, större hackspett, mindre
hackspett, gröngöling, spillkråka, lavskrika, skata, nötskrika, lappmes,
entita, talltita, tofsmes, svartmes, talgoxe, nötväcka, pilfink och
gråsparv.
Några av dessa arter visar ibland flyttningstendenser, bland annat
pärluggla, större hackspett, mindre hackspett, spillkråka, nötskrika,
talgoxe och blåmes. En del av de arter som karakteriseras som
strykfåglar kan också flytta till nya geografiska områden och vintern
2005 hade Sverige besök av domherrar från östra Sibirien, vilka har ett
helt annat, mycket hesare lockläte än våra domherrar, de lät faktiskt
som leksakstrumpeter och kunde höras relativt ofta den vintern även i
trakterna av Skillingaryd och Värnamo.
Hos vissa fågelarter flyttar en del individer, medan andra stannar,
exempel på detta är bland annat kungsfågel och grönfink.
Det är vår när isen ”blånar” och vågskvalpet sakta men säkert bryter
upp vinterns is, vi går mot nya tider igen.
Den mörka och smältande isen bildar vackra former och mönster,
solens strömmande energi, åtta ljusminuter bort, tär och förvandlar fast
till flytande, allt medan dess ljus glimrar som kristall.
Du glömmer väl inte att andas unga knölsvan ety det var länge sedan
du doppade huvudet i vattnet.
Tiden går och inget huvud kommer upp för att andas, knölsvanen äter
för allt vad den är värd och jag undrar hur länge till ska den klara sig
utan att ta ett nytt andetag.
När knölsvanen så äntligen låter huvudet komma upp ur vattnet tittar
den på mig och tycks tänka oroa dig inte för mig jag vet hur länge jag
kan hålla andan.