Båramo ängar

Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Båramo ängar.

Båramo ängar

Båramo ängar, en naturkrönika i 8 bilder från ett landskap i snabb
förändring, alldeles intill Skillingaryds samhälle.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i maj 2012.

Ledningsgator kan vara mycket intressanta platser ur biologisk
synvinkel, den biologiska mångfalden kan vara hög och många hotade
djur och växter hittar här en fristad. Bilden är tagen åt norr alldeles
nordost om gården Båramo i nordvästra delen av Skillingaryds
samhälle.

Här någonstans, minnet sviker när naturen inte längre ser ut som den
en gång gjorde, fanns förr rikligt med backsippor.

För er som vill läsa mer om den biologiska mångfalden i just
ledningsgator kan gå in på följande länk, Biologisk mångfald i
ledningsgator 2011

Efter mycket letande hitta jag, tyvärr, endast ett bestånd med
backsippor, en blomma fullt utslagen och en blomma i knopp.

Några meter från den vackra och fridlysta backsippan växte en annan
vacker men vanlig och ej fridlyst liten blomma som heter skatnäva,
”Erodium cicutarium”, och den växer på öppen, torr och gärna sandig,
kulturpåverkad mark, som sandbackar och åkrar, precis som på bilden.

Hoffberg skriver år 1792 att ”Skåningar bära örten färsk på sig som
förwaringsmedel mot frossa”. Retzius skriver år 1806 att ”man skall
krossa örten och lägga den i en linneklut, som hänges i en tråd om
halsen”, men han påpekar att dess ”bruk såsom Sympathie-kur mot
frossan har samma utslag som alla dylika, at det händer man under
dess nyttjande blir sjukdomen qwitt, utan at medlet dertil bidrager”.

”Kammnäbbans blommor utslå om morgonen, fälla sina kronblad
under dagens lopp, och efterträdas nästa dag af andra blommor.
Härunder förlänga och utbreda sig turvis de i början till hvarandra
närmade, vid stjelken liksom ledade blomskaften. Frukten mognar
hastigt och dess karpeller förbli temligen länge upphängda på sina
vridna spröt innan de lossna och falla till marken. Der röra och vrida
de sig m. e. m., efter luftens större eller mindre fuktighet, hvarunder
fröet småningom tränges ned i jorden.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria I” av C. F. Nyman år
1867.

Bilden visar en veckad bläcksvamp, ”Coprinus plicatilis”, som är en
liten svamp som växer på gräsmark till exempel i trädgårdar. Här växte
den på en träda i gräns mot granskog inte långt från Båramo gård.
Svampen har på senare tid bytt släkte och det latinska namnet skall
numera vara ”Parasola plicatilis”.

Hatten hos den veckade bläcksvampen är mellan 1 – 2.5 centimeter i
diameter och hatten är paraplyformad. Färgen är vit till grå, ofta
gulnande mot mitten eller toppen. Foten är upp till 7 centimeter lång
och 1-2 millimeter tjock samt vitaktig. Skivorna är aningen gråare än
toppen och svampen ger svarta sporavtryck.

Det är okänt om svampen är giftig, möjligen är den så i kombination
med alkohol.

Detta skulle kunna vara en vårrödhätting, ”Entoloma vernum”, men
helt säker är jag dock inte. Svampen tillhör i så fall de allra tidigaste
vårsvamparna. Svampen föredrar något sur jord och kan hittas i
blandskog, med gran och tall, här växer den i ett skogsbryn mellan
granskog och betesvall vid Båramo gård.

Det finns uppenbarligen en art som är mycket lik vårrödhättingen till
utseendet, nämligen majrödlingen, ”Entoloma aprile”, denna ska skilja
sig från vårrödhättingen genom att ha mjöllukt och att växa
företrädesvis vid alm, vilket bildens svamp ”varken hade eller gjorde”.

Hatten hos vårrödhättingen är klockformad till utbredd med en puckel i
mitten. Svampen är mörkbrun i fuktig väderlek men som torr ljust
gråbrun. Skivorna är urnupna, gråbruna, med rosa ton efter
spormognaden. Vårrödhättingen är giftig.

Har någon ett annat förslag på art, hör då gärna av er!

Den lilla vackra jordlöparen som kilar omkring under tallarna väster
om vägen, på Båramosidan, mitt emot det stora lagret, är troligtvis en
vårsollöpare, ”Poecilus versicolor”.

Jordlöpare, ”Carabidae”, är en familj skalbaggar som har världsvid
utbredning och omfattar cirka 30 000 arter, varav cirka 360 finns i
Sverige. De är vanligtvis mellan 2-40 millimeter långa i Sverige och
vanligtvis relativt långbenta och smäckra.

Många jordlöpare är effektiva predatorer och anpassade till att springa
i fatt sina byten, som ofta är leddjur, daggmaskar och snäckor, men
stor variation i levnadssätt finns.

Vissa är till och med växtätare eller allätare och många klättrar upp i
växter för att äta frön. En del jordlöpare lever till och med i träd.

Flertalet arter jordlöpare är nattaktiva, men vissa jagar även i solsken.
Larverna är oftast predatorer och de spjälkar bytena med olika enzym
och suger ut kroppsvätskan.

Vårspärgel, ”Spergula morisonii”, är en liten vacker ört i familjen
nejlikväxter som växte sparsamt i och omkring de jättestora
jordhögarna alldeles nordväst om det stora lagret i Skillingaryd, inte
långt från Båramo gård.

Vårspärgel är en ettårig, kal ört som kan bli drygt två decimeter hög.
Stjälken är uppstigande till upprätt och har korta ledstycken nedtill och
långa ledstycken upptill. Arten blommar i maj-juni med vita blommor
som sitter i glesa knippen, blomskaften böjs ned efter blomningen men
sträcker sig senare.

Vårspärgel är mycket lik åkerspärgel, ”Spergula arvensis”, men den
senare har vanligen körtelhårig stjälk.

Artnamnet ”morisonii” hedrar den engelske botanisten Robert
Morison, som levde mellan åren 1620-1683, och som var professor i
Oxford.