Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Apladalen och Karlsfors.
Apladalen i Värnamo och Karlsfors sydost om Hörle i sommartid
Apladalen i Värnamo och Karlsfors sydost om Hörle i sommartid, en
naturkrönika i 13 bilder om den biologiska mångfaldens fantastiska
rikedom.
Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i mitten av juni 2012.
OBS! Bilderna är klickbara.
Den unga sädesärlan satt blixtstilla och tyst på björkstubben i väntan
på att bli matad men när föräldrafåglarna kom med maten blev det ett
väldigt och högljutt tiggande.
Det är inte så ofta som jag hittar den vackra och ovanliga ormbunken
kambräken, ”Blechnum spicant”. Den har enkelt parflikiga blad som
är av två typer, sterila eller fertila.
Kambräken är ganska sällsynt och den har en västlig utbredning som
sträcker sig söderut till Skåne. Arten växer på kalkfattig hedmark,
vid basen av klippor och i fuktig skogsmark.
”Är enkelt parbladig. De fruktbärande stambladen smalare än de
öfrige, på bägge sidor inskurna liksom pinnar i en kamb.”
Ur ”Utkast till en svensk flora” av Samuel Liljeblad år 1816.
Bilden visar en äkta vallört, ”Symphytum officinale”, som blommar i
juni-juli. Blommorna är blekrosa till violetta och har långa spetsiga
foderflikar. Stjälkbladen är oskaftade med långt nedlöpande bladbas
vilket skiljer den från den snarlika fodervallörten, ”Symphytum
asperum” som har skaftade stjälkblad.
Roten av äkta vallört användes förr som läkemedel mot allehanda
sjukdomar, invärtes brukades den bland annat mot diarré och
blodspottning och utvärtes mot benbrott.
Rams men vilken, låt se rund stjälk, då är det storrams,
”Polygonatum multiflorum”, hade den haft kantig stjälk hade det
varit getrams, ”Polygonatum odoratum”. Det finns även en korsning
mellan de två som kallas jätterams, ”Polygonatum x hybridum”.
Utan de flitiga bina och alla andra pollinerande insekter stannar livet
på jorden, fundera på detta faktum ett ögonblick.
Det är en märklig upplevelse att betrakta dessa honungsbin i arbete,
de sätter mina tankar i rörelse och en jämförelse med oss människor
ligger nära till hands.
Bättre än så här blev det inte, fel kamera vid rätt tillfälle, hur som
helst, nere till vänster på bilden sitter sommarens fågelraritet i
Apladalen, den rara gulhämplingen, ”Serinus serinus”.
Lyssna på gulhämplingens sång.
Gulhämplingen är en mycket liten fågel, den är bara
11-11,5 centimeter lång och ursprungligen påträffades
gulhämplingen runt medelhavsländerna, norra Afrika och mellersta
Europa men har under 1800- och 1900-talen expanderat norrut.
Gulhämplingen har häckat i södra Skåne sedan 1940-talet, då det
första häckningsfyndet konstaterades vid Falsterbo 1942.
Säkra eller troliga häckningar har även konstaterats i Blekinge,
Småland, Östergötland, Halland samt på Öland. Enstaka fåglar ses
numera ganska regelbundet så långt norrut som Sörmland och
Uppland och tillfälliga fynd har till och med registrerats i
Västerbotten och Torne lappmark.
Det svenska beståndet av gulhämpling beräknas för närvarande
uppgå till knappt 50 par.
Det är uppenbarligen ett gott ”svaveltickeår” i år, i Apladalen pryder
dessa vackra svampar, likt smycken, de gamla ädelträden.
Svaveltickan, ”Laetiporus sulphureus”, är en svampart av typen
tickor som växer på trädstammar, särskilt ek, där den mångflikiga
fruktkroppen kan nå en vikt av upp till 10 kilo. Den är en av få
trädsvampar som är användbar som matsvamp, även om detta
matvärde är föremål för en hel del debatt.
Svavel, på latin Sulphur, är ett icke-metalliskt grundämne som
naturligt förekommer som svavelkristaller med formeln S8 eller i
föreningar med andra grundämnen.
Svavel är i dess naturliga form ett fast gulaktigt ämne, det är mycket
vanligt och avger en svag distinkt lukt, föreningar med svavel har
oftast en starkare lukt som påminner om ruttna ägg.
Svavel används mest utbrett inom industrin och några
användningsområden är batteritillverkning, papperstillverkning och
vulkanisering av gummi. Den kommersiella användningen består
huvudsakligen av gödningsmedelstillverkning. Svavel ingår också i
vissa rengöringsmedel, svampbekämpningsmedel, insektsgifter,
liksom i krut och tändstickor.
Eftersom kol och olja innehåller små mängder svavel bildas därför
gasen svaveldioxid, SO2, när man förbränner dessa fossila bränslen.
Redan i luften kan svaveldioxiden reagera med vatten och syre så att
det bildas svavelsyra, H2SO4. Denna starka syra regnar förr eller
senare ner över landskap och blandas med mark och sjöar så dessa
försuras.
Det som på avstånd först för mig tedde sig som en bivråk blev
vartefter att avståndet krympte allt mer lik den bruna kärrhök,
”Circus aeruginosus”, som det var, eller är. Bilden är usel men
intressant därför att denna individ har ruggat bort stora delar av sina
handpennor på sin vänstra vinge, kanske har den lite problem med
flygningen.
Att hitta vackra fotomotiv i naturen en vacker sommardag är
verkligen inte svårt, och denna björktrast på den lavprydda ekgrenen
bevisar detta tycker jag.
Trots ett ganska långt avstånd till denna vackra forsärla så syns den
vackert färgade fjäderdräkten tydligt. Bilden visar en forsärlehane i
sommardräkt och här har han häckat.
Forsärlan, på latin ”Motacilla cinerea”, är en fågel i familjen ärlor
och piplärkor. Dess läte är en skarpare variant av sädesärlans, det vill
säga, ett hårt, metalliskt ”tsitsitt” eller ”tsetsetse”.
Till Sverige har den invandrat under 1900-talet och var fram till
2000-talet vanligast i den västra delen av landet men numer finns
arten jämnt spridd ända upp till Västerbotten.
Den första svenska häckningen konstaterades för övrigt vid
Tabergsån vid Taberg i början av 1920-talet.