I en glänta i den småländska storskogen

Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Jutabygget.

I en glänta i den småländska storskogen,
del 8, Jutabygget

I en glänta i den småländska storskogen, del 8, Jutabygget, en
naturkrönika i 21 bilder från en unik ängsmark på vägen mellan
Tofteryd och Svenarum i Vaggeryds kommuns östra delar.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i juni månads sista dag
2012.

Bilderna är klickbara.

Den vackra och botaniskt unika ängsmarken öster om vägen mellan
Tofteryd och Svenarum vid Jutabygget innehåller bland annat den
rara fältgentianan, förmodligen den tidigblommande variteten
”suecica”.

Här skulle behöva betas eller slås då gräset vid mitt besök den
30 juni var både högt och tätt, det tål inte fältgentianan med flera
arter.

Här ser ni ett ståtligt exemplar av den numera ovanliga ”vanliga”
nattviolen, ”Platanthera bifolia”.

Den vanliga nattviolen delas dock numera upp i två underarter,
ängsnattviol, ” ”Platanthera bifolia bifolia” och skogsnattviol,
”Platanthera bifolia latiflora”. Skogsnattviol är grövre med glesare
blomställning och längre sporre som då är omkring tre centimeter
lång. Hos ängsnattviol däremot är sporren bara ungefär två
centimeter lång.

Detta är då med den glesa blomställningen och den minst tre
centimeter långa sporren definitivt en skogsnattviol som här står på
gränsen mellan skogen och ängen.

Den ovanliga ”vanliga” nattviolen skiljs från den numera vanliga
”ovanliga” grönvita nattviolen (hänger ni med, jag gör det
knappt) bland annat på de nästan parallella pollenpaketen, de så
kallade pollinierna, som ni ser som bruna stående ovaler mitt i
kalken, det vill säga blomman.

Detta är en bild på den nära släktingen grönvit nattviol, ”Platanthera
chlorantha”, bilden är visserligen inte tagen här vid Jutabygget men
medtagen för att visa hur man skiljer de snarlika arterna åt.

Här ser man tydligt de mer eller mindre 45-gradersvinklade ljusa
pollinierna hos den grönvita nattviolen till skillnad från förra bildens
parallella pollinier hos skogs- och ängsnattviolen.

En mycket vacker skogsnätfjäril har slagits sig ner på en slåttergubbe
och genast bildar naturen stor konst.

Skogsnätfjärilen, ”Melitaea athalia”, lever i all slags mark där
värdväxterna finns, bland annat i skogsgläntor, skogsbryn och
parker. Värdväxter, med andra ord, de växter larven lever på och äter
av, är olika arter kovaller och veronikor samt groblad.

Bilden visar ett jungfrulin, ”Polygala vulgaris”, som är en lågväxt,
flerårig ört med långsmala strödda blad och vanligen blå blommor
som sitter i toppställda klasar.

”Enligt LECOQ sluta sig Fogelörternas blomfransar och vingar om
qvällen; blomman somnar och vaknar åter nästa morgon. ‘Men efter
två eller tre sådana vexlingar mellan sömn och vaka, har den slutat
sin bestämmelse. Fodret bortlägger då den högre färgade klädnad,
som det påtagit för att bivista blommans bröllop och blir åter nästan
grönt; det anlägger en drägt, som bättre kan gagna och skydda den
mognande frukten’.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria I” av C. F. Nyman år
1867.

Om ni undrar vem LECOQ är, eller snarare var, så var han en
berömd och duktig fransk botanist vars fullständiga namn var Henri
Lecoq. Han levde mellan åren 1802-1871 och omnämndes med stor
respekt av självaste Charles Darwin i förordet till hans klassiska och
berömda bok från 1859 ”Om arternas uppkomst” som en person som
trodde på att artbegreppet var föränderligt och inte statiskt.

Detta är bladskaftsgaller på en liten aspplanta som förorsakats av en
gallmygga som på latin heter ”Contarinia petioli”.

Det finns en eller flera larvkammare i varje gall och inuti dessa finns
en rödgul larv som är fullväxt under högsommaren. Denna äter sig då
ut ur gallen och faller till marken där den förpuppar sig och
övervintrar för att kläckas som en ny mygga följande vår. På två av
gallerna kan man tydligt se att larven, larverna lämnat ”bona” och på
en av gallerna har någon varit och gnagt.

Tyvärr för fältgentianorna en till synes tynande tillvaro i det höga
gräset på ängen vid Jutabygget och jag kunde bara hitta dessa tre
exemplar vid mitt besök den 30 juni.

”Denna växt, som annars är mycket allmän i hela Sverige, såg jag
blott en enda gång i Umeå lappmark…

…Några gånger har jag i Sverige sett, att en dekokt på denna lilla,
beska växt af några prester blifvit ordinerad åt bönder, som lidit af
frossa, och detta stundom med lyckligt resultat. På grund häraf är
den ock hos dem känd under namnet: statt upp och gack.

Att denna växt i stället för humle i Sverige användes vid ölbrygd,
angiver BROMELIUS i sin Lupulologia.”

Ur ”Flora Lapponica” av Carl von Linné år 1737, i svensk
översättning av T. M. Fries år 1905.

Äldre namn på fältgentiana är stålört och backsöta.

Fältgentiana, ”Gentianella campestris”, är en lågväxt, tvåårig ört där
stjälken ofta är grenig nästan från basen. Arten blommar under en
lång tidsperiod, från juni till september, och har bland annat därför
delats upp i tre varieteter med de svenska namnen, sen fältgentiana,
tidig fältgentiana (som dessa i Jutabygget bör tillhöra) samt
sätergentiana, som för övrigt är fridlyst.

Fältgentianan förekommer i stora delar av Syd- och Mellansverige,
men är sällsynt nästan överallt. Arten växer i naturbetesmarker,
slåttermarker och hedar och var tidigare ganska vanlig, men har på
senare år minskat kraftfullt på grund av minskad hävd och detta kan
vara orsaken även här.

Carl von Linné skriver i sin ”Flora Lapponica” från år 1737 att
Magnus Bromelius uppgivit att den använts som ersättning för humle
vid ölbrygd. En dekokt av arten har enligt Carl von Linné även
använts mot frossa, och C. F. Nyman berättar år 1867 att den kokad i
vin eller öl använts mot ”håll och sting”.

Magnus Bromelius, senare adlad von Bromell, föddes i Stockholm år
1679 och avled år 1731. Han var en svensk läkare och professor och
son till läkaren och botanikern Olof Bromelius och hans hustru
Agnes Svinhufvud af Qvalstad.

Bromelius promoverades år 1703 i Reims till medicine doktor och
utnämndes år 1705 till medlem av ”Collegium medicum”. År
1716 förordnades han till professor i anatomi i Stockholm, men
lämnade snart denna befattning för att motta ett assessorsämbete i
”Collegium medicum”.

Bakom krönet på denna lilla backe ligger den vackra gölen där bland
annat den grå hägern brukar stå och fiska.

Jag skulle så gärna se att de små granarna som sakta men säkert
vandrar in på ängen från öster försvann.

Att lägga ut en filt i gräset, sätta sig ner och dricka sitt kaffe med en
vy som denna lämnar outplånliga och härliga minnen. Prova gärna!

Blekstarr, ”Carex pallescens”, är vanlig i hela landet utom i norra
Norrland och den växer i frisk ängsmark, i örtrika skogar och längs
stigar och i vägkanter precis som här.

En typisk artkaraktär hos blekstarren är att stödbladet är långt och
ofta veckat vid basen, vilket syns tydligt på bilden.

Den vackra solvändan växer tämligen allmänt på ängen och detta är
ingen ört utan en så kallad dvärgbuske. Den är nämligen vedartad
nedtill med krypande grenar, dock är årsskotten upprätta och
örtartade.

Hos bildens solvända, ”Helianthemum nummularium”, brukar två
underarter urskiljas, huvudunderarten ljus solvända ”Helianthemum
nummularium nummularium”, har blad som är ljust filtludna på
undersidan, medan de hos underarten mörk solvända ”Helianthemum
nummularium obscurum” är gröna och borsthåriga. Detta är en ljus
solvända.

”Om ståndarsträngarne vidröras med någon spets nedtill, isynnerhet
om morgnarne eller vid fuktig väderlek, böja de sig strax utåt mot
kronbladen, hvilket redan KOELREUTER (1766) och PERSOON
(1797) iakttogo. Blommorna äro ganska täcka, men växten antyder
mager jordmon. Den är lindrigt adstringerande och räknades i äldre
tider till ”sårläkande” medel.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria I” av C. F. Nyman år
1867.

Även kattfoten för, tyvärr, en tynande tillvaro här vid Jutabygget,
den är så kallat konkurrenssvag och förlorar kampen mot en tät och
hög grässvål, så gör även det lilla jungfrulinet som också syns på
denna bild.

Detta var nog den största broms som jag någonsin sett, cirka 30
millimeter, och plötsligt satt den på min underarm. Bit du din …, tänkte
jag så att jag kan få några bra bilder. Bet gjorde den och några
hyfsade bilder fick jag men till priset av ”lite smärta och en kula stor
som en rejäl ärta” som ”sitter kvar efter tjugoåtta hela dar”. Märkligt
nog har kulan inte kliat.

Detta är förmodligen en boskapsbroms, även kallad fäbroms,
”Tabanus bovinus”, och är en art i insektsordningen tvåvingar som
tillhör familjen bromsar. Fäbromsen är en stor broms och till skillnad
från vissa andra bromsar så flyger den med ett högt brummande ljud.
Hos honorna är mundelarna omvandlade till bladlika stiletter, och
med dem biter de hål på huden hos däggdjur. Betten är därför
smärtsamma vilket jag kan intyga.

Flygtiden är från juni till och med augusti och larven lever i jord
eller vatten och är ett rovdjur som livnär sig på insektslarver och
maskar. I Sverige förekommer den i Götaland och Svealand.

Om evolutionen gjort den två meter lång och en halvmeter hög hade
jag sprungit men till ingen nytta, för fäbromsen kan uppnå
hastigheter på 60 kilometer per timme vilket är nästan 17 meter i
sekunden, vilket i sin tur är en tid på 60 meter på cirka
3,52 sekunder.

När jag var ung och gick i grundskolan i början på 1970-talet har jag
för mig att jag gjorde 9,5 sekunder på 60 meter som bäst, vad denna
tid skulle vara nu så här 40 år senare vill jag inte ens spekulera i.

Precis när jag cyklat ett hundratal meter hemåt fladdrade något
välkänt och vackert över vägen som jag inte sett på ”eviga tider”
vilket gjorde att jag tvärstannade och startade en jakt fram och
tillbaka över ängen till väster med kameran i högsta hugg. Detta kan
faktiskt ha sett ganska dråpligt ut kan jag tänka. Makaonen först och
jag efter i en för mig rasande fart.

Det var faktiskt fullständigt omöjligt att komma makaonfjärilen nära,
den satt bara någon sekund på samma ställe och då aldrig med
vingarna stilla, dock är det en bild på den mycket vackra och för mig
mycket ovanliga makaonfjärilen. Senaste mötet var på Södra Svänö
inom Store mosse nationalpark för mer än 10 år sedan.

Makaonfjäril, ”Papilio machaon”, är ett namn som den fått efter
”Machaon” som var son till den grekiske läkedomsguden
”Asklepios”. Den är en art i familjen riddarfjärilar och har ett
vingspann på 58–88 millimeter och är gul med svarta teckningar och
en bård av blå fläckar innanför kanten på bakvingarna.

Makaonfjärilen är utbredd i hela landet och är lokalt till och med
allmän, vilket förvånar mig något. Den finns på myrar och vid
stränder, där honan i juni lägger ägg på flockblomstriga växter.
Larven äter sedan bladen och blir 4–5 centimeter lång och är vackert
grön med svarta, orangefläckiga tvärband och då larven oroas skjuter
den ut en rödgul, illaluktande nackgaffel. Arten övervintrar för övrigt
som puppa.

För att ni riktig ska få se hur vacker en makaonfjäril är så har jag
lånat denna bild från Wikipedia Commons, fria bilder. Fotograf är
Simon Eugster från Schweiz. Tack Simon!