Dalby Söderskog

Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Dalby Söderskog.

Dalby Söderskog

Dalby Söderskog, en vacker nationalpark i närheten av Lund i
landskapet Skåne, en naturkrönika i 18 bilder om biologisk mångfald i
Skåne.

Text och foto Dan Damberg och Daniel Damberg en för ovanligheten
skull varm och vacker dag i slutet av juli 2012.

Bilderna är klickbara.

Dalby Söderskog är en ganska liten men vacker nationalpark i
utkanten av tätorten Dalby, inte långt från Lund i Skåne.
Nationalparken är 36 hektar och består av ädellövskog, norr om
nationalparken ligger naturreservatet Dalby Norreskog och hela
området går under det gemensamma namnet Dalby hage.

Nationalparken skapades redan 1918 och då trodde man att skogen var
en rest av ursprunglig urskog, men området har tidigare faktiskt varit
ängsmark med ett glest bestånd av ekar. När man slutade med
skogsavverkningen började alm, ask och bok att dominera. Almarna
har nu, tyvärr, drabbats av almsjukan och håller på att försvinna från
området. Parken är dessutom omgiven av en jordvall, som kan vara
rester av en gammal fornborg.

Marken i nationalparken består av kalksten och krita, vilket ger en rik
växtlighet. Det finns en mångfald av framför allt vårblommor, då
främst ett täcke av vitsippor, gulsippor, hålnunneört, smånunneört och
sloknunneört.

Även orkidén Sankt Pers nycklar är talrik, då främst i östra delen av
området. Man kan också hitta den ovanliga orkidén nästrot.

På sensommaren är skogsbingel mycket talrik men även långsvingel,
skogsskräppa, och stor häxört är talrika. Andra växter som då
förekommer är skogsknipprot, skogsstarr, hässleklocka, stinksyska,
bergdunört, skärmstarr och grendunört.

Det finns även gott om ovanliga kryptogamer i parken. Antalet arter
av mossor har dock tyvärr minskat på senare tid på grund av
luftföroreningar samt på grund av att almarna har dött i almsjukan.
Man kan dock fortfarande hitta till exempel baronmossor och platt
fjädermossa.

Bland sällsynta lavar kan nämnas brun lundlav, stor sönderfallslav,
askvårtlav, liten lundlav, stiftklotterlav, stor knopplav, klosterlav, blek
kraterlav, olivklotterlav, rikfruktig blemlav, bokvårtlav och grå
skärelav.

Här förekommer också ett stort antal ovanliga svampar.

Bildens skogsskräppa, ”Rumex sanguineus”, blommar i juni-juli och
blommorna är tvåkönade och sitter i kransar i smala glesa axlika
klasar från bladvecken.

Skogsskräppan är sällsynt utom i Skåne och på Öland och den
förekommer från Skåne till Västergötland och växer på fuktig mullrik
jord i lundar och lövskogar, precis som här i Dalby söderskog.

Almsjukan är en svampsjukdom på almar som i första hand sprids av
almsplintborren, och i andra hand av överväxt från träd till träd via
rotkontakt. Almsjukesvampen växer i trädets näringsbanor, varvid
dessa täpps igen så almen vissnar.

Almsjukan är utbredd över i stort sett alla länder där almen har sitt
utbredningsområde och även friska, unga almar drabbas och tiden från
insjuknande till död kan handla om bara månader eller några få år.

Almsplintborrarna som sprider almsjukesvampens sporer, bor under
barken på vuxna träd, där larverna utvecklas och förpuppas. När de
flugit ut som nykläckta skalbaggar äter de bark i kvistspetsarna på
almar av alla åldrar och både vid näringsgnag och vid förökningen
under barken smittar de ner de träd som de finns på.

Almsjuka är känd i Sverige sedan 1950-talet och främst är det de
södra delarna av landet som är drabbade, inklusive Gotland. En mer
aggressiv variant av sjukdomen som kom under 1980-talet drabbade
framförallt Skåne, Göteborgsregionen och Mälardalen.

Här ser man rester av almsjukesvampens bruna hyfer på den döda
almens ved. Almsjukesvampen heter på latin ”Ceratocystis ulmi” och
sjukdomen drabbar endast almar samt orsakas av en sporsäcksvamp
som inne i trädet avger ett toxin, gift, som blockerar vätsketransporten
i veddelen, xylemet.

Trädet själv försöker blockera vägen för svampens utbredning genom
att utveckla tyller, som är en sorts klibbig massa. Toxin och tyller
bidrar tillsammans till att blockera vätsketransporten och trädet
vissnar och dör.

Det finns två olika former av almsjuka, en aggressiv form och en icke-
aggressiv form. Ett tidigt angrepp av den aggressiva formen gör att
träden kan dö, eller försvagas bortom räddning, under en enda
växtsäsong. Den icke-aggressiva formen utvecklas betydligt
långsammare och trädet kan klara sig upp emot 5-10 år.

Stor häxört, ”Circaea lutetiana”, en flerårig ört som kan bli upp till
fem decimeter hög. Stjälken är finhårig, nästan genomskinlig, och har
motsatta, hjärtlik samt skaftade blad. Bladen är knappt tio centimeter
långa och naggade i kanten.

Artnamnet ”lutetiana” kommer av latinets namn på staden Paris
”Lutetia” och betyder just ”från Paris”.

Stor häxört blommar i juli-augusti med små vita blommor na som
sitter i en ganska långsträckt toppställd klase. Blommorna har
körtelhåriga skaft och saknar stödblad. Frukten är klubblik och
krokhårig, den öppnar sig inte vid mognaden.

Stor häxört förekommer främst i Skåne, där den är ganska allmän,
men även i ett par andra sydsvenska landskap. Den växer på mullrik
jord i bokskogar, bäckraviner och liknande miljöer.

Långsvingel, ”Festuca gigantea”, är ett flerårigt, storväxt och löst
tuvat gräs. Stråna kan bli upp till en och en halv meter höga och har
drygt en centimeter breda, blankt gröna och slaka blad som har stora
ljusgröna bladöron vid basen.

Långsvingel är ganska sällsynt och förekommer i södra Sverige, från
Skåne till Gästrikland. Den växer på något fuktig, mullrik jord i
lundar, ängsgranskogar och parker, ofta i stort antal.

”Då LINNÉ utgaf första upplagan af sin Flora Suecica, kände han
Jättesvingeln endast från Roslagen ”in maritimis Roslagiæ”, der den
var upptäckt af Baron S. C. Bjelke.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II” av C. F. Nyman år
1868.

Långsvingel hette förr jättesvingel, därav Linnés anteckning ovan.

Det är lättgånget i Dalby Söderskog och miljö är verkligen
kontemplativ och tankeväckande.

Bildens blekbalsamin, ”Impatiens parviflora”, är en ettårig lågväxt till
medelstor ört med små blekgula upprätta blommor. Den växer ofta i
stora bestånd och blommar från juli till september.

”Impatiens parviflora D. C. förekommer vid Baldersnäs i Dalsland på
steniga och skuggiga ställen inom ett område af ett par kilometers
längd uti så stor ymnighet, att den är en af traktens allmännare växter.
Då jag för mer än 25 år sedan besökte Baldersnäs fanns den der redan;
och en af egarne af stället, presidenten C. F. Wærn, har uppgifvit att
den vuxit der sedan minst 30 år tillbaka.”

Ur ”Om några sällsynta svenska fanerogamers geografiska
utbredning” av V. B. Wittrock, Botaniska Notiser år 1885.

Det prasslar i markskiktets löv- och grenverk, och eftersom spåren av
vildsvin är tydliga utmed hela min vandring hoppar jag till varje gång
jag hör detta ljud men jag ser tyvärr inga vildsvin utan bara koltrastar
som lurar mig när de letar föda i det vissna marktäckande boklövet.

Bildens röda glada, ”Milvus milvus”, som för övrigt betyder just
”glada, glada”, är en ståtlig rovfågel som är mellan 60-70 centimeter i
kroppsstorlek och med ett vingspann på mellan 170-185 centimeter.
Den är med andra ord en ganska stor fågel som har en ljus hals och
ljust huvud samt en mörkbrun ovansida, medan undersidan är brunröd.

Den röda gladan har en karakteristiskt lång och kluven stjärt precis
som mina bilder visar. Det är för övrigt ett par röda glador som en
lång stund stilflög över våra huvuden när vi satt och fikade. Det är
sannolikt att de häckar i området.

Fågeln förekommer främst i Skåne men även i Halland och Blekinge
samt börjar så smått att återkolonisera Småland och Jönköpings län
vilket är mycket glädjande. Gladan är allätare och äter till exempel
fisk, fågelungar, kräldjur, insekter, grodor och små däggdjur. Fågeln
gör sällan ljud men ibland kan man få höra ett gällt gnäggande och ett
dämpat ”hi-äh”.

Honan hos den röda gladan bygger ett ganska litet bo i höga träd och
består av diverse pinnar, kvistar samt av papper, tygtrasor och annat
avfall som den hittar. De kan även överta andra rovfåglars bon.

Nära månadsskiftet april-maj läggs de 2-4 äggen som kläcks efter
cirka en månad. Ungarna är sedan flygfärdiga efter cirka 7-8 veckor
men återvänder till boet i ytterligare 2-3 veckor för att bli utfodrade av
föräldrarna.

Under 1970-talet var den röda gladan tyvärr på väg att försvinna som
häckfågel i Sverige och mycket tack vare projektet ”Projekt Glada”,
inititerat av Världsnaturfonden, så är arten numera relativt vanlig igen,
framför allt i Skåne. Enligt Sveriges Ornitologiska förening fanns det
år 2009 cirka 1950 par röda glador i Sverige, varav 1800 par fanns i
Skåne.

Den röda glada trivs i omväxlande och kuperat landskap med både
skog och öppen mark samt i närheten till sjöar.

Gladan kan stjäla föda från andra rovfåglar genom att förfölja och slå
mot dem så att de tappar sitt byte men gladan spanar också gärna längs
de större vägarna efter trafikdödade djur.

Röd glada är en god segelflygare och manövrerar skickligt genom att
vrida på stjärten och vingarna i olika vinklar. Delar av populationen
stannar i Sverige året runt medan andra flyttar till Medelhavet över
vintern och den återvänder oftast kring månadsskiftet mars-april.

Den röda gladan är för övrigt Skånes landskapsfågel.

Trots den regnrika och svala sommaren är den lilla bäcken i princip
uttorkad vilket kan tyckas något märkligt.

Avslutningsbilden för denna gång från Nationalparken Dalby
Söderskog får bli en vy in i något mystiskt som närmast påminner om
en brasiliansk regnskog, där den täta grönskan vilar på en stor
biologisk mångfald med många outforskade hemligheter.

På återseende!