Grimsholmens naturreservat

Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Grimsholmens naturreservat i Halland.

Grimsholmens naturreservat i Halland

Grimsholmens naturreservat i Halland, en naturkrönika i 20 bilder, om
sommarminnen från saltstänkta klippor och kusthedar på Sveriges
västsida mot Kattegatt, vårt Västerhav.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i slutet av juli 2012.

Bilderna är klickbara.

Långasand, Naturreservatet Suseåns mynning, Långaveka,
Grimsholmen och Bobergs udde, från söder till norr, nästa anhalt
Falkenberg.

Välkomna till Naturreservatet Grimsholmen denna vackra och soliga
julidag, sommaren som gick. Det kanske är på sin plats med lite
sommarminnen nu när höstmörkret och höstregnen är på gång.

Naturreservatet utgör den sydvästligaste delen av Bobergs udde som
sträcker sig ut i Kattegatt. Den nordliga högre delen av naturreservatet
består av blockrika hällmarker inramad av en tidigare strandvall.
Växtligheten består bland annat av den ovanliga och vackra
klockgentianan. Här finner man också en del fornlämningar bland
annat ett bronsåldersröse från tiden 1500-500 före Kristus, med en
diameter på hela 23 meter.

På hedmarkerna nära stranden finner man arter som strandmalört,
smultronklöver och strandkämpar. I den sydliga stora bukten
dominerar ett mäktigt tångvallsbälte där den ibland mer än två meter
höga strandkvannen växer.

Utmed vägen växer bland annat fårtunga, ”Anchusa arvensis”, och
rödplister, ”Lamium purpureum”.

Fårtungan hör ursprungligen hemma i Medelhavsområdet och
Kaukasus men tros ha spritt sig norrut med sädesodlingen tillsammans
med arter som klätt, ”Agrostemma githago” och blåklint, ”Centaurea
cyanus” som för övrigt presenteras längre fram i denna krönika.

Rödplistret förekommer från Skåne till Torne Lappmark, men är
vanlig bara upp till Jämtland. Den är bunden till kulturmiljöer och
växer mest som ogräs i åkrar.

Bilden visar en vacker trädgårdsveronika, ”Veronica persica”, som är
en ettårig ört med nedliggande stjälkar som kan bli flera decimeter
långa. Kronan är nästan en centimeter bred, ljusblå med vit nedre
kronflik, precis som min bild visar. Artnamnet ”persica” betyder ”från
Persien”.

Blåklint, ”Centaurea cyanus”, denna mycket vackra men tyvärr allt
ovanligare blomma är en ett- till tvåårig ört med upprätt stjälk, smala
blad och intensivt blå blommor.

Av blommorna bereddes förr ett slags bläck, men de användes mest
till att blåfärga sockersaker. Torkade blommor brukade också blandas
i tobak, ”mera till prydnad än till smak”, enligt Carl von Linné.
Blåklint är för övrigt Östergötlands landskapsblomma.

”Ännu lite längre fram skall blåklinten stå alldeles i sädesfältets
sirsande yttervägg av strå liksom vore den flydd ut från det inre av en
gul tät och blond sädesdjungel. Den spenslar ut sig, den blå blomman,
böjer sig ut och tittar inbillningsvis sett med skrämsel längs det
ändlösa ledet av uppsträckta strån.”

Ur ”Blomstermånad” av Harry Martinson, ur ”Det enkla och det
svåra” från 1939.

De fyra sädesslagen, från vänster till höger, råg, havre, vete och korn
som har strån långa som torn.

Känner ni sydvästen som med måttlig styrka rullar in över
Grimsholmens naturreservat, efter en stund smakar man salt på
läpparna och håret känns strävt men vad gör väl det när landskapet är
så här vackert och inbjudande. Till vänster på bilden, rakt över viken,
som är Suseåns mynning ligger vårt kära Långasand.

I tångvallarna i söder dominerar bildens strandmålla, ”Atriplex
littoralis”, artnamnet som för övrigt betyder just strand. Strandmållan
är ofta lågvuxen närmast havet och i floran ser man att den ska ha
släta blad men det stämmer sällan tycker jag då de för det mesta har en
tydligt vågig kant.

Havsnarv, ”Spergularia media”, är mycket lik sin släkting saltnarv,
”Spergularia marina”, men bildens havsnarv har bland annat 10
ståndare medan saltnarven bara har 5 ståndare. Dessutom är bildens
havsnarv större och kraftigare med en förvedad stam längst ner mot
roten.

Kaniner, dessa små näpna och gulliga vildkaniner har verkligen ökat i
antal igen. De bygger nätverk av kaninhålor som kan vara upp till 45
meter långa och den djupaste punkten ligger ibland hela 3 meter under
markytan.

Europeisk kanin, ”Oryctolagus cuniculus”, är en art i familjen harar
som har domesticerats som sällskapsdjur, förmodligen av munkar i
franska kloster redan på 500-talet efter Kristus, samt för att användas
som mat. Den europeiska kaninen anses härstamma från Spanien och
spreds över Europa av romarna. I början av 1900-talet inplanterades
europeisk kanin på Gotland av jägare men under 1960-talet drabbades
stammen av virussjukdomen myxomatos, kaninpest, och populationen
minskade, stammen har idag i viss mån återhämtat sig och myxomatos
är inte lika vanligt längre.

Tamfåret, ”Ovis aries”, är ett av de äldsta av våra husdjur, de
domesticerades redan för 9 000 till 11 000 år sedan. På grund av jakt
för hornens skull och konkurrensen med tamfåret är flera vilda arter av
får hotade.

Det är fortfarande omstritt om tamfåret ska räknas som egen art eller
bara som underart till mufflonfåret, ”Ovis orientalis”.

Bildens saltnarv, ”Spergularia marina”, har till skillnad från den
snarlika släktingen havsnarv bara 5 ståndare, se bild 8.

Ett helt bestånd av den vackra och kraftfulla vägtisteln, ”Cirsium
vulgare”, som blommar från juli till september med stora, tre till fem
centimeter breda blommor med utstående och vasst tornspetsade
holkfjäll.

”En allmänt bekant, men för sin taggighet icke omtyckt växt, den
värsta bland våra egentliga Tistlar.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria I” av C. F. Nyman år
1867.

Klockljung, ”Erica tetralix”, blommar under juli-augusti med rosa,
urnformade blommor.  Blommorna sitter dessutom kvar länge efter
blomningen men blir så småningom bruna och pappersartade. Den
växer på fuktiga hedmarker, myrar och kärrkanter och arten har en
utpräglat västlig utbredning.

Tuschlav, ”Lasallia pustulata”, är en bladlav som kan bli upp till 20
centimeter stor men fruktkroppar, apothecier, är sällsynta. Den är en i
södra och mellersta Sverige vanlig art på klippor av sura bergarter,
ofta nära sjöar, vattendrag samt vid kusten. Såsom namnet antyder har
den förr brukats till tusch eller bläck och Carl von Linné kallade laven
för tuschmossa men säger ingenting om hur den användes. Han säger
däremot att den vid färgning ger en röd färg.

I sin bok ”Svenska lafvarnas färghistoria” från 1805 tar J. P. Westring
upp både tuschtillverkning och lavfärgning, citat; ”Ett säkert och
bepröfvadt sätt att tillreda en fin och svart Tusch af denna laf.”

Westring ansåg att tuschlaven kunde användas till annat än tusch och
lavfärgning. Han blandade laven med kakao för att göra, citat; ”ett
chokolad, som borde blifva födande och helsosamt.” Försöket slog
dock inte väl ut. Att göra brännvin och likör försökte han sig också på.
Brännvinet tog dock ingen smak av laven, men likörförsöken tyckte
han gick bättre, citat; ”Efter 8 dagars görning bekom jag verkligen en
likör, som icke var obehaglig.”

Vidare ansåg han att laven kan bli, citat; ”ett helsosamt födoämne och
troligen en verksam medicin i trånsjukdomar”. Dessutom påstod han
att bröd bakat med tuschlav kan bli ett bra nödbröd.

Trånsjukdom är synonymt med lungsot.

Hirsstarr, ”Carex panicea”, är en medelstor starr med krypande
jordstam och skilda han- och honax. Artnamnet ”panicea” kommer av
”Panicum” som är det vetenskapliga namnet på grässläktet hirsar,
”Panicum”.

Namnet betyder sålunda hirsliknande och syftar på fruktgömmenas
likhet med frukterna hos gräset hirs, ”Panicum miliaceum”, som är ett
mycket gammalt sädesslag som anses härstamma från Ostasien. Det
används i matlagning, till exempel till hirsgröt, men framförallt som
kreatursfoder och fågelfrö.

I de norra delarna av naturreservatet hittar man dessa vackra blockrika
hällmarker där bara vinden råder.

I det mättade och sneda kvällsljuset blir färgerna på den lilla
kustarunblomman, ”Centaurium littorale”, så här vacker.

Kustarun blommar i juli-augusti och blommorna sitter i mer eller
mindre täta tvåsidiga knippen, som ibland kan vara mycket täta och
huvudlika.

”Tusendgyllen, Arun. w. wid hafsstrander: Är, som alle Gentianæ,
bäsk, tjenl. i bleksot, mjältsjuka, slapphet: Decokten utwertes för
ohyra och skabb.”

Ur ”Anwisning til Wäxt-Rikets kännedom” av Carl Fredrik Hoffberg
år 1792.

Strandkämpar, ”Plantago coronopus”, är en liten, ofta ettårig art med
en basal bladrosett och uppstigande blomstjälkar med korta ax.

Strandkämpar växer uteslutande i närheten av havet, på
havsstrandängar, klippor och ruderatmark precis som här. Den är
ganska vanlig på Västkusten, men förekommer sällsynt även på
Ostkusten upp till Öland och södra Småland.

Knutnarv, ”Sagina nodosa”, är en lågväxt, flerårig ört som kan bli
drygt en decimeter hög. Stjälken är tunn och upprätt och de översta
bladvecken har ett antal små knutformiga sidogrenar. Knutnarv
blommar från juli till september.

”Bladen äro trådlikt-syllika, trubbiga, de nedersta (knippade) ½ – ¾
tum långa, de andra småningom kortare och de öfre skenbart kransvisa
genom de små bladknippena (korta grenar), som sitta i vecken, och
hvarigenom blomgrenarne bli liksom knutiga.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria I” av C. F. Nyman år
1867.

Jag säger adjö till Er läsare för denna gång med en bild på den för
sandstränderna så typiska sandstarren, ”Carex arenaria”.

Artnamnet ”arenaria” kommer av latinets ”arena” för ”sand” och
betyder ”växer på sandiga ställen”.

”Sandstarren, Carex spica composita, spiculis androgynis, inferioribus
foliolo longiori instructis, ett gräs som tillförna i Sverige intet varit
upptäckt, växte under sanden med några famnars långa krypande
rötter, uppsättandes merendels emellan vart kvarters spatium en liten
stjälk och blad, liksom det hade varit planterat efter snöre.”

Ur ”Carl Linnæi öländska och gotländska resa 1741”, av Carl von
Linné år 1745.