Insikter om insekter

Vår naturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på insekternas värld.

Insikter om insekter

Insikter om insekter, en naturkrönika i 9 bilder från Suseåns
omgivningar mellan Långasand och Långaveka, några sommarminnen
från slutet av juli 2012.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd och Långasand i slutet av
juli 2012

Bilderna är klickbara.

Bildens allmänna pingborre, ”Amphimallon solstitiale”, är en 14-19
millimeter lång och gul-gulbrun skalbagge som är allmän norrut till
Ångermanland. Exemplaret på bilden var faktiskt strax över 20
millimeter lång, antennerna oräknade.

Allmän pingborre svärmar ljumma sommarkvällar under juni och juli
och larverna är krumböjda, blir 45 millimeter långa och lever två år i
jorden av växtrötter och kan göra skada.

Pingborrar, släktet ”Amphimallon” tillhör skalbaggsfamiljen
bladhorningar. Det omfattar två arter i Sverige, mörk pingborre,
”Amphimallon falleni”, som är mörkt kastanjebrun samt bildernas
allmänna pingborre, ”Amphimallon solstitiale”.

Bilden visar det ovanliga solitära och rödlistade praktbyxbiet,
”Dasypoda hirtipes”, i rödlistan bedöms det som NT, Nära hotad på
svenska.

Praktbyxbiet har ett karaktäristiskt utseende, det är stort cirka 12-15
millimeter, hårigt och har en tydligt randig bakkropp. Arten har fått
sitt svenska namn av honans praktfulla färgsättning och kraftiga
behåring på bakbenen.

Praktbyxbiet samlar endast pollen från korgblommiga växter i
familjen ”Asteraceae” och då främst fibblor, trots att den på mina
bilder besöker en åkervädd, men här ser den ut att bara vila.

Livsmiljön består av sandiga ängs- och betesmarker, täkter och
vägkanter, precis som här. Boet anläggs i blottad eller sparsamt
bevuxen sand, ofta i större kolonier, där en upp till 50 centimeter lång
gång grävs. Flygtiden infaller normalt i juli och augusti.

Några parasiterande bin på praktbyxbiet är inte kända och arten har
föreslagits som indikatorart för biologisk mångfald i ängs- och
betesmarker.

Praktbyxbiet är lokalt förekommande mellan Skåne och Dalarna men
har fortgående minskat och är kraftigt fragmenterad i åtminstone norra
delarna av utbredningsområdet.

Liten flugbagge, ”Rhagonycha fulva”, är rödbrun med svarta
täckvingespetsar och kallas ibland för prästbagge. Arten är en liten
skalbagge som förekommer vanligt upp till Värmland.

En vanlig släkting som man också ofta stöter på heter Stor flugbagge,
”Cantharis fusca”, denna art har dock helsvarta täckvingar och svarta
lår. En liknande art med det latinska namnet ”Cantharis rustica” har
röda lår.

Liten flugbagge ses ofta klättra omkring i gräs och blommor på jakt
efter insekter och andra småkryp precis som på mina bilder.
Flugbaggar är för övrigt en familj i ordningen skalbaggar med cirka
5000 kända arter varav 49 arter är påträffade i Sverige. Dessa
skalbaggar kallas ofta också för mjukbaggar.

De svarta, sammetshåriga larverna övervintrar under stenar eller i
jorden, men kommer fram vid töväder, och ibland kan man se dem i
stort antal på snön, vilket har gett upphov till berättelser om så kallade
maskregn. Larverna kallas av denna anledning också för snömaskar.
Även som larv lever liten flugbagge som rovdjur.