Fort Meiier

Vår naturkrönikör Dan Damberg har varit på Skillingaryds skjutfält.

Fort Meiier, del 2

Fort Meiier, del 2, en naturkrönika i 17 bilder om tryckande fåglar i
tryckande värme samt om en mästerflygare som gärna ryttlar.
Text och foto, Dan Damberg, Skillingaryd, i juli 2010.

Solen har precis gått i moln när jag kommer fram till Fort Meiier alldeles
öster om Östra lägret på Skillingaryds skjutfält. Någonting tornar upp sig
som en mörk siluett mellan de två korslagda yxorna i toppen på den höga
trästången och jag anar att det är en falk, tornfalk eller lärkfalk.

Plötsligt bryter solen fram igen och en graciös och vacker tornfalk,
”Falco tinnunculus”, avtecknar sig mot sommarhimlen sittande mellan
två korslagda yxor.

Eftersom tornfalken jagar sorkar och möss är den en av lantbrukarens
bästa vänner. Tornfalken drabbades tyvärr hårt av biocidanvändningen
på 1950- och 1960-talen och minskade kraftigt i främst Syd- och
Mellansverige. Därefter har beståndet återhämtat sig och nästan
fördubblats under de senaste tre decennierna.

Plötsligt tycker den att jag kommit för nära och tar till vingarna i en
kraftfull men samtidigt graciös flykt. Tornfalken trivs bäst i öppna och
varierade jordbrukslandskap eller som här på ljungheden på Skillingaryds
skjutfält. Reviren uppgår till någon kvadratkilometer eller mer, beroende
på tillgången på föda och tornfalken ses ofta ryttlande, där den likt en
helikopter står stilla i luften och spanar, ett jaktsätt som passar bra i
öppna landskap. Jaktmarkerna är oftast vallar, trädor, betesmarker och
andra gräsbärande marker.

Tornfalken får ganska omedelbart upp en ansenlig fart och det är inte lätt
att följa den med objektivet men eftersom kameran är inställd på
serietagning rasslar bilderna och några få, som denna, blir presentabelt
hyfsade.

Födan för tornfalken består mestadels av sorkar och möss, vanligast är
åkersorkar. En vuxen falk kan äta fyra till åtta sorkar per dag men år med
dålig gnagarförekomst utgör insekter och ödlor en viktig del av födan. En
del av födan utgörs också av fåglar och fågelungar, exempelvis
sånglärke- och tofsvipeungar.

Tornfalken bygger inget eget bo, utan använder vanligtvis gamla
kråkbon. Häckning sker även i höga byggnader som till exempel kyrkor
eller på klipphyllor, Carl von Linné kallade den därför för kyrkofalk.
Speciella tornfalksholkar är också omtyckta, vilka finns uppsatta i
området via kommunens ornitologiska förening, och just uppsatta holkar
har sannolikt varit av stor betydelse för den kraftiga ökningen under
senare år. Holkarna ger nämligen ungarna ett bättre skydd mot
boplundrare.

Den mindre strandpiparhonan visar stor oro redan innan jag stigit av min
cykel inne på Fort Meiier på Skillingaryds skjutfält. Hon har ungar i
närheten om detta råder det inget tvivel.

Hon flyger upp på sandvallen i öster hela tiden upphetsat varnande och i
det mättade kvällsljuset blir färgerna mycket vackra.

Plötsligt tystnar hon och försvinner bakom sandvallen för att bara några
sekunder senare återkomma och flyga ner på grusplanen där då som om
en sten fått liv en unge reser sig och springer mot henne. Jag tar ett
ögonmått på platsen för fåglarna och ta några snabba steg framåt vilket
gör att honan flyger sin väg medan ungen totalt fösvinner, den lägger sig
nämligen ner på marken och trycker, alldeles orörlig. Nu gäller det bara
att komma ihåg var.

Efter några sekunder är jag framme vid platsen på ett ungefär och jag ser
bara sten, sten och sten och jag vågar knappt ta ett steg till av rädsla att
trampa på ungen.

Men plötsligt ser jag den bara och den ligger alldeles orörlig och mycket
väl kamouflerad av omgivande stenar och sin brunaktiga fläderdräkt.

Den har fått sina fjädrar och borde kunna flyga men reflexen säger att
den ska ligga still utan en rörelse men med öppna ögon.

Jag står alldeles över den och avståndet är bara en dryg meter men den
mindre strandpiparungen rör inte en fena, eller snarare, inte en fjäder.

Att trycka mot marken vid fara är en ren reflexhandling för den lilla
ungen vilket per definition är ett motoriskt mönster som ryggmärgen
eller förlängda märgen utlöser vid en specifik sensorisk stimulus i det här
fallet fara i samband med den vuxna fågelns varningsläte. Det finns två
olika sorters reflexer, medfödda samt inlärda och detta är en medfödd
reflex.

Avståndet till den lilla strandpiparungen är nu bara cirka 30 centimeter,
ögonen är vidöppna och kroppen totalt still medan honan varnar i
bakgrunden så jag vill inte stanna för länge utan förbereder mig för att
lämna området, bara några bilder till.

Man kan nästan tro att ungen är död så stilla ligger den. Den gula så
kallade orbitalringen runt ögat syns tydligt men i övrigt inte minsta
blinkning.

Orbitalringen är för övrigt den ring av fjäderlös hud som sitter runt
fåglars ögon och som i det närmaste motsvarar människans ögonlock.
Hos många arter har orbitalringen en tydlig färg såsom den gula ringen
hos den mindre strandpiparen, denna blir också kraftigare i samband
med häckningstider.

Jag reser mig upp och lämnar fort platsen och när jag efter cirka 25
meter vänder mig om har honan kommit tillbaka och ungen har rest sig
upp. Allt är frid och fröjd igen.

Skrivet av Erik Bunnstad