Hösten vid Skillingaryds dämme

Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Skillingaryds dämme.

Hösten vid Skillingaryds dämme, del 10

Hösten vid Skillingaryds dämme, del 10, en naturkrönika i 14 bilder
om när naturen så sakta går i vintervila.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i oktober månads sista dagar
2012

De vackert röda druvfläderbären finns rikligt utmed dämmets dammar
och tillhör en art som ingår i samma familj som vanlig fläder, olvon,
kaprifol och linnea. Dessa röda fläderbär är dock giftiga.

Kaveldunsspången delar av den tredje dammen och används som
ringmärkarspång. Här håller en dvärgbeckasin till men är tyvärr
svårsedd. Den syns bäst när den tar till vingarna och snabbt flyger bort
för att sedan osynligt återvända.

Kaveldunets vindspridda frön fyller luften vid varje vindstöt och
kanske slår de rot någon annanstans om rätt förutsättningar finns. Det
är en slösande rikedom med frön och sporer så här års.

Bladvassen strån och vippor dör för säsongen men återkommer till
nästa vår och sommar. Frukterna mognar sent, vanligen först i januari
året efter men fruktsättningen är ofta dålig varför växten förökar sig
vegetativt med jordstammar.

Rosendunörtens vindspridda frön håller på att frigöra sig från
moderplantan. Växten tillhör släktet dunörter, på latin ”Epilobium”,
som förekommer i tempererade trakter, särskilt i västra Nordamerika,
samt i arktiska och tropiska bergstrakter. De är oftast fleråriga örter
med rosenröda, lila eller vita, tvåkönade blommor i klasar.

Flertalet arter insektspollineras medan några självpollineras. Släktet
omfattar cirka 200 arter och i Sverige finns drygt 15 arter, bland annat
bildens rosendunört men också bergdunört, kärrdunört, fjälldunört,
dvärgdunört och mjölkdunört samt mjölkört eller rallarros som vi
kanske oftast säger.

Jätteröksvampen, ”Calvatia gigantea”, är också på väg bort men dess
miljoner och åter miljoner sporer far iväg med vinden.  Svampen är
ätlig och god så länge svampköttet är vitt och lämpar sig då bäst att steka
i tunna skivor.

Höstens och vinterns vackra fågeljuvel, talgoxen, har redan hittat till
det omplacerade fågelbordet tillsammans med blåmesen och talltitan.

Besökaren från norr, varfågeln, är minsann inte lätt att komma nära
utan att sitta i en bil eller att sitta i ett gömsle. Välkommen tillbaka!

Lånken i dammen är inte lätt att artbestämma men jag påstår att det är
en sommarlånke, ”Callitriche cophocarpa”. Sommarlånke är bland
annat en av de arter i släktet ”Callitriche” vars vattenlevande former
alltid har en rosett av flytblad. Stjälken kan bli ett par decimeter lång
och flytbladsrosetten har vanligen 14-18 blad. Danskarna har ett
mycket vackrare namn på växten i namnet ”Roset-Vandstjerne”,
ungefär rosettvattenstjärna.

Ännu finns några björklöv kvar och emot den vackert blå
hösthimmeln blir det mycket vackert, tycker jag.

När vinden tar tag i sälgens vita fröställningar ser det ut som det snöar,
”det är vindspridning det”.

Hur många björktrastar ser Ni i apeln utmed motorvägen?

En av många sidensvansar denna vackra senoktoberdag i motorvägens
aplar. Det är för övrigt ganska många sidensvansar som redan kommit
till oss.

De mycket vackra men giftiga frukterna från benveden förgyller
slänterna utmed motorvägen.

Benved, ”Euonymus europaeus”, är i Sverige ganska sällsynt
förekommer mest i Skåne, Blekinge, Halland, södra Småland och på
Öland och Gotland. Växten är vanlig i stora delar av Europa och
förekommer sparsamt på sina håll i Nordamerika, men är inte
ursprunglig där. Benved växer ofta som en buske, men kan bli några
meter hög och blir då närmast ett litet träd.

Blommorna och bladen är oansenliga men de rosenröda och
orangegula frukterna sitter kvar långt in på vintern och har gjort denna
benved ganska vanlig som prydnadsväxt i trädgårdar och parker.
Fruktens rosenröda färg utgör dessutom en tydlig signal för fåglar och
djur.

För oss människor smakar bäret inte gott och kan vara farligt att
förtära, men det avskräcker, som ni kan se, inte fåglar.

Vid förtäring av benvedens bär drabbas vi människor av kräkningar,
magsmärtor och diarré. Allvarliga fall är sällsynta, men oregelbunden
hjärtverksamhet och kramper kan förekomma. Om mer än 5 frön förtärts
bör Giftinformationscentralen, telefon 112, kontaktas. Dödsfall hos vuxen
har inträffat efter 36 frön.

Den hårda veden kan användas som vackert snickarvirke, men på grund av
de klena dimensionerna duger det bara till småsaker. I England, där trädet
kallas för ”spindle tree” användes virket förr till alla möjliga föremål såsom
stickor att sticka plagg med, provstickor vid matlagning, pinnar i ryggen till
pinnstolar samt till tvärslåar, pipskaft till lerpipor och tunna, svarvade
utsmyckningar på diverse möbler samt till framställning av träkol.

De torkade, pulvriserade löven, eller en dekokt av bladen, användes förr till
att behandla hundskabb samt till att bli av med ohyra. En annan användning
är vid växtfärgning, där benved kan ge ylle gula och gröna nyanser.