Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Lövö.
Lövö i isande nordostvindar
Lövö i isande nordostvindar, en naturkrönika i 8 bilder från södra
delen av Store mosse nationalpark.
Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, en isande kall januaridag
året 2013.
Gården, förr gårdarna de fyra, vid Lövö ligger inom Store Mosse
Nationalpark. Från Värnamo åker man väg 27 mot Göteborg och
Borås. När man sedan kommer till skyltarna mot Herrestad och Kärda
svänger man åt höger mot just Herrestad. Kör sedan förbi Herrestad
och sväng höger vid skylten mot Lövö och fortsätt på den lilla grus-
och sandvägen genom tallmoarna tills ni är framme vid gården Lövö.
Här ser man ibland såväl orre som tjäder och på sommarkvällarna och
sommarnätterna spelar nattskärran sitt surrande läte och trädlärkan
sjunger sina klara och något vemodiga toner, måste upplevas.
Lövö är numera ett idylliskt vandrarhem som ligger i den södra delen
av Store mosse och här finns sammanlagt 18 bäddar som man kan
boka var och en för sig eller så kan man boka hela stugan. Huset har
ingen elektricitet och inget vatten men en vattenpump med
dricksvatten finns på gården. Jordkällare finns för matförvaring och
ved att elda med ingår i priset. Mulltoa finns i ett intilliggande hus
som för övrigt alltid är öppet för den eller de som vill vila eller värma
sig en stund, för här kan man också elda, naturligtvis under ansvar!
Moränkullen som Lövö ligger på bildades i samband med den senaste
nedisningen som tog slut ungefär för 11000 år sedan. Kring denna
moränkulle har sedan flera flygsanddyner, så kallade rocknar, bildats.
Morän är en jordart som skapats av inlandsisen och i inlandsisen fanns
mycket material infruset som exempelvis stenblock, grus, sand med
mera. När isen sedan smälte hamnade materialet huller om buller på
marken eller på berggrunden, man brukar säga att morän är osorterat
stenmaterial. Det betyder att materialet inte sorterats i olika skikt efter
storlek så som brukar ske i rinnande vatten. Moränen består alltså av
mycket stenmaterial och marken är därför i allmänhet ganska
näringsfattig eftersom den inte innehåller så mycket organiska ämnen.
Morän är Sveriges vanligaste jordart och täcker ungefär tre fjärdedelar
av landet.
Lövö bebyggdes redan på 1600-talet och år 1912 levde hela fyra
jordbrukarfamiljer här. I dag står dock bara ett av boningshusen kvar.
Detta är varsamt renoverat och är en lämplig bostad för dig som vill
uppleva nationalparken på nära håll och bilvägen går ända fram till
huset. Utomhus finns två grillplatser och utemöbler och runt huset
finns gärdsgårdsstängsel.
De två stora pilarna i släktet ”Salix” pryder utsikten från huset åt
väster och om jag inte missminner mig är de av arten vitpil, ”Salix
alba”. Vitpil förekommer förvildad och naturaliserad i södra Sverige.
Den växer i vägkanter, tomter, vid dammar och på ruderatmark men
endast huvudvarieteten vanlig vitpil, ”Salix alba” variteten ”alba”, är
naturaliserad och bofast i vårt land. Arten härstammar från Syd- och
Centraleuropa, Nordafrika och Mellanöstern.
Bilden visar ekorrsvansmossan eller allémossan som den också heter,
till vänster en mjölig brosklav. Ekorrsvansmossan, ”Leucodon
sciuroides”, är en art i klassen bladmossor. Den har krypande, tätt
greniga skott, som bildar 3-6 centimeter höga, mörkgröna mattor, och
växer framför allt på de nedre partierna av äldre park- och alléträd,
särskilt alm, ask, bok, lind och lönn. Den kan också växa på sten och
berg.
I torka böjer sig skotten uppåt, som på min bild, ofta nästan
cirkelformigt och påminner då om en ekorrsvans. Till höger i
bakgrunden om ”ekorrsvansarna” ser man hur mossan ser ut i väta, då
som en grön mossefäll, och man tror knappast att det är samma art.
Mossan bildar mycket sällan sporkapslar, i stället förökar den sig med
groddknoppar, som sitter i skottspetsarna. Mossan är vanlig i Syd- och
Mellansverige men finns också norrut, fast sällsyntare, ända upp i
fjällens lågalpina zon. Den är mycket känslig för luftföroreningar och
har på många håll försvunnit i och kring tätorter.
Bilden visar aspkantlav men märkligt nog inte på en asp utan på en
lönn. Aspkantlaven, ”Lecanora populicola”, är en lavart som först
beskrevs av Augustin Pyrame de Candolle, och fick sitt nu gällande
namn av Duby. Aspkantlav ingår i släktet ”Lecanora”, som i sin tur
ingår i familjen ”Lecanoraceae”.
Här ser man lavarten mjölig brosklav, ”Ramalina farinacea”, som först
beskrevs av Carl von Linné och fick sitt nu gällande namn av Erik
Acharius. Mjölig brosklav ingår i släktet ”Ramalina”, och familjen
”Ramalinaceae”.
En kylig och isande vind stör utsikten ut över mosseplanet med Lilla
Lövö i bakgrunden, ögonen rinner och bilderna på näthinnan blir
suddiga. Här ute finner vi bland annat Blådöpet, det mytomspunna.
Det i runda tal fyra kilometer långa Blådöpet börjar vid Kalvasjön i
nordost och fortsätter sedan över hela södra delen av mossen och
mynnar slutligen ut i Storån. Kärrdråget är uppbyggt av fastare
vitmossetuvor med mellanliggande stora vattenrika partier där man
hittar såväl gul som vit näckros och den vackra missnen eller
vildkallan. Inom Blådöpet hittar man också vattenklöver, kråkklöver,
vattenmåra, kärrsilja, myrlilja och flaskstarr samt stora områden med
dvärgbjörk och pors.
Fågellivet i och omkring Blådöpet är artrikare än ute på det
omgivande mosseplanet där man mest finner ängspiplärka och
ljungpipare medan man här i Blådöpet dessutom hittar arter som
rödbena, grönbena, storspov och enkelbeckasin. Bland änderna hittar
man framför allt gräsand och kricka och inom dessa vidsträckta
kärrmarker hittar man också de häckande tranorna som här får vara
helt ostörda av oss människor.
Ute vid Blådöpet kan man också under ljumma vår- och
försommarkvällar få höra dvärgbeckasinen och småspoven spela upp
sina typiska och märkliga läten.
Man får ingen riktig lust att vandra leden ner emot Björnekullakärret
och Herrestadssjön denna isande och kalla dag i januari.
”Vissa dagar borde inte heta heta, dessa borde man kalla kalla, och då
borde man ”hatt” hatt”, precis en sådan dag är denna vid Lövö inom
Store mosse nationalpark.