Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Morups Tånge.
Morups Tånge i kvällsljus
Morups Tånge i kvällsljus, en naturkrönika i 18 bilder från en av
Västkustens pärlor, norr om Falkenberg i landskapet Halland.
Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, i slutet av månaden juli
2013.
Morups tånge är en av Sveriges finaste fågellokaler men också en
lokal för spännande växter och insekter.
Redan år 1585 förekom namnet ”Morup Tynge” på holländska sjökort
och det gamla danska ordet ”Tynge” hänvisar till fyrplatsens läge på
en landtunga. I Morups tånge fyr sitter fortfarande originallinsen från
år 1843 och detta betyder att fyren är landets äldsta fungerande linsfyr.
Samtidigt som fyren, som från början hade två röda bälten, uppfördes
en fyrvaktarbostad som sedermera revs och nuvarande bostadshus vid
fyren byggdes under åren 1870-1871.
Under sensommaren och hösten finns här möjlighet att se många av
olika fågelarter på sin flyttning norr- respektive söderut.
Morups tånge är för övrigt en mycket välkänd plats, särskilt när det
gäller rastande vadare, då det på de betade strandängarna, i
tånghögarna och på de grunda vikarnas lerbottnar finns mycket och
välbehövlig föda i form av bland annat insekter, snäckor och musslor.
Korna på bilden är oumbärliga vårdare av de fantastiska strandängarna
vid Morups tånge, vissa år finns här även ett antal hästar.
I den sydligaste viken, Korshamn, finns vanligtvis det rikaste
fågellivet och här häckar bland annat strandskata, tofsvipa, större
strandpipare, skärfläcka och rödbena.
Bilden är tagen åt öster, inåt land, och som ni kan se finns
bebyggelsen, dock med några undantag tyvärr, ännu på ett
betryggande avstånd från det unika området Morups tånge.
Kärrsnäppa och större strandpipare rastar årligen i stora mängder
liksom ängspiplärka och gulärla. Bland rastande tärnor förekommer
kentsk tärna, dock i allt färre antal, och småtärna, också denna tyvärr i
allt färre antal.
Rovfåglar som sparvhök och stenfalk kan skådas framför allt under
flyttningen på hösten. Havsfåglar som grå lira och bredstjärtad labb
ses vid hårda västvindar och på våren då stora ejderflockar rastar i
reservatet kan man om man har tur få se den ovanliga och sällsynta
praktejdern.
Under flyttningstider på hösten dyker de verkliga rariteterna upp i
form av fjälluggla, silkeshäger, fjällpipare, tuvsnäppa och brednäbbad
simsnäppa. På bilden är det dock ett antal råkor som födosöker på den
vackra sandheden.
Sandheden söder om fyrplatsen har uppkommit genom sandflykt och
har betats kontinuerligt under mycket lång tid. På sandheden
dominerar sandstarr, men här växer också gräs som sandrör och
strandråg.
På de fuktiga strandängarna växer typiska strandängsväxter såsom
strandaster, marviol, skörbjuggsört och smultronklöver. Den rika
floran liksom häckande fåglar gynnas av djurens bete vilket hindrar
strandängarna från att växa igen.
På bilden ser ni just en av många fantastiska landskapsvårdare vid
Morups tånge och här står framför allt strandmålla på menyn.
Under sommaren står trift, backtimjan och gulmåra för färgprakten
men då blommar också den ovanliga och fridlysta martornen med sina
ljust violetta små blommor söder om fyren. Bilden är tagen med vy åt
söder.
På skäret Karet, några hundra meter utanför viken vid Korshamn,
finns en fågelkoloni med bland annat fiskmås och fisktärna.
På sandstranden i norr lever den akut hotade och mycket sällsynta
skalbaggen havsstrandlöpare, ”Bembidion cruciatum”, i Sverige
endast känd från ett litet antal lokaler längs västkusten, dels inom ett
begränsat område i Skåne utmed kuststräckan mellan Landskrona och
Helsingborg, inklusive Ven, dels i Halland från Laholmsbukten till
Varbergstrakten.
Därutöver finns endast ett isolerat fynd vid sekelskiftet från Fårö på
Gotland, dock troligen ett vinddrivet exemplar. I Halland har dock
endast ett fåtal fynd gjorts efter 1950, senast vid Träslöv 1970 och vid
Eldsberga senast 2003.
I Halland är sannolikt ett alltför intensivt markslitage orsaken till
havsstrandlöparens tillbakagång, och framför allt en konsekvens av
den kraftigt ökande badturismen i landskapet.
Bilden visar dock ett antal av de ornitologer som regelbundet spanar,
registrerar och antecknar fågellivet vid Morups tånge, bilden är tagen
vid Korshamnsviken.
En av årets sånglärkor, med andra ord en årsmodell 2013, har här fått
tag i en riktigt stor larv eller puppa av något slag, vilket är rena rama
proteinbomben, vilket verkligen behövs för tillväxten och inför
höstens flyttning.
Dagens fågelraritet blev en jorduggla som flög förbi från söder till
norr där den landade på sandheden söder om fyren.
Jordugglan, ”Asio flammeus”, är en art i fågelfamiljen äkta ugglor.
Den blir mellan 36–39 centimeter lång, är gulbrun med mörkbrun
streckning samt har korta örontofsar som framför allt visas vid oro.
Den är lik hornugglan men har inte streckad buk och har längre vingar
än de flesta andra ugglor vilket man kan se på min bild.
Jordugglan häckar i Sverige framför allt i Norrland och söderut till
Härjedalen men lokalt även längre söderut, kanske även här vid
Morups tånge i år. Arten häckar för övrigt i norra Europa, norra Asien,
norra Nordamerika, södra Sydamerika och i delar av Mellanamerika
och norra Sydamerika.
Hos oss i Norden lägger den sina ägg på marken på fjällhedar, myrar
och på hyggen, och är delvis dagaktiv samt livnär sig mest av små
däggdjur, men tar även småfåglar, ödlor och stora insekter.
De i Sverige häckande jordugglorna flyttar under hösten till södra
Skandinavien och sydvästra Europa.
Två fiskmåsar, ”Larus canus”, vilket betyder, ”grå mås”, står på ”sin”
sten i det vackra och mättade kvällsljuset strax söder om Morups
tånge fyr.
Det svenska beståndet av häckande fiskmås har uppskattats till
någonstans mellan 100 000 och 200 000 par.
Jag får intrycket att strandskatan försöker gömma sig för mig genom
att huka sig ner bakom stenen men jag såg den och bilden blev
ytterligare ett minne från denna vackra kväll.
Strandskatan heter ”Haematopus ostralegus” på latin vilket betyder
ungefär ”blodfotad ostronplockare”. Den äter blåmusslor, insekter,
kräftdjur och olika blötdjur, dock inte ostron som det latinska namnet
vill antyda.
När jag först såg bilden så tänkte jag ”hann ängspiplärkorna flyga sin
iväg” men de står där på stenen, väl kamouflerade, och tur är väl det
för mången rovfågel skulle inte tacka nej till detta mål mat.
Ängspiplärkans latinska namn ”Anthus pratensis” betyder ungefär,
”blomma som hör till ängen” vilket är en aning poetiskt.
Ängspiplärkan hette förr ”ängslärka”, men senare när man kom på att
det inte var en egentlig ”lärka” utan en piplärka ändrades dess namn år
1842 till ängspiplärka. De är för övrigt mer släkt med ärlorna än med
lärkorna.
Ängspiplärka är med andra ord en fågel som tillhör släktet piplärkor,
på latin ”Anthus”, i familjen ärlor och piplärkor, ”Motacillidae”.
Ejder stavades tidigare ”eider” som i engelskan och man kan notera att
ejdern är en av få vilda fåglar som har i stort sett identiskt namn på
svenska, engelska, tyska, holländska och franska.
Kärt barn har som vanligt många namn, ”Åda” för äldre hona,
”Skröja” för yngre hona före första häckningen, ”Guding” eller
”Gudunge” för äldre hane samt ”Hälsing” eller ”Helsing” för yngre
hane till och med levnadsår två.
I en historia från 1700-talets Island sades man där kunna öka
äggproduktionen hos ejdern genom att slå ned en käpp mitt i boet.
Ådan skulle då fortsätta värpa tills äggen täckte käppens spets.
Bilden visar för övrigt en ejderhona eller åda.
Den lilla stenskvättan, ”Oenanthe oenanthe”, på den vackert roströda
och vita stenen sitter väl inbäddad av den likaledes lilla saltarven,
”Honckenya peploides”, som växer i sanden runt omkring den.
Stenskvättan är en fågel som numera placeras i familjen flugsnappare
men vissa för den fortfarande till familjen trastfåglar dit den tidigare
brukade placeras.
Saltarv är en flerårig ört tillhörande familjen nejlikväxter. Den blir
mellan 5 till 25 centimeter hög och växer ofta i bestånd, precis som på
bilden, och har små köttiga blad samt är saltgynnad.
Bildens tornfalk, ”Falco tinnunculus”, har uppenbarligen inte riktigt
lärt sig att sky oss människor, ety de sitter kvar så länge att jag ett tag
trodde den var skadad, men lyckligtvis var så icke fallet och sekunden
senare flög den bort lågt över vattnet vid Korshamnsviken.
Martorn, kostertistel, manskraft eller manstro, på latin ”Eryngium
maritimum”, är en art i familjen flockblomstriga växter. Martorn är
cirka 60 centimeter hög med styva, torniga blad och ljusblå blommor i
täta huvuden med ametistfärgade högblad. Arten växer som här vid
Morups tånge på sandiga havsstränder och i Sverige är den, som sagt,
sällsynt och fridlyst. Martorn har använts inom folkmedicinen mot
bland annat impotens därav de något märkliga folkliga
namnen”manskraft” och ”manstro”.
Blommande martorn med den lilla rödaktiga vattenmjukbaggen
”Microcara testacea” som är talrik på blöt gräsmark men dess larver
lever i vatten. Det finns för övrigt 17 olika svenska arter av dessa
vattenmjukbaggar.
Mjukbaggar eller hårbaggar ingår i skalbaggsfamiljen ”Scirtidae”,
synonym är ”Helodidae”, som har världsvid utbredning och omfattar
totalt cirka 600 arter, varav som redan nämnts 17 arter finns hos oss i
Sverige.