Havrida och kolmilan

Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Havrida. 

Havrida och kolmilan

Havrida och kolmilan, en natur- och kulturkrönika i 7 bilder om
kolframställningens historia.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, den tredje
septemberveckan anno 2013 när ”sommaren” ännu inte har lämnat
oss.

Trots att min fru är från Bredaryd och att vi åkt alldeles förbi sedan i
slutet av 1970-talet när vi åkt till hennes föräldrar på Lundavägen har
jag personligen aldrig varit uppe i den vackra Havrida by.

Äntligen kom jag så dit dagen innan den stora kolmilan skulle tändas
och jag blev imponerad av det vackra lanskapet och den likaledes
vackra byn.

Havrida är en liten by i Värnamo kommun i Jönköpings län, ett par
km norr om Bredaryd. Antalet invånare våren år 2007 var cirka 100.
Byn är mest känd för sin årliga resning av en kolmila, samt för sin
vackra natur. Byn har tidigare dominerats av jordbruksnäring, denna
har dock minskat ordentligt under senare år.

Havrida by sträcker sig till viss del över Flymossen, som förr erbjöd
försörjning för många bybor i form av torvbrytning.

Kolning är framställning av träkol av ved och annat biologiskt
material och kolmilan i Havrida firade 10-årsjubileum dagen efter mitt
besök.

Kolningen äger rum som ofullständig förbränning vid reducerad
lufttillförsel eller genom upphettning, varvid bland annat cellulosa och
lignin bryts ned och vätehaltiga flyktiga beståndsdelar bortgår.

Kolning kan utföras i kolmila, så kallad skogskolning, med ett
energiutbyte av 40–50 %. Härvidlag tillvaratas inga flyktiga ämnen,
vilket kan ske vid kolning i ugn, så kallad ugnskolning, eller vid
kolning i retort, så kallad pyrolys. De flyktiga beståndsdelarna ger då
en användbar bränngas.

Skogskolning sker numera i så kallade resmilor, där veden reses upp
på en rost, lagd med klen kolved, under vilken luft strömmar till
kolningszonen. Den inresta veden, ofta bestående av gallringsved,
torra träd och toppar, täcks med granris och ett cirka 30 centimeter
tjockt lager av stybb.

Numera ansluts till milan en spis, vanligen byggd av sten, se sista
bilden, på vilken en skorsten av till exempel tjärpapp reses sedan
milan blivit varm.

Milan tänds i mitten, varvid det bildas en kolningszon som vandrar
koncentriskt utåt. Innan milan blivit varm eldar man i spisen för att
skapa luftdrag. Under denna fas kondenseras vattenångan i rökgasen
mot den kalla veden. En explosiv gasblandning kan då uppstå och
antändas, man säger att milan ”slår”.

Lufttillförseln regleras med fotrymningar som är hål av 5–10
centimeter diameter, genom stybblagret. De flyttas under kolningens
gång så att kolningszonen får en jämn utbredning. Om luft kommer in
innanför kolningszonen kan så kallad frät uppstå varvid milan störtar
då in och brinner upp.

Drivningen pågår under 1–2 veckor beroende på hur grov ved som
används. Kolet kan sedan rivas ut ur milan ett par dygn efter avslutad
kolning, så kallad varmrivning, eller sedan milan efter tätning av
stybben genom vattenbegjutning, så kallad dämning, slocknat och
svalnat, detta kallas då för kallrivning.

Den äldsta kolningsmetoden är bränning i grop, som in på 1900-talet
förekom i Västsverige för smideskol men också den så kallade
liggmilan är gammal. Resmilan infördes av tyska eller vallonska
smeder i yngre Vasatid, det vill säga i början och mitten av 1600-talet.

Yngre vasatiden är i Sveriges historia benämningen på perioden 1611-
1654, då Gustav II Adolf och dennes dotter Kristina var Sveriges
regenter. Perioden föregås av Äldre vasatiden och följs av Karolinska
tiden. Den Yngre vasatiden utgör också början på den svenska
stormaktstiden.

Kolugnen hade för övrigt sin högperiod under åren 1870–1920, men
fanns redan omkring år 1800. Kolugn är en speciellt byggd retort för
träkolning och principen är densamma som för kolning i kolmila, men
istället för stybb har man murade väggar av rödtegel, även en flyttbar
mindre modell av järnplåt har också använts.

Kolugnar användes främst under andra världskrigets stora efterfrågan
på träkol.

Skogskolningen var för den på träkol baserade metallindustrin, järn,
stål och koppar, mycket omfattande och av stor betydelse för Sveriges
ekonomi. Stål framställt med träkol var av högsta kvalitet, och trots
konkurrens sedan 1800-talets början från utländska stålverk baserade
på fossilt kol tillverkades sådant stål ända fram till tiden efter andra
världskriget.

Under kriget användes träkol även för gengasdrift av fordon, och av
biprodukter vid ugnskolning framställdes flytande bränslen för
fordonsdrift.

Under 1800-talets senare del svarade kolningen för cirka 15 % av
landets virkesförbrukning. Många järnbruk hade kolartorpare eller
landbönder med leveransplikt, och kolning var, särskilt i Bergslagen,
en viktig binäring för bönderna. Delvis rådde säljtvång och runt Falu
gruva i Dalarna och på några andra håll var kol en skattepersedel.

Kolningen har i Sverige numera en ringa omfattning men i många u-
länder är fortfarande träkol ett viktigt bränsle, bland annat vid
matlagning. Världsproduktionen av träkol uppskattades år 1992 till
cirka 21 miljoner ton, vilket motsvarar en volym av cirka 130 miljoner
kubikmeter.

I bakgrunden ses den tegelmurade spisen och den höga skorstenen.