Hösten vid Skillingaryds dämme

Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Skillingaryds dämme.

Hösten vid Skillingaryds dämme, del 13

Hösten vid Skillingaryds dämme, del 13, en naturkrönika i 8 bilder om när naturen gått till vila och stillat sig till ro.
Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, en mulen dag i slutet av november månad år 2013.

Den vackra och trolska sångsvanen är vår kanske vackraste och mest gracila fågel, åtminstone när den befinner sig i sitt rätta element, vattnet.

De som inte övervintrar hos oss återvänder från sydligare trakter under mars och april. De första sångsvanarna kommer dock redan i slutet av februari.

Svanarna flyger oftast i plogar eller i diagonala linjer och man kan höra sångsvanarnas typiska kraftiga trumpetande läten då plogarna flyger förbi.

Sångsvanen trivs vid olika vattendrag och den lever på växter som fiskas upp på grunt vatten eller också betar den på land. Det är lätt att förväxla sångsvanen antingen med knölsvanen eller med den mindre sångsvanen.

Man ska framför allt titta på näbben som hos sångsvanen är gul, medan knölsvanen har en orangeröd näbb med en svart näbbknöl. Den mindre sångsvanen ser nästan ut som en mindre kopia av sångsvanen.

Sångsvanens näbb har ett större gult parti än den mindre sångsvanens, vars näbb till och med kan ge ett helmörkt intryck på längre håll, eftersom stora delar av näbben är svart. Den mindre sångsvanen är en sällsynt förbipasserare som häckar främst i norra Ryssland. Under flyttningen kan man ibland se den mindre sångsvanen tillsammans med sångsvanen. 

Flyktlätet hos bildens sångsvan är ett kraftigt 2- till 3-stavigt trumpetande men knölsvanen är däremot ganska tyst, men då den flyger hör man ett dovt sjungande ljud från dess vingar. Det ljudet hörs inte då de andra svanarterna flyger. De mindre sångsvanarnas flyktläte är enstavigt och skarpare än sångsvanarnas.

Bildens nötskrika hör skogslandet till och finns i hela Sverige utom i fjälltrakterna. Så här års ser man ofta den vackra fågeln vid fågelmatningar. Den är omisskännlig i sin rödbrungråa dräkt med klart blått fält på vingen och en vit fläck vid stjärtroten.
På hösten är nötskrikorna nämligen ivrigt sysselsatta med att hamstra för vintern och ekollon och potatis hör ofta till favoritfödan. Sådana godbitar grävs sedan ned i små förråd, men det är klent med minnet och det betyder att nötskrikan troligen bidrar till ekens spridning.

Nötskrikans så kallade ”glömska” har varit känd av allmogen och ett gammalt talesätt säger att hon för att veta var hon gömt nötterna tar sikte på molnen, och när dessa förts bort av vinden kan hon inte återfinna sitt förråd.

Nötskrikan har fått sitt namn av favoritkosten och det skränande lätet. Det latinska släktnamnet ”Garrulus” betyder ”pratmakare” eller ”skrävlare”. Den vackra fågeln har många läten på sin repertoar och hör man till exempel ormvråkens jamande läte inifrån skogen kan det mycket väl vara nötskrikan som härmar men den har också en lågmäld, litet knirkande eller småpratande sång om våren.

Under häckningen tidigt om våren är nötskrikan mycket diskret i sitt uppträdande. Boet ligger oftast i tät ungskog och man kan vara helt omedveten om fåglarnas närvaro tills de 5-7 ungarna är utflugna och fram på sommaren gör sig bemärkta med högljudda röstyttringar. Under häckningstiden rövar nötskrikan ofta ägg och ungar ur andra fåglars bon.

Nötskrikan är huvudsakligen stannfågel, men stryker omkring under näringssöket och en del, mest ungfåglar, flyttar även söderut. Vissa år blir det veritabla invasioner av nötskrikor i Sydsverige men längre än till Danmark når dock sällan dessa sträck.

På snittytan av en granstubbe växte den lilla färgglada gelésvampen dvärggullhorn, ”Calocera furcata”, som först beskrevs av Elias Fries, och fick sitt nu gällande namn av honom år 1827.

Gelésvampar är det gemensamma namnet för basidiesvampar som förs till ordningarna ”Tremellales”, ”Auriculariales” och ”Dacrymycetales”.

Deras fruktkroppar är i fuktigt tillstånd uppsvällda och geléartade, flikiga eller veckade och av starkt växlande utseende, medan de i torrt tillstånd är mer eller mindre hinnartade. De förekommer ofta på murken och multnande ved, och många är även parasiter på andra svampar.

Bland gelésvamparna finns arter som gelétagging, gullhorn, judasöra, gullkrös, snurrkrös och vårtkrös samt bildens dvärggullhorn.

Sakta men säkert håller jätteröksvampen på att brytas ner men fortfarande sprider den sina många miljoner sporer till luften.
Spor eller i pluralis, sporer, är hos växter, alger och svampar en liten, könlös förökningskropp som vanligen bildas av ett särskilt organ, ett så kallat sporangium.  Dessa frigörs och utvecklas till nya individer.

Hos djur avses en encellig fortplantningskropp som kan bildas efter könlig fortplantning hos protozoer. Vissa typer av sporer är tjockskaliga och anpassade till att överleva under ogynnsamma förhållanden.

Protozoer, encelliga djur eller urdjur, ”Protozoa”, är encelliga organismer som tidigare räknades till djurriket men som numera förs till riket ”Protoctista”.

”Protoctista” är det vetenskapliga namnet på organismriket protozoer och alger. Det omfattar alla encelliga organismer som inte är bakterier samt alger, även flercelliga. Cirka 100 000 olika arter har hittills beskrivits.

Dessa utgör en mångformig grupp som lever frilevande, symbiotiskt eller parasitiskt, i alla miljöer och är av stor ekologisk, medicinsk och ekonomisk betydelse. Vissa är fastsittande, några är kolonibildande.

Bildens jolster eller jolsterpil, på latin ”Salix pentandra” ser ut såhär på senhösten. Ulliga fiberbollar som just här på min bild har klumpat ihop sig efter fuktig väderlek.

Jolster har använts till växtfärgning och ger en gul färg efter betning med alun. Barken, ”Cortex Salicis”, användes förr inom folkmedicinen som ett medel mot frossor samt till framställning av garvämne vid skinnberedning.

Kvistarna användes till vidjor och veden ansågs duglig till slöjd medan fröhåren kunde användas till garn och trädet kallades ibland för det ”Svenska bomullsträdet”, allt enligt botanikern Carl Fredric Nyman, år 1868.

”Jolster. w. på wåtaktiga ställen: Löfbladen färga guld-gult: Fjunet kan nyttjas til bomull: blommorne älskas af bien. Trädet tjenar til Alleer och häckar med wackra glänsande löf: blir tätare då det ofta skäres: wäxer ei mycket högre än Hassel: weden sprakar i eld som Gran: med dess qwistar bindas halmtak i Skåne. Fortplantas lätt med dess rot-telningar.”

Ur ”Anwisning til Wäxt-Rikets kännedom” av Carl Fredrik Hoffberg, år 1792.