Eskilstorps ormgranar

Vår naturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på ormgranen.

Eskilstorps ormgranar

Eskilstorps ormgranar, en naturkrönika i 6 bilder om ett märkligt naturreservat söder om Lekeryd fullt med granvarianten ”Picea abies ‘Virgata’”.

Text, Dan Damberg, Skillingaryd och bild Kjell Holmqvist, Huskvarna, i slutet av december 2013.

Ormgran, ”Picea abies formen virgata”, är en form av gran med långa, mer eller mindre bågböjda grenar utan sidosmågrenar. Formen, som växer vild i hela Sverige, är ibland beståndsbildande som här vid Eskilstorp, söder om Lekeryd.

Ormgranens märkliga utseende beror på att den av genetiska orsaker, det vill säga förändringar i arvsmassan, har förlorat förmågan att bilda sidoskott på grenarna. Stammen eller en gren kan växa flera år utan att bilda något eller bara några enstaka sidoskott.

Ormgranen är en sällsynt varietet av en vanlig gran, som har sparsamt grenade kransgrenar.

I Eskilstorp fyra kilometer söder om Lekeryd finns ett av landets få bestånd av ormgranar med mer än ett hundratal träd.

Den äldsta granen är cirka 150 år och enligt ortsbefolkningen är den moderträdet för beståndet. Historien berättar att en soldat med namnet Esk tog med sig en planta från Ryssland när han återvände från svensk-ryska kriget 1808-1809. 

Även om historien om soldat Esk är osäker och ormgranarnas uppkomst oviss, är det viktigt att de bevaras för framtiden. Förutom det stora beståndet i Eskilstorp lär det förekomma större bestånd av ormgran på bara sex platser till i landet.

Den ”vanliga” granen, ”Picea abies”, är ett av de få vildväxande barrträden i Sverige. Kronan har en smalt konisk form och huvudstammen är rak, de övre grenarna är uppåtriktade och de nedre grenarna är ofta hängande.

Bildens ormgran har till skillnad från vår vanliga gran en gles och krona få eller inga sidoskott på grenarna vilket beror på en förändring i arvsmassan.  

Barren sitter även på ormgranen enstaka direkt på grenarna och har en långsmal infästning i motsats till ädelgranar, vars barr fäster med en cirkelrund skiva. Barren blir omkring åtta till tio år gamla, men senare års försurning anses förkorta livslängden i utsatta områden.

Granens pollenkorn sprids med vinden i oerhörda mängder under maj-juni och efter pollineringen sker befruktning och fröna mognar under hösten. Fröspridningen sker dock inte förrän påföljande vår. De mogna kottarna är hängande och uppträder vissa år i stort antal, så kallade kotteår.

I norra Sverige förekommer granar med smalare växtsätt vars kottar har rundade fjäll och dessa kallas för altaigranar och anses utgöra en särskild underart. Formrikedomen är mycket stor hos granen och ett flertal avvikande former har namngivits, till exempel krönikans ormgranar. Även former med gulbrokiga barr eller med gulgröna kottar är kända.

Den ”vanliga” granen förekommer i hela landet utom i de allra sydligaste delarna, där den dock ofta förekommer i skogsplanteringar. Man har ofta ansett att den invandrat norrifrån efter senaste istiden och sakta spritt sig söderut, men senare tids forskning har ifrågasatt detta.

Gran växer företrädesvis på näringsrik, gärna fuktig mark men är beroende av att bilda mykorrhiza med olika svamparter, till exempel blodriska, för att kunna ta upp tillräckligt med näring ur marken.

Gammal örtrik granskog är en av de artrikaste växtmiljöerna, i vilken flera sällsynta växter lever, bland annat orkidéerna norna och skogsfru. Blåbärsgranskog är en typ av hedgranskog och den vanligaste naturtypen i Sverige.

Inget annat inhemskt träd kan mäta sig med granen i reslighet och år 1883 fälldes i Nybro, Västergötland, en 51 meter hög gran vars omkrets vid basen var 5,3 meter, jämför med Högabråtengranen, söder om Skillingaryd, som var 4,3 meter i brösthöjd när den föll i stormen Simone hösten 2013. Sådana jättar är dock mycket ovanliga numera på grund av intensiv avverkning.

Granen blir inte mer än drygt 400 år, medan tallen kan bli betydligt äldre.

Granens ved är gulvit och har många användningsområden. Speciellt viktig är den för framställning av pappersmassa och byggnadsvirke. Gran är en av landets viktigaste exportråvaror. I övrigt används gran till framställning av terpentin.

Enligt Nyman år 1868 lär staden Amsterdam till stor del vara byggd på svenska granpålar. I äldre tid brukades barken till taktäckning, de unga rötterna till korgarbeten och kottarna till färgning.

Idag köper eller hugger de flesta en gran till jul, men det är en ganska ny företeelse. De första julgranarna i Sverige kom på 1700-talet efter tysk förebild. Andra arter som brukar säljas till jul är nordmannsgran som ofta kallas kungsgran, blågran och serbgran.

Artnamnet ”abies” är ett namn på ädelgran. Namnet används också som vetenskapligt namn på släktet ädelgranar. Svenska namnet gran eller graan är känt sedan medeltiden och ingår ofta i medeltida ortsnamn.

”Granen kan planteras till häckar och låter väl klippa sig, hvadan LINNÉ kallar den ”arbor topiaria”, då tallen deremot är ”minime topiaria”. Dess unga grenar och späda rötter kunna begagnas till vidjor, band, korgarbeten m.m. qvistarna med barren till täckning i trädgårdar o. s. v. Unga, smala, stammar till tunnband, stänger m.m.

Barken är nyttig vid läderberedning och att täcka tak med. Såsom bränsle har stammen mindre värde än grenarne, hvilka i värmestyrka komma närmast björkved; de ge också ymnigare och luthaltigare aska. Kottarna färga brunt om godset med sönderstötta sådana kokas i vatten och sedan behandlas med stark lut..

…Få trädslag bildar så täta och mörka skogar som Granen. Der den kan växa riktigt tätt, blir den snart enväldig herrskare, så att antingen är marken under träden bar, endast täckt med gamla barr och kottar eller kottdelar, eller ser man här och der några örter, som älska eller tåla stark skugga.

Men på stubbar eller på de döda stammar, som multna bland sina ättlingar, grönska mossor och gråna lavar, under det skägglika sådana hänga från de åldriga trädens grenar. Och om hösten blir granskogen ett hem för talrika svampar, med olika former och färger. Granens egendomligt balsamiska lukt, starkare än Tallens, är allmänt bekant och omtyckt, och mycket brukas ännu både julgranar och brudgranar.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II” av C. F. Nyman år 1868.

Den ”vanliga” granen, ”Picea abies”, är för övrigt Medelpads landskapsblomma.