Skillingaryds skjutfält, grått och disigt

Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt ett grått och disigt Skillingaryds skjutfält.

Skillingaryds skjutfält, grått och disigt

Skillingaryds skjutfält, grått och disigt, en naturkrönika i 14 bilder om den märkliga höstvinterns biologiska mångfald i området kring Väderkvarnen, strax söder om Bohult.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, på 2014-års första dag.

En grå och disig dag med hösttemperaturer på upp emot 5 plusgrader, med ”ingen snö alls i sikte”, går jag den lilla vägen från östra sidan upp emot den gamla och sedan länge försvunna Väderkvarnen.

Naturen är tyst med undantag från en och annan kungsfågel som låter höra sina höga små ”kontaktpip”, knappt hörbara för oss som fyllt 50 år och lite till.

Kanske är det fel att säga att naturen är tyst, men det är denna dag bara naturens egna ljud som låter höra sig, vindens sus i träden toppar samt knäppningar och märkliga friktionsljud från trädens stammar i möten med varandra.

”En härlig skidtur till Bohult vid Väderkvarnen någon gång 1954 eller 1955. Från vänster Karin Gustavsson, Eva Eliasson och Allan Gustavsson”. Fotograf Sven ”Gliet” Eliasson.

Det svartvita kortet tillhör Eva Eliasson, Vaggeryd.

Ibland ser inte svampar ut som de skall, artvariationen är stor och väder och vind spelar naturligtvis också en stor roll. Trots det märkliga utseendet är detta en borstticka, ”Trametes hirsuta”, substratet är en gammal björklåga.

Även detta är borsttickor, ”Trametes hirsuta”, substratet är samma gamla björklåga som på förra bilden.

Tickor i släktet ”Trametes” har ettåriga fruktkroppar och när de blir äldre blir de vackert zonerade i vitt, grått och brunt.

Tickan växer på stammar och stubbar av lövträd och orsakar vitröta och det finns en förväxlingsart till borsttickan, nämligen sammetsticka, ”Trametes pubescens”, men denna saknar borsthår och är istället sammetsluden.

Bilden visar slemsvampen ”Trichia scabra” och dessa slemsvampar eller ”Mycetozoa” omfattar vanligtvis två stora grupper, som har det gemensamt att de har ett amöbastadium med frilevande amöbor och bildar ett så kallat plasmodium.  

Den ena gruppen kallas acellulära slemsvampar eller myxomyceter, som består av en enda cell, ett plasmodium. Det unika är att myxomyceten bildar plasmodium, en enda cell med tiotusentals kärnor, i varje kubikmillimeter protoplasma. Plasmodiet kan vara bråkdelen av en millimeter men hos de största arterna flera centimeter eller decimeter i diameter, ändå är det bara en enda cell.

Den andra gruppen kallas cellulära slemsvampar, ”Dictyostelium”, även kallade falska slemsvampar, och är en encellig social amöba som normalt lever i jord, förna i skog. När bakterierna som den livnär sig på tar slut, strömmar en mängd ”Dictyosteliumceller” samman och utvecklas till en multicellulär organism.

”Dictyostelium”, falsk slemsvamp, går igenom en utvecklingsfas under vilken celler får unika egenskaper och specialiserade funktioner. De cellulära processer som styr växt, rörelse och utveckling av ”Dictyostelium” har konserverats genom evolutionen och är, om inte helt identiska, så i alla fall snarlika, de som pågår i djurceller.

Här ser man en vril eller masurknöl på en björk i närheten av Väderkvarnen, i olika dialekter kallas den även för tjuk, knos eller kosa. Det är en utväxt på träd, där träfibrerna går åt olika håll istället för att gå lodrätt. Denna defekt, som kallas masur, beror troligen av ett genetiskt fel. Masurvirke är mycket eftertraktat, eftersom det anses vackert och dessutom är mycket hårdare än normalt.

Någon art i den svårbestämda gruppen brun kantlav, ”Lecanora subfusca”, sensu latiore, eller i ”vid mening” som uttrycket betyder på latin. Kanske bäst att kalla dessa lavar för ”subfusca”-gruppen då de inte är lättbestämda i fält.

Så här vackert färgad, eller ska vi säga, märkligt färgad kan en björkticka också vara och ändå vara en björkticka, ”Piptoporus betulinus”.

Plötsligt lyser det som av guld på den smala stammen och det är gullkröset, ” Tremella mesenterica” som visar sina vackert orangegula fruktkroppar.

Gullkrös har gula eller orangegula fruktkroppar som är geléartade i konsistensen och oregelbundna i formen med ett veckat och mjukt vågigt eller lite flikigt utseende. Bredden på fruktkropparna är mellan 2-7 centimeter och sporerna är gulaktiga och har en storlek på mellan 10-12 x 9-10 µm.

Om gullkrösets fruktkroppar torkar får de en mörk orangerödaktig färg och blir tunna och mer fasta.

En mikrometer är en längdenhet betecknande 10upphöjt till −6 meter, alltså en miljondels meter eller 0,000 001 meter. Enheten förkortas ”µm”. Mikrometer kommer av SI-prefixet mikro samt grundenheten meter. Levande celler brukar ha en storlek på ungefär 10 mikrometer.

På verkstadsgolvet är det dock fortfarande vanligt att man talar om tusendelar av en millimeter istället för mikrometer, till exempel är ett omyeliniserat axon, en nervtråd utan fetthölje, 1 µm.

Gullkrös, ”Tremella mesenterica”, är en gelésvamp med gula eller orangegula fruktkroppar. Den lever som parasit på skinnsvampar i släktet ”Peniophora”, däribland på arten tätskinn, ”Peniophora incarnata”, som växer på död ved av olika lövträd.

Gullkröset parasiterar på tätskinnet genom att den tar näringen ur värdsvampens mycel med hjälp av en speciell sorts hyfer, så kallade haustorier, som fungerar som sugorgan.

Hos svamparna utgörs haustorierna av säcklika utstjälpningar från hyferna eller av särskilda tunnväggiga hyfgrenar, så kallade haustorialhyfer.

Hos blomväxter fungerar i regel rötterna eller delar av sådana som haustorier. Dessa är vid fästpunkten försedda med ansvällning, och från denna utgår en i värdväxten inträngade fortsättning, som träder i anatomisk kontinuitet med värdväxtens vävnader.

Ibland är haustrierna upplösta i ett penselformigt system av sugtrådar, och hos växtsläktet ”Rafflesia” är hela parasitens växtkropp reducerad till dylika mycelieliknande, i värdväxtens kropp inneslutna trådar. Vid bildningen av embryot hos blomväxterna sker i flera fall näringsupptagandet genom haustorier i form av starkt förstorade celler.

”Rafflesia” är ett släkte inom familjen ”Rafflesiaceae”, som växer i Malaysia och Borneo samt blommar några veckor per år, i januari och februari. Blommans doft påminner om ruttet kött och har som funktion att locka till sig insekter som därigenom befruktar dem. Växten saknar blad och det enda man ser av plantan är den stora blomman. De parasiterar på liansläktet ”Tetrastigma” och släktingar till dessa blommor finns i många svenska hem och brukar då kallas asblommor på grund av den oangenäma doften, som av ruttet kött.

Denna fantastiska och för den biologiska mångfalden så viktiga döda veden, här ett antal granlågor, finns i stort antal bland annat på Berget men även annorstädes inom Skillingaryds skjutfält.

Vårda denna döda, levande, ved, med klokhet när röster höjs om att ”städa upp” efter stormarna för ett antal år sedan då namn som Gudrun och Per flög över Sverige.

Så sakta ur ett mänskligt perspektiv, så fort ur ett naturens och evolutionen perspektiv, återgår den gamla granen till de urgamla kretsloppen.

Under tiden är oändliga mängder med biologisk mångfald hyresgäster och nedbrytare i dess lekamen. I mitten av granlågan lyser några milt gulbeige knöltickor.

En närbild på förra bildens granlåga med de vackra knöltickorna, ”Antrodia serialis”, som förekommer framför allt på gran, men finns ibland även på tall och ytterst sällan på lövträd.

Det finns mycket matnyttigt att hämta under barken på den döda veden, inte minst skalbaggslaver, och detta har våra hackspettar lärt sig att utnyttja, kanske är detta spår efter den i våra trakter mycket ovanliga tretåiga hackspetten, ”Picoides tridactylus”, när den födosökt i området.

Detta får bli avslutningsbilden för denna gång, på återseende.