Gräsmattans objudna gäster

Vår naturkrönikör Dan Damberg har än en gång tittat närmare
på vad man kan hitta i trädgårdens gräsmatta.

Gräsmattans objudna gäster, del 2

Gräsmattans objudna gäster, del 2, en naturkrönika i 4 bilder om växter
på fel plats i livet.
Text och foto, Dan Damberg, Skillingaryd i augusti 2010.

Maskrosor, släktet ”Taraxacum”, dessa gräsmattornas gissel men vad
vackra gissel om man bara ger sig tid att se efter. Maskrosor är fleråriga
örter med en grov pålrot. Stjälken är bladlös, kal till finhårig, ihålig och
med mjölksaftkanaler. Bladen växer i rosett vid basen och är hela till
tandade alternativt djupt flikiga samt ibland fläckiga. Blomkorgen är
ensam i toppen av stjälken och holkfjällen är gröna, örtartade och
tilltryckta medan de yttre holkfjällen är nedböjda eller tilltryckta, släta
eller med hornlik knöl i spetsen. Korgbotten är vitaktig, plan till något
välvd och utan fjäll mellan blommorna. Blommorna är gula, tvåkönade,
tunglika och i spetsen fint femtandade. Ståndarna är gula, ofta med
mycket lite pollen och ibland helt sterila. Stiftet är gult, med hår långt ner
på skaftet. Frukten är gråbrun till rödaktig, spolformig och särskilt upptill
småtaggig samt har en hårpensel i spetsen av ett långt hårfint spröt.
Kromosomtalet varierar.

Maskrosor är en systematiskt problematisk växtgrupp som till stor del
förökar sig utan könlig befruktning, till skillnad från de flesta andra växter.
Frön bildas asexuellt och detta ger upphov till serier av likadana individ
och små förändringar i arvsmassan, så kallade mutationer, kan ge upphov
till nya former som sedan förökar sig. Man talar i detta fall om maskrosorna
som ”apomiktiska småarter” som är mer eller mindre distinkta i utseende,
till skillnad från vanliga korsbefruktade arter där skillnaderna i utseende
oftast är tydliga. Situationen kompliceras ytterligare av att många
maskrossmåarter också kan föröka sig sexuellt. Detta gör att nya anlag
förs in i de normalt asexuella och likformiga populationerna vilket
ytterligare ökar formrikedomen. Skillnaderna mellan de enskilda
småarterna är i regel ytterst subtil och ett par tusen ”arter” har beskrivits i
litteraturen.

Det finns inom släktet ett antal artgrupper, sektioner, som är ganska
distinkta och som omfattar ett varierande antal apomiktiska småarter.
Den utan jämförelse största av sektionerna är de så kallade
ogräsmaskrosorna, sektionen ”Ruderalia”, vilka syns på bilden.

Maskrosor kan användas som sallad, både de unga bladen och
blomkorgarna är ätbara, de har en lätt besk smak men är näringsrika och
vitaminrika. Roten rostades förr till kaffesurrogat och av blommorna kan
man göra maskrosvin. Det var länge olagligt att göra vin på maskrosor
eftersom det jämställdes med mäsk, men det är numera lagligt igen.
Maskrosor ger vart år stora mängder honung, de är nämligen utmärkta
biväxter med högsta betyg på nektar och pollen. Maskrosen är
omsjungen bland annat i Carl Antons visa ”Om maskros och tjärdoft”
med en första strof som möjligen givit maskrosen ett något bättre rykte:

”Jag lät alla mina maskrosor finnas, fast jag vet att dom kallas ogräs och
bör rotas ut. Men det är så skönt att sitta och minnas, små solar i gräset
när sommarn är slut”.

Släktnamnet ”Taraxacum” kommer av arabiskans ”Tarakh shaqun”, som
är ett medeltida namn på en bitter korgblommig ört.

Det svenska namnet maskros är tämligen modernt och användes första
gången år 1802 i Svensk botanik och namnet syftar på de små svarta
insekter, tripsar ”Thysanoptera” som alltid brukar finnas i blommorna.
Under 1600-talet kallades maskrosen bland annat för lejontand, och
Carl von Linné angav i Flora Svecica  år 1755 fyra olika provinsialnamn,
kopiss i Västergötland), skallnacke i Östergötland), monkhuvud i
Dalsland) och smörblomster i Österbotten i nuvarande Finland.

Släktet har omkring 60 artgrupper med ett par tusen småarter, mest i
Norra halvklotets tempererade områden. I Sverige förekommer tolv av
fjorton artgrupper eller sektioner med omkring 1000 småarter.

Släktet maskrosor ”Taraxacum” (T) omfattar mer än 900 apomiktiska
småarter och indelas i 14 sektioner (sect.), se nedan.

Atlantmaskrosor, T. sect. ”Spectabilia”, 25 arter.
Atlantmaskrosor är ganska vanliga i fjälltrakterna och i Norrland, men
kan även påträffas längre söderut i de västra delarna av Sverige. De växer
i ängsmark.
Sektionsnamnet ”Spectabilia” kommer av latinets ”spectabilis” för
ansenlig och betyder ståtlig.

Dvärgmaskrosor, T. sect. “Obliqua”, 2 arter.
Dvärgmaskrosor är ovanliga och förekommer bara i södra Sverige, från
Skåne till Östergötland. De växer på torra sandiga ställen.
Sektionsnmanet ”obliqua” kommer av latinets ”obliquus” för sned och
betyder just sned eller böjd.

Fjällmaskrosor, T. sect. ”Taraxacum”, är en art av många dåligt kända
artgrupper. Fjällmaskrosor är vanliga i Norrland och i fjälltrakterna. De
växer vanligen i ängsmarker och nära små vattendrag. Det är ett stort
artkomplex med många, ofta lokala, dåligt kända, arter.
Sektionsnamnet ”Taraxacum” kommer av arabiskans ”Tarakh shaqun”,
och är ett medeltida namn på en bitter korgblommig ört.

Fläckmaskrosor, T. sect. ”Naevosa”, 35 arter.
Fläckmaskrosor är ovanliga och förekommer i betesmarker och fuktiga
ängsmarker från Skåne till fjälltrakterna.
Sektionsnamnet ”Naevosa” kommer av latinets ”naevus” för
födelsemärke och betyder fläckig, vilket syftar på bladens fläckar.

Hornmaskrosor, T. sect. ”Borealia”, 9 arter.
Hornmaskrosor är ovanliga, de har en nordlig utbredning och
förekommer i fjälltrakterna och nordligaste Norrland. De växer på
ängsmarker i fjällen, men också i kulturskapade miljöer.
Sektionsnamnet ”Borealia” kommer av latinets ”boreus” för nordlig och
syftar på utbredningsområdet.

Kärrmaskrosor, T. sect. ”Celtica”, 10 arter.
Kärrmaskrosor är ganska sällsynta och växer på fuktiga stränder och
betesmarker.
Sektionsnamnet ”Celtica” kommer av latinets ”Celtae” för kelter och
betyder keltisk.

Nordmaskrosor, T. sect. ”Borea”, 60 arter.
Dessa är ganska vanliga på frisk, fuktig mark.
Sektionsnamnet ”Borea” kommer av latinets ”boreus” för nordlig
och syftar på utbredningsområdet.

Norrlandsmaskrosor, T. sect. ”Boreigena”, 20 arter.
Norrlandsmaskrosor har nordlig utbredning och förekommer
huvudsakligen i inre Norrland. De växer i frisk eller fuktig ängsmark.
Sektionsnamnet ”Boreigena” kommer av latinets ”boreus” för nordlig
och betyder ”kommer ifrån nordliga trakter”, vilket syftar på
utbredningen.

Ogräsmaskrosor, T. sect. ”Ruderalia”, se bilderna, 500 arter.
Ogräsmaskrosor är mycket vanliga i nästan hela landet. De
förekommer på all slags kulturpåverkad mark och är en av
människans trognaste följeslagare. I fjälltrakterna finner man vanligen
ogräsmaskrosor längs vägar, stigar och vid bebyggelse, medan de i
naturliga biotoper är mer sällsynta.
Sektionens namn ”Ruderalia” kommer av latinets ”rudera” för ruin
och syftar på att arterna oftast växer på kulturmark och i
ruderatmarker.

Sandmaskrosor, T. sect. “Erythrosperma”, 50 arter.
Sandmaskrosor är ganska vanliga på torr sandig mark, gärna på
kalkgrund. De förekommer i nästan hela landet, men är vanligast i
södra Sverige och är typiska för torra naturbetesmarker, alvar,
torrbackar och strandhedar.
Sektionsnamnet ”Erythrosperma” kommer av grekiskans ”erythros”
för röd och ”sperma” för frö och syftar på de oftast vackert rödaktiga
frukterna.

Strandmaskrosor, T. sect. ”Palustria”, 15 arter.
Strandmaskrosor är ganska ovanliga och förekommer huvudsakligen i
södra och mellersta Sverige. De växer på fuktig, gärna kalkrik mark
med låg vegetation. Oftast påträffas de på betade strandängar och vid
alvarvätar, men även vid älvstränder i Norrland.
Sektionens namn ”Palustria” kommer av latinets ”palus” för kärr och
syftar på att arterna oftast växer på fuktig mark.

Ängsmaskrosor, T. sect. ”Hamata”, 20 arter.
Ängsmaskrosor är ganska vanliga och förekommer i flera olika slags
miljöer, till exempel i betesmarker, ängar, på tomter och liknande.
Sektionsnamnet ”Hamata” kommer av latinets ”hamus” för hake och
betyder hakeformad, vilket syftar på de ofta bakåtböjda bladflikarna.

Ishavsmaskrosor, T. sect. ”Arktica”, 2 arter.
Sektionsnamnet ”Arktica” kommer av Arktis och syftar på växtplatsen.

Grovtandsmaskrosor, T. sect. ”Macrodonta”, 20 arter.
Sektionsnamnet ”Macrodonta” betyder just ”stor tand”.

Avslutningsvis om maskrosor;

”Vid mognaden vika sig blomholkens blad tillbaka och blotta det nu
mycket kullriga fästet, på hvilket frukternas hårkronor, stödda mot
hvarandra, bilda särdeles lätta, vackert genombrutna klot. Dessa
hårkronor göra att de mogna frukterna vid saktaste vind lossna från
fästet, så att man vid starkare blåst strax ser dem företaga den luftsegling,
som vi alla säkerligen mer än en gång roat oss att underlätta. Dit vinden
blåser, dit segla nu också fröen; – så grundar växten, icke sällan långt
bort, ständigt nya kolonier.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria I” av C. F. Nyman år
1867.

Så till gräsmattornas andra gissel, grobladen, ”Plantago major”, och
tyvärr kan jag väl inte säga att de är speciellt vackra heller. Groblad är en
flerårig ört med en basal bladrosett och ett långsmalt mångblommigt ax.
Bladen är brett ovala med grova bågböjda nerver, de är vanligen kala
men kan ibland vara finhåriga.

Groblad är formrika och ett par underarter med delvis olika utseende
och ståndortskrav brukar urskiljas, de är dock inte skarpt och tydligt
avgränsade mot varandra.

Huvudunderarten, gårdsgroblad, ”Plantago major major”, förekommer i
snart sagt alla kulturpåverkade miljöer och brukar följa i människans spår,
ute i mer naturlig vegetation växer den framförallt på gångstigar. Den har
kala, helbräddade och mångnerviga blad, upprätt tätt ax och en frukt med
6-10 frön.

Åkergroblad, ”Plantago major intermedia”, förekommer också på
kulturmark, men skiljer sig genom gleshåriga, något tandade blad som har
något färre nerver. Stjälken är bågböjd och uppstigande och frukten
mångfröig med 15-25 frön.

Den tredje underarten, kustgroblad, ”Plantago major winteri”, växer
huvudsakligen i betesmarker och på stränder. Den har gleshåriga blad
med tre nerver samt ett upprätt ax och frukt med 8-11 frön.

Groblad är en mycket vanlig art med vid utbredning, i Sverige
förekommer den från Skåne till Torne Lappmark. Den första
fynduppgiften är från 1600-talet, men arten är känd sedan medeltiden.

Tilltron till groblad som sårläkande medel är utbredd. Bladen användes
för att läka sår och Nyman, år 1867, uppger att de också lindrar värken
av bi- och getingstick. I ”En myckit nyttigh Örta-Book”, som skrevs av
Arvid Månsson, Rydaholm år 1642, uppges att grobladet har 32 dygder.
Fröna från flera arter är milt laxerande och kallas ”physillium” i handeln.

Denna mycket intressanta bok finns fortfarande till försäljning av
hembygdsföreningen i Rydaholm. Är Ni intresserade kan Ni kontakta
redaktionen eller mig.

Artnamnet ”major” betyder stor medan namnet groblad är ett gammalt
namn som användes redan i de medeltida läkeböckerna, ”Plantago är
wägebrede a dansko ok grobladh pa swensko”, citat Fries år 1904.
Namnet groblad får dock inte förväxlas med grodblad som är ett
gammalt namn på arten dyblad, ”Hydrocharis morsus-ranae”, och det är
något helt annat.

”Vanliga Grobladet är så allmänt, växer så allestädes der odlade
menniskor vistas, att det är svårt att bestämma dess egentliga hem. Det
inkräktar våra trädgårdar och marker, det bosätter sig mellan stenarna
på våra gator och älskar särdeles vägkanter och gångstigar, liksom
önskade det att, såsom en ynnest, bli trampadt af våra fötter. Genom sin
starka rotstock och sina temligen stora, starknerviga blad, är det härdigt
och tål väl den torka och det damm detsamma icke sällan måste uthärda.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria I” av C. F. Nyman, år
1867.

Skrivet av Erik Bunnstad