Ljus snö och mörka vatten

Vår naturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på vattnets biologiska mångfald.

Ljus snö och mörka vatten

Ljus snö och mörka vatten, en naturkrönika i 18 bilder om den biologiska mångfalden, optiska fenomen och vattnets olika färger.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, på februari månads första dag 2014.

Februari inleddes med vackert vit snö och Lagans vatten syntes därför mörkare än på länge, kontrasterna gjorde att hela gråskalan med ens tycktes representerad i naturen.

Men som ni märker är vatten allt annat än svart, måhända mörkt men inte svart. Färgen på vatten är oftast ett ljusbrytningsfenomen, och rent vatten ser färglöst ut i små mängder. Att haven ser blåa ut har framförallt två orsaker, som bidrar i olika delar beroende på omständigheterna.

Den ena faktorn är reflekterat ljus från en blå himmel och den andra faktorn är vattnets egen färg, som faktiskt är svagt blått.

En liten mängd vatten ser färglös ut, men tittar man genom många meter vatten syns den blå färgen. Den blå färgen hos vattnet beror på att det röda ljuset absorberas av rörelser och vibrationer i vattenmolekylerna, till skillnad från de flesta andra färger vi ser som beror på ljusets växelverkan med elektroners excitation, med andra ord elektroner som ”hoppar upp och ner”.

I fysik innebär excitation att energi tillförs en atom så att en elektron ”hoppar upp” till en nivå som innehåller mer energi. Energin tillförs genom att en elektron exempelvis absorberar en foton, ett energikvantum eller ett energipaket eller krockar med en närliggande atom eller partikel.

Exciterade atomer är vanligen mycket instabila och efter en bråkdel av en sekund hoppar elektronen tillbaka till sin grundnivå, varvid den extra energin avges i form av elektromagnetisk strålning eller om ni så vill ljus.

Beroende på atomslaget, hur mycket energi som tillförts och huruvida elektronen hoppar tillbaka till sitt grundtillstånd i ett enda, eller flera steg, så kommer olika våglängder av ljus att utsändas. Det utstrålade ljuset har väldigt specifika våglängder, vilket gör att fenomenet kan användas för att beräkna vilka ämnen ett visst prov består av. Detta används bland annat inom astronomi för att bestämma vilka grundämnen olika stjärnor är uppbyggda av.

Excitation utnyttjas även i olika former av lysrör, där en tunn gas exciteras på elektrisk väg och beroende på vilka ämnen som finns i röret kan man få fram olika färger på det utsända ljuset.

I tropikerna där vattnet är klart syns dess blåa färger speciellt tydligt på sandstränder där vattnet är grunt och sanden är vit.

Anledningen till att havsvatten kan ha andra färger är att vattnet inte är rent eller att det innehåller plankton. Den grönbruna färg som havet har i till exempel Nordatlanten beror på att alger ger vattnet denna nyans.

Vattnets ljusgenomsläpplighet beror dels på förekomsten av partiklar i vattnet, dels på lösta ämnen i vattnet. I naturvatten så är det främst innehållet av humusämnen, samt vissa järn- och manganföreningar som påverkar absorptionen och man brukar då tala om vattnets färg.

Solens ljus består också av olika färger. Ibland delar färgerna på sig, det ser man till exempel i en regnbåge men i vanliga fall blandas alla färger ihop, och då ser vi solljuset som vitt.

Ljuset består av elektromagnetiska vågor, och olika färger i ljuset har sålunda olika långa vågor. Det blå ljuset har kortast vågor och det röda ljuset har längst vågor. När solljuset går genom vatten och möter vattnets molekyler så sprids det ljuset som har kortast vågor mest, och därför uppfattar våra ögon att vattnet är blått.

Vattnet kan vara blått, blågrönt, grönt, gulgrönt, gulbrunt, brunt eller mörkbrunt, alltefter närvaro av olika ämnen. Den blå färgen är den renaste och därför sägs den vara vattnets ”egen” färg,

Vättern har blågrön färg och har ett siktdjup på 17 meter och rekordet uppvisar en liten sjö i Abisko-trakten, som är blå på mer än 35 meters djup. En genomsnittlig Smålandssjö har gulbrunt eller brunt vatten, och siktdjupet är mellan 2-4 meter.

I föregående bilds timmerbråte höll två små fåglar av arten gärdsmyg till, de gäckade mig i en lång stund i så motto att de eller den dök upp och försvann på ”bråkdelen av en sekund”, med andra ord fortare än jag hann fotografera dem, men skam den som ger sig och plötsligt fick jag lön för ”väntemödan”.

Det latinska namnet på denna vår näst minsta fågel gärdsmyg är, ”Troglodytes troglodytes”, vilket betyder ”den som smyger ut och in i grottor och håligheter” och det är mycket träffande.

Det svenska namnet gärdsmyg associerar till stengärdsgårdar, rishögar och rotvältor i vilket den kilar omkring och gör sig ofta tillkänna med ett ljudligt knäppande och smattrande läte. Själva sången är förbluffande stark för att komma från en så liten varelse och gärdsmygen sjunger även på hösten och vintern.

Rishögar och täta buskar väljer gärdsmygen som boplats och hanen bygger flera bon som honan sedan får välja mellan.

Bobyggnadskonsten är anmärkningsvärd, han flätar förhållandevis stora bollar av mossa, löv och kvistar med runt ingångshål på sidan. Kullen består av 6-7 ungar och ofta kläcks ytterligare en kull.

Gärdsmygshonan ruvar ensam, men när den andra kullen är på gång flyttar hanen och de äldre ungarna in i ett av de ”oinredda” bona i närheten.

Spindlar och insekter utgör huvudfödan på sommaren men på vintern övergår gärdsmygen till att äta frön. Kalla vintrar tar hårt på beståndet och inventeringar under åren 1975-1979 minskade detta med cirka 90 %.

En del gärdsmygar flyttar och när de återvänder bidrar de till att beståndet fylls på och man beräknar att det som mest kan finnas en halv miljon par spridda över hela landet dock glest i Norrlands inland.

Det latinska namnet ”Troglodytes” användes förr även felaktigt i benämningen troglodyt för grottmänniska och grottman, på tidiga hominider. Termen används i dagligt tal ibland även om Neanderthalare, Cro-Magnon-människor, eller allmänt om paleolitiska människor, förmänniskor eller ”stenåldersmänniskor”.

Termen anses i dag, som sagt, vara felaktig främst på grund av att människor sannolikt inte haft sina huvudsakliga boplatser i grottor, under någon del av förhistorien, och den grundar sig alltså på felaktiga uppfattningar om tidiga människor.

De märkliga kasande spåren i snön på den liggande stocken vållade mig lite huvudbry en stund då jag först tänkte på något mårddjur, iller, mink eller ännu hellre en mindre utter, dock avslöjade sig den lille strömstaren som den som vid fiske, start och landning gjort dessa förbryllande spår.

Det blev lite vinter en stund i år också, och visst är Abbotten bro vacker i sin vita skrud och vita omgivning med det mörka vattnet sakta flytande där under.

En bro över mörka vatten, en av de absolut vackraste sånger jag vet, stämmer bra in på denna stämningsbild.

Bridge over Troubled Water är Simon and Garfunkels femte och sista studioalbum, utgivet i januari år 1970. Albumet är producerat av Paul Simon, Art Garfunkel och Roy Halee.

När du är trött, när du vill fly
Och oron viskar att, din dag ska aldrig gry
Jag är hos dig, känn handen kring din hand
Var stilla, var ej rädd,
Som en bro över mörka vatten, ska jag bära dig
Som en bro över mörka vatten, ska jag bära dig

När skuggan faller kall, där du går fram
När fågeln inte längre syns, och solen dör
Jag tänder ljus, jag tänder himlens ljus
Var trygg och tro på mig
Som en bro över mörka vatten, ska jag bära dig
Som en bro över mörka vatten, ska jag bära dig

Över mörka vatten, över mörka vatten
Styr mot havet nu, segla bort
Nu är din korta stund, det liv du väntat på
Följ vågens väg, se djupet skrämmer ej
För jag är här hos dig
Som en bro över mörka vatten, ska jag bära dig
Som en bro över mörka vatten, ska jag bära dig
Som en bro över mörka vatten, ska jag bära dig
Över mörka vatten

När bäckaprästen eller strömstare sitter så här tydligt och vackert är den inte svår att upptäcka även om den sitter totalt stilla.

Men när strömstaren sitter stilla med den mörkbruna, något melerade, ryggen vänd emot betraktaren och med den vita haklappen mer eller mindre osynlig som på bilden smälter den verkligen in i miljön, och då kan man helt enkelt gå den förbi.

Vintermyggorna svärmade denna dag och jag lyckades få en bild på en sådan, art okänd. Dessa små tvåvingar i familjen ”Trichoceridae”, har nästan en världsvid utbredning, saknas dock i Afrika, och som omfattar cirka 110 arter, varav 18 finns hos oss i Sverige.

De liknar små harkrankar, men är inte närmare besläktade med dessa, och förekommer i svala, fuktiga skogs- och ängsmarker, i bergstrakter och i grottor. De flyger vid låga temperaturer och ses milda vinterdagar, senhöst och förvår, men vissa vintermyggor, som i släktet ”Diazosma”, flyger under sommarhalvåret. Larverna äter multnande växtdelar bland fuktiga löv, i svamp eller i djurspillning.

Vintermyggor har oftast en gråbrun färg och huvudet är litet med stora fasettögon men de har även punktögon. Antennerna och benen är långa och smala, även vingarna är stora och långsmala.

Avslutningsvis för denna gång kommer fyra bilder på några av de vackra sångsvanarna som tillbringar vintrarna i Lagan från Skillingaryds dämme till Fågelforsdammen