Följ med vår naturkrönikör Dan Damberg till svamparnas värld.
I svamparnas värld, del 1
I svamparnas värld, del 1, naturkrönika nummer 200 i 11 bilder om
svenska folkets höstnöje i naturen vid sidan av lingon och blåbär.
Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i mitten av augusti 2010.
”Tänk vad tiden går fort när man har roligt.” Med detta uttryck vill jag
bara säga att när jag sommaren 2007 återigen fick en fråga av Per
Bunnstad om att skriva en naturkrönika, denna gång för Skillingaryd.nu
(jag hade nämligen under stora delar av 90-talet skrivit en sådan i
papperstidningen Onsdagstidningen) tvekande jag inte en sekund och, tro
det eller ej, detta som Ni just nu läser är min naturkrönika nummer 200
sedan starten i juli 2007. Antalet publicerade natur- och kulturbilder är
cirka 2600 och textmassan i antalet sidor har jag inte ens orkat räkna.
Faktum är att jag dessutom tycker att det blir roligare och roligare för
varje gång jag får möjlighet att skriva en ny natur- och kulturkrönika och
kanske kan det bli ytterligare ett par hundra så länge som Ni, bästa läsare,
har lust att läsa det jag har att berätta.
Nog om detta, nu kastar vi oss raskt in i svamparnas värld!
Kantkremlan, ”Russula vesca”, karaktäriseras av sin ”fläskfilérosa”
hattfärg, den hårda foten och att hatthuden ej når ända ut till hattkanten
vilket syns tydligt på bilderna ett och två.
Hatten är som ung halvklotformad, med åldern välvd till utbredd och
slutligen med nedsänkt mitt, svagt klibbig i fuktig väderlek, ”fläskfilérosa”
till ”köttröd” samt ofta något rynkig mot mitten.
Kantkremlans skivor är vita, vidväxta till nedlöpande och med åldern
ofta brunfläckiga.
Foten är hård samt vanligtvis avsmalnande mot fotbasen. Köttet är vitt,
kompakt och med mild smak. Svampen växer i barr- och lövskog och i
parker över hela Norden och räknas som mycket läcker. De båda bilderna
på kantkremlan är tagna vid Östersjön på Skillingaryds skjutfält.
Alldeles söder om Östersjön på Skillingaryds skjutfält finns platsen för
dessa rara blåsoppar. De återkommer varje år sedan många år tillbaka i
varierande antal, oftast mer än tio exemplar vilket också var årets mängd.
Blå blir de först när man tummar på dem eller skär i dem men låt dem
vara för de är visserligen ätliga men alldeles för ovanliga.
Här har den ena blåsoppen av någon anledning lossnat från marken och
naturligtvis då börjat att bli vackert blåklintsblå. Blåsoppen, ”Gyroporus
cyanescens”, är ätlig men sällsynt och bör, som sagt, snarare beundras
än ätas. Den växer under sensommaren och hösten i löv- och blandskog
på sandiga marker precis sådana biotoper som finns vid Östersjön på
Skillingaryds skjutfält. I bakgrunden står en liten grupp med goda
smörsoppar, ”Suillus luteus”.
Ytterligare några smörsoppar, ”Suillus luteus”, som växer i närheten av
blåsopparna och i år är det rikligt med dessa svampar. Smörsoppen
förekommer i hela Sverige och växer i tallskog.
Smörsoppen har gula till gulbeige rör och vit fot med ring samt brun
slemmig hatt. Den slemmiga hatthuden går lätt att dra av och bör
avlägsnas. Smörsoppen är en uppskattad matsvamp och det går utmärkt
att blanda den med andra arter. Den är Dalslands landskapssvamp.
En lite annorlunda sopp är den ibland nästan vita kärrsoppen,
”Leccinum holopus”. Den växte i kanten av Östersjön inte långt från
kärren som omringar den lilla gölen. Även kärrsoppen är ätlig och enligt
en bekant från Skillingaryd som nyligen plockat och smörstekt den är
den god.
Rödbrun stensopp, ”Boletus pinophilus”, eller kort och gott, ”Tallkalle”,
växer med tall i barrskog över hela landet. Den har samma goda
matvärde som sin nära släkting Karl-Johan.
Tallkallen, ”Boletus pinophilus”, skiljer sig från Karl-Johan, ”Boletus
edulis”, genom mörkare rödbrun hatt, och att rören ofta får brunaktiga
mynningar. Hatthuden kan ibland bli grönfärgad vid tillagning och
upphettning vilket kan se otrevligt ut. Det är dock en naturlig egenskap
hos vissa arter eller populationer av stensoppar och har ingen negativ
inverkan på matvärdet. Färgskiftningen försvinner så snart svampen har
svalnat.
Det gamla namnet fräkensopp tycker jag var ett bättre och mer
beskrivande namn på bildens sandsopp, ”Suillus variegatus” som är en
ätlig svamp som hör till ordningen soppar. Den är även Dalarnas
landskapssvamp. Som matsvamp är det vanligt att den torkas och
används som blandsvamp eller som ersättning för stenmurkla,
”Gyromitra esculenta”. Sandsopp växer i kalkfattiga barrskogar med tall,
både på mossig mark och på mark av hällmarkstyp med lavtäcke.
Fruktkroppen uppträder under sommaren, från juli fram till oktober.
Svampens utbredningsområde är Europa och Nordamerika och i Sverige
är den vanlig i hela landet.
Sandsoppens hatt är gulbrun till olivbrun i färgen och försedd med små,
fina mörkare fjäll som ger svampen ett något fräknigt utseende.
Undersidan av hatten är grågul till olivbrun och svampen har små,
rundade rörmynningar som hos unga exemplar är mörkt olivgröna för att
sedan bli mer brunaktiga till rödbruna. Om man rör vid rörlagret
uppträder en blånad.
Svampens fot har en liknande gulbrun färg som hatten och ibland finns
små röda fläckar närmast basen. Färska sandsoppar har en mild men
något syrlig doft och smak. Gör man ett snitt i svampens kött, som är
gulvitaktigt i färgen, syns vanligen en svag blånad och en svag lukt som
påminner om klorgas uppträder. Arten kan förväxlas med grynsopp,
som dock helst växer i kalkhaltiga miljöer och har ljusare fot samt oftast
en klibbig hatthud. Andra förväxlingsarter är örsopp och pepparsopp.
Den senare, som är oätlig med en brännande smak, särskiljs på den
smalare foten och en gul fotbas.
Naturen är ibland som vackra installationer och den konstnärliga
upplevelsen är stor, till exempel som här där den lilla rödbruna
rostnavling, ”Xeromphalia campanella”, tillsammans med gröna
raggmossor, grå död ved samt en kvarglömd ärgad patronhylsa ger
konstupplevelsen. Det är som om man vore i målarens trädgård.
Dan.
Vilka kostverk du hittar var du än letar!
Den senaste bilden är så väl komponerad att den utan tvekan skulle kunna vara en konstnärs stilleben.
Tack för lektionen
Robert