I gästboken har signaturen H.J haft lite frågor kring humlor och getingar som vår naturskribent Dan Damberg besvarar.
Här kommer först H.J i repris:
26 augusti, 2011 kl. 21:58
Hej. Hej.
Var har alla humlor och getingar tagit vägen. Det talades så mycket om att det skulle bli invasion av dessa i våras. Jag hade en geting som började bygga ett bo under altantaket. Jag tänkte följa utvecklingen men det tog en ända med förskräckelse.
En morgon när jag skulle kolla hade det varit någon fågel framme och plockat ut innehållet och de hade nog tagit getinghonan för den visade sig inte mer. I grannens spireabuske som brukar få besök av hundra-tals humlor kunde jag inte räkna mer än ungefär fem vid varje tillfälle.
Vid vår fritidsstuga hade det slagit ner en bålgeting under tegelpannorna. Jag var ängslig att det skulle vara någon som inte ville ha den kvar. Jag uppmanade alla att de inte skulle avliva den för de är inte alls farliga, de gör ingen skada om man inte rör deras bon, fast de låter ju inte så trevliga när de kommer brummande. Men även detta blev ingenting av, det syntes endast ett par unggetingar, sen försvann även de så tydligen hade de drabbats av någon sjukdom. Nu är det ju så att man är ängslig för våra tambin att de blir smittade.
Om D.D. läser detta kanske du har någon kommentar.
Dan svarar
Hej H.J, vem du nu är, för att göra en lång och komplicerad historia mycket förenklad och kort…
Bristen på humlor och bin går tillbaka åtminstone till förra sekelskiftet då allt fler människor lämnade jordbrukarlivet och sökte sig till städernas fabriker. Ängar och hagar slutade betas och växte igen med sly och träd vilket gjorde att ängs- och hagmarksfloran utarmades och i vissa fall till och med helt försvann och så också dessa markers pollinerande insekter, det vill säga bland annat humlor och bin.
Detta scenario har sedan fortsatt under årtionden och spätts på med övergödning och kvävenedfall som gynnat andra växter än den i många fall konkurrenssvaga ängs- och hagmarksfloran som till exempel stora kraftiga gräsarter.
Lägg därtill besprutning med pesticider och herbicider som ”slår blint” mot både nyttiga och ”onyttiga” insekter och blommor och lägg även därtill den planerade planteringen av gran på god men olönsam åker- och ängsmark och vi hamnar i ett tillstånd där de ovärderliga pollinerande insekternas artantal och numerär minskar mer eller mindre dramatiskt.
Vad som skulle hända om alla dessa insekter försvann vill jag inte tänka på för då försvinner på sikt även vi. Våra tappra biodlare är i vissa regioner skillnaden mellan ”framgång och fiasko” och fler människor borde uppmuntras till biodling.
För en hållbar utveckling och för uppfyllande av miljömålen för biologisk mångfald i odlingslandskapet, visar nedanstående sammanställning på följande nödvändiga åtgärder för att återställa de vilda binas och humlornas livsvillkor.
+ Återskapande av naturliga biotoper som diken, åkerrenar och åkerholmar. Varje jordbrukslandskap bör innehålla 25 % naturlig vegetation.
+ Boplatser för vildbin bör bevaras och nyskapas genom blottläggning av sydsluttningar, skyddande av död ved och anläggning av bobäddar.
+ Jordbruk som gynnar tillgången på blommande grödor bör uppmuntras och en övergång till ekologisk odling utan gifter kan här också spela en viktig roll. Olika växters blomning på varje brukningsenhet bör planeras så att den täcker hela säsongen samt är årligen återkommande, även skördetiden för vallar med blommande växter bör planeras utifrån de vilda binas behov.
+ Bekämpningen av oönskad flora i odlingsfälten bör minskas och göras mer mångfaldsgynnad.
+ Vissa viktiga blomväxter för humlor och vildbin bör få status av resurs samt, i och med detta, skyddas och vårdas i landskapet, exempelvis sälg, olika arter med viden, rönn, oxel, fågelbär, vildapel, rosor, hagtorn, vildpäron, slån, olvon, fläder, brakved, getapel, måbär, vinbär och krusbär.
+ Inhemsk fröodling av bipollinerade blomväxter bör stimuleras för att passa de arter av humlor och bin som ingår i våra ekosystem.
Rapporter från olika delar av världen vittnar om att antalet insekter inklusive pollinerande vildbin i odlingslandskapet minskar, man har till och med talat om en pollinationskris. När en sådan kris inträffar kommer det inte bara att drabba den biologiska mångfalden utan också skördarna. En tredjedel av det som människor på jorden äter kommer från växter som pollineras av djur.
Bara inom EU odlas åtminstone 150 växtarter från 60 olika växtfamiljer som är beroende av eller berikas av insektsbesök för sin fröproduktion. För svenska förhållanden är antalet odlade växtarter som pollineras av vilda bin dock lägre, men allmänt gäller samma effekt.
För att det skall finnas någon vildbiart som är anpassad till växter av just det slag man odlar, krävs det att den omgivande floran är varierad och stödjer ett stort antal olika vildbiarter, varav någon är lämplig som pollinatör av den tänkta grödan. Carl Fries skriver i sin uppsats ”Blommorna och bygden” från tidigt 50-tal att det är bondens rika arbete som väsentligen har berett rum för blommorna i landskapet.
Avslutningsvis, om jag får gissa årets status på humlor, bin och getingar så kan den tidiga sommarvärmen i slutet av april i kombination med de mycket kalla nätterna några veckor senare (jag hade då fem minusgrader en morgon) ha satt sina spår i 2011 års pollinatörers numerär, rätta mig om jag har fel!
Bästa hälsningar
Dan Damberg
Skillingaryd