Länspolismästaren debatterar

Länspolismästare Håkan Sandahl debatterar om att hänga ut andra i sociala medier och inte få något straff.

Otidsenlig lagstiftning

De senaste dagarnas medierapportering har handlat om hur man får bete sig mot andra i sociala medier. De kränkande omdömen och helt oacceptabla uttryck som spreds på Instagram har väckt stor debatt i hela landet. Det är bra att frågan uppmärksammas. Jag själv, flera av mina medarbetare och väldigt många människor över hela landet har blivit uthängda på nätet och den eller de som gjort det får, som lagen ser ut idag, inget straff.

Om du blir utsatt för anklagelser på internet och polisanmäler det rubriceras det som förtal eller förolämpning, som båda är så kallade angivelsebrott. Det innebär att det är du själv som blir utsatt som får avgöra om du tycker det är värt att få ännu mer uppmärksamhet i och med att det blir en rättssak.

Vid både förtal och förolämpning finns särskilda villkor för att åklagaren ska gå vidare och väcka åtal. Åklagaren gör enligt den särskilda åtalsprövningsregeln, i 5 kap. 5 § brottsbalken, en bedömning om det av särskilda skäl är påkallat från allmän synpunkt att gå vidare och väcka åtal. När enskilda personer blir kränkta på Internet bedöms det oftast inte vara påkallat från allmän synpunkt. Det gör att åklagaren inte går vidare med ett förtalsbrott på nätet trots att den som utsatts för brott själv vill det. Med andra ord får den som kränker andra i sociala medier inget straff.

När lagen stiftades i början av 1960-talet fanns inte sociala medier utan förtal skedde på ”bykrogen”. Brott som tidigare skedde ansikte mot ansikte sker nu på internet. Det innebär en stor spridning till många människor, men också en spridning som ligger kvar så att alla kan se det i efterhand till skillnad från de ord som fällts i en situation öga mot öga på ”bykrogen”. Det innebär att vi har en otidsenlig lagstiftning som gör att Polisen inte kan agera för att vare sig förebygga eller utreda den här typen av brott på internet. Jag anser att lagen behöver ändras så att den särskilda åtalsprövningsregeln inte ska tillämpas vid förtals- och förolämpningsbrott som sker på Internet. Angivelsedelen bör vara kvar, men om du som blivit utsatt för kränkning eller förtal i sociala medier bestämmer dig för att du vill ha upprättelse, då ska inte åklagaren kunna säga nej på formella grunder.

En jämförelse är att om någon slår dig på gatan, som är en offentlig miljö, så är det misshandel och det lyder under allmänt åtal. Polis och åklagare är då skyldiga att gå vidare, utreda brottet och väcka åtal om det går att styrka brott. Men om du blir uthängd på nätet, som också är en offentlig miljö, går vi inte vidare och utreder det eftersom åklagarna ändå inte kommer driva ärendet i domstol. Det visar hur absurt det här är.

En annan jämförelse är att om en person genom omfattande spridning av kränkande material i någons närområde med flygblad eller affischer gör sig skyldig till förtal så väcks i regel åtal. Om motsvarande sak sker på Internet väcks inte åtal trots att spridningen och exponeringen sannolikt är större när spridningen sker på nätet. Uppgifterna ligger dessutom kvar och kan inte rivas ner som en affisch. Skulle någon lägga ut en nakenbild på en person på nätet och skriva ”hora” så läggs den utredningen ned. Detta är inte acceptabelt menar jag.

Som polischef har jag ansvar för att bekämpa brott, men jag har också ett arbetsmiljöansvar för mina medarbetare. Jag har medarbetare som är uthängda som brottslingar på nätet. Deras barn och släktingar är också utpekade. Det kan finnas en rädsla hos myndighetspersoner att agera när man riskerar att bli uthängd och oskyldigt anklagad på internet. Beteendet att man hänger ut befattningshavare inom myndigheter gränsar till otillåten påverkan, som vanligtvis brukar handla om att man hotar personer för att de inte ska våga ingripa. Här handlar det istället om att befattningshavare inom rättsväsendet inte vill eller vågar arbeta med vissa ärenden för att man riskerar att bli uthängd på olika nätsidor. Det här gör att rättssäkerheten är i fara, men också allmänhetens rätt att få hjälp.

Jag är väl medveten om att det finns svårigheter med att bevisa brott som begås på internet. Jag vet också att vi blir allt bättre på den sortens utredningar. Det jag vänder mig emot är att vi inte ens får försöka göra vårt jobb och därmed bidra till att öka människors trygghet i vardagen.

Jag anser att regeringen och i förlängningen riksdagen måste agera för att lagstiftningen ska ligga i linje med den allmänna rättsuppfattningen. Som det är idag ligger det en ocean emellan.

Håkan Sandahl
länspolismästare, Polismyndigheten i Jönköpings län