Det har på sistone varit en del skriverier på denna sida om Kaffegatan i Skillingaryd och i serien I backspegeln kommer därför en gammal artikel om denna gata.
Artikeln här är ur boken ”Kungl Jönköpings regemente och Skillingaryd”. Den gavs ut av kamratföreningen Norra Smålands Regemente 1989 vid 75-årsminnet av när gamla I12 lämnade sin lägerplats i Skillingaryd 1914.
Det är ett utdrag ur kapitlet ”Minnen”
Texten är något redigerad med främst mellanrubriker
”Kaffegatan” var en gata i Skillingaryd. Denna gata, som egentligen hette Tofterydsvägen, kallades inofficiellt för kaffemostrarnas gata för sina alla caféer. Det var ofta på denna gata där kaffeoset låg som en tung dimma, som beväringarna brukade hålla till på kvällarna. Här hade de en fristad, där de kunde bryta arm, dra fingerkrok, snusa och språkas vid, alltmedan det inmundigades kopiösa mängder kaffe.
Efter en utflykt till en av de många kaféerna, var det dags för beväringen att gå hem och dra ”timmerstockar” på sin halmmadrass. När reveljen så ljöd på morgonen var det dags för ånyo en dag av hårt arbete, vilket harvningen innebar. Efter tjänstens slut var det åter dags att visitera någon av kaffestugorna.
Kaffe och fem kakor för 25 öre
Bland de många kaffestugorna kan nämnas Blanschen, Berggrens och Johan Karlssons ställen, som båda var flitigt frekventerade. Där fick man kaffe med fem sorters kakor för 25 öre men var det så att kassan var skral, kunde man köpa ”slätkaffe” för 5 öre.
Krigarblodet kom i svallning
Beväringen och kaffemostern hade alltid bra relationer med varandra, vilket man tyvärr inte alltid kunde säga om förhållandet mellan de två regementena, I 12 och A6. Vid ett tillfälle råkade en östboit peta ner en A6:are i Gropabäcken med påföljd att krigarblodet kom i svallning. A6:orna sköt skarpt med sina pistoler och de båda överstarna fick bege sig ut och lugna de upphetsade soldaterna.
Inne på kaféerna rådde alltid lugn och endräkt medan det ute på gatan pågick slagsmål och allmänna hojtanden.
”Knektarna” kom i regel sista veckan i maj och reste hem efter regementsmötet någon gång i början av september. Höjdpunkten i militärlivet uppnåddes ”storsöndagen”, då manskapet hoppade rep ute på fällan och stora skaror av civila vallfärdade till Skillingaryd. Då blomstrade romantiken på ”Kaffegatan”, storkokaren puttrade i ett och regementet hade en glansdag. På den tiden kunde en kaffemoster servera över 100 kilo kaffe på en enda säsong.
Fru Johansson
Den sista kaffemostern vid ”Kaffegatan” var fru Jenny Johansson. Hon bedrev kaférörelse i över 30 år och vet till punkt och pricka hur det gick till på den gamla goda tiden.
Fru Johansson tillhörde de lugna trygga kaffemostrarna, som inte blev nervösa om ”kaffepetter” skulle pösa. Hon kom till Skillingaryd 1905 och på våren 1906 öppnade hon kafé i Lyckebo. Efter ett par år flyttade hon därifrån och började sälja våfflor till manskapet. Affärerna gick bra men 1914 flyttade hon tillbaka till Lyckebo och återupptog kaférörelsen. Denna bedrev hon sedan i 31 år, under vilken tid hon kokade tiotusentals koppar kaffe.
Började klockan 04.00
Hennes dagrutin såg ut på följande sätt: Hon steg upp vid 4-tiden på morgonen och ”satte till deg” och när regementet vaknade hade hon tjogtals nygräddade bullar och kringlor liggande i köket. Vid 7-tiden på morgonen satte hon på den lilla kokaren och några timmar senare kom ”storepetter” på. Den rymde över 100 koppar och användes uteslutande vid rusningarna på kvällarna. Då var, som tidigare nämnts, kaféerna fullspikade och kaffebrickorna gick som skottspolar ut och in genom köket.
Kaffegatan för ungefär 100 år sedan, kring 1915. På detta kort kallades gatan Artillerigatan, vilket en annan gata i Skillingaryd i dag kallas.
Intressant läsning!
Jättekul att läsa, växte själv upp på tofterydsvägen och bodde i ett av husen som varit kaffefik…