Vaggeryd pågick för 100 år sedan en märklig dragkamp. Den handlade om var en ny skolbyggnad skulle placeras. Lösningen blev efter politiska förvecklingar att man byggde två skolor – båda i trä. Något annat var aldrig aktuellt. Dessförinnan hade man 1866 och 1890 uppfört Vaggeryds första skolor vilka dock relativt snabbt hade tjänat ut.
Skolorna sorterade fortfarande under kyrkan och vid kyrkostämman 1913 blev det en kamp om var den nya skolan skulle placeras. Hemmansägaren Johan Andersson på Lyckornas gård erbjöd sig att skänka en tomt öster om järnvägen medan fabrikör Alfred Johansson föreslog att den nya skolbyggnaden skulle uppföras på västra sidan av järnvägen invid landsvägen. Där fanns en tomt till salu för 1 000 kronor.
Nästan alla vaggerydsbor hade vid den tiden sina bostäder öster om järnvägen. Men det spelade inte så stor roll eftersom den 40-gradiga skalan baserad på förmögenhet då fortfarande användes. Den innebar att en rik person kunde få maximalt 40 röster, medan många fattiga överhuvudtaget inte fick rösta. Dessutom hade kvinnorna inte någon rösträtt, om de inte var förmögna.
Resultatet blev att 82 röstberättigade lade sammanlagt 739 röster på väst-alternativet medan östsidans 75 röstande inte kunde skrapa ihop mer än sammanlagt 680 röster.
Redan nästa år fattades dock beslut om att bygga nytt även på öster och den 1 september 1915 stod Östra skolan klar.
Hälsotillståndet idag är inte det allra bästa hos de båda träskolorna i Vaggeryd, ett påstående som bekräftas av kommunens fastighetschef Georg Theodoridis.
1999 fick Östra skolan i Vaggeryd det kommunala byggnadsvårdspriset efter en om- och tillbyggnad som beskrevs som mycket arkitektoniskt lyckad. Men 15 år senare har det upptäckts fuktskador som vållat utslag hos eleverna. Kommunens fastighetschef menar att det är uppenbar risk för att den stora om- och tillbyggnaden har förstört Östra skolan. Problemen finns i nybygget – inte i den gamla konstruktionen.
– En dansk konsultfirma som vi kontaktade var övertygad om att problemen orsakades av utbyggnaden, säger han.
Den 25 augusti 1959 traskade skrivaren av dessa rader iväg till sin första skoldag på vad vi kallade Västra skolan men som idag heter Hjortsjöskolan.
Den korta vandringen gick genom den vackra ”hunnaparken” (som anlades med hundskattemedel) som gav skolområdet ett nästan campus-liknande utseende. På skolområdet fanns då endast realskolan från 1950 och vinkelbyggnaden utmed Skolgatan, invigd 1956.
Målet var den östra lektionssalen i bottenplanet på Träskolan. Där tog vår fröken Astrid Johansson emot i den stora ljusa salen med sina spatiösa fönster med utsikt över en rad björkar och bollplanen.
Som elev i först folkskolan och därefter på realskolan gjorde jag under tio år fram till 1969 nästan dagliga besök i träskolan från 1914. Återbesöket i april 2014 blev en närmast chockartad upplevelse:
Utvändigt är byggnaden sig lik, bortsett från de utvändiga räddningstrapporna. Men det gamla klassrummet från 1959 gick inte att känna igen. Hela planlösningen på bottenplanet var förändrad med nya väggar och nya öppningar i de gamla väggarna.
Bottenplanet används som slöjdlokal och känns hårt sliten och trång. Men så är den heller inte byggd för ett slitage av det slag som slöjdundervisning drar med sig.
När högstadiedelen av Hjortsjöskolan byggdes till över Sveavägen öfr drygt 40 år sedan talades det om rivning av träskolan på väster. Några av de handlingskraftiga lärarna lyckades avstyra detta hot. Men hur lång blir nådatiden?
Georg Theodoridis medger brister på västra träskolan.
– Det är lite så där, summerade han.
– Det funkar. Fönster och ventilation är inte i toppskick. Men Östra skolan är bättre…
Men det finns hopp för gamla skolor – riktigt gamla skolor.
Sockenstugan som är en del av skolan i Byarum ska byggas om och byggas till för 16 miljoner. Man må tycka vad man vill om den arkitektoniska utformningen av tillbyggnaden. Men faktum kvarstår:
Skolan i Byarum som invigdes för snart 175 år sedan, den 27 maj 1839, har helt klart siktet inställt på framtiden. I den här kommunen tycks det inte finnas någon gräns för hur många år en skola kan användas.