50 år i Jönköpingståget

För 50 år sedan var bostadsbristen ett ok som tyngde det framväxande folkhemmet. Det gällde även Vaggeryd. Men Barbro och Sören Åman grep ett tillfälle i flykten och blev först att flytta in i bostadsrättsföreningen Tonfisken, i folkmun känt som Jönköpingståget. Det beslutet har de aldrig ångrat. De bor kvar i sin bostadsrätt än i dag och firar i april 50 år i Loket, den enhet som ligger allra längst i norr av de 18 lägenheterna.
 Jönköpingstågets uppenbara popularitet genom åren understryker att hundratals vaggerydsbor  har samma uppfattning.   
Barbro Åman instämmer:
– Det finns egentligen inte något negativt att säga. Vi har en bra planlösning med bilen i en carport direkt utanför entrén. Genom att husen är byggda i en vinkel blir det heller ingen insyn.
Sören tillägger att förrådets placering mot grannhuset gör att det inte finns något som stör.
– När vår granne sedan 1960-talet, Lars-Erik Karlsson, övar på olika musikinstrument hör vi inte det, även om vi gärna skulle vilja göra det. Det finns ingen lyhördhet.
Sören Åman härstammar från Arvidsjaur och har ett förflutet som vattenrallare i sin ungdom. Men när de norrländska älvarna var fullt utbyggda sökte han sig som så många andra söderut i landet i jakten på nytt arbete.
Han hamnade i Växjö där han fick anställning som rörmokare. Efter semestern 1962 kände han sig mogen större utmaningar på arbetsmarknaden. En annons på arbetsförmedlingen tipsade om att det fanns ett jobb ledigt hos CA:s Rör i Vaggeryd. Anställningsintervjun med chefen  C.A. Andersson utföll till belåtenhet och Sören flyttade in i en lägenhet på Ågatan i Vaggeryd.
Tvärs över gatan bodde Barbro Svensson från Högås som arbetade som biträde på ”specialen” på Konsum.
– Jag hade Stig Johansson som chef. När jag började jobba där blev jag tillsagd hemma att inte säga du till Stig. När jag kallade honom ”herr Johansson” svarade han att ”här säger vi du till varann”, berättar Barbro.
Samma erfarenhet hade Sören gjort med sin chef C.A. Andersson. En ny tid var i antågande.
Men efter att tycke uppstått våren 1963 mellan de unga tu på Ågatan återstod att besvara frågan: Var ska vi bo?
Lösningen dök upp på ett överraskande sätt våren 1964.
– Jag hade nämnt till C.A. Andersson att vi letade efter bostad, berättar Sören.
– En dag när jag höll på med rörarbeten på Furugården i Vaggeryd kom C.A. till mig och frågade om jag och Barbro hade ordnat något boende. Det hade vi inte och då sa han att han hade fixat en lägenhet  i Tonfisken om vi ville ha den.
Sören svarade att han och Barbro inte hade råd och att 10 000 kronor i insats var alldeles för mycket pengar, nästan en årslön på den tiden. Sören tjänade 1964 nämligen 14 000 kronor.
Men C.A. Andersson hade tänkt ett steg längre:
– Jag har förhandlat fram halv hyra om du ställer upp som vaktmästare. Ni behöver heller inte betala någon insats eftersom lägenheten gäller som tjänstebostad. Gratis telefon är också ordnad, sa han.
Det här var naturligtvis ett erbjudande som de två inte kunde säga nej till.
– C.A. Andersson hade nyckel med sig och det visade ju klart att han förstod att vi skulle nappa på erbjudandet, berättar Sören.
– Jag hämtade Barbro på jobbet när hon slutade för dagen klockan sex och sa till henne att jag skulle visa henne ett ställe där vi kunde bo.
Barbro  blev aningen överraskad eftersom hon visste att de inte hade råd att köpa en så dyr bostadsrätt. Nyckelfärdig kostade lägenheten hela 64 000 kronor för 50 år sedan medan kostnaden för en vanlig villa var 50 000 kronor.
Men när Sören berättade om villkoren kom saken i ett annat läge. Barbros föräldrar, Britta och  Herbert Svensson ute i Högås gav också klartecken.
På den vägen är det, skulle man kunna säga.
Men fler lyckliga omständigheter råkade sammanstråla:
– När vi tidigare hade tittat på det visningshus som fanns tyckte vi att det var fint möblerat, berättar Barbro.
– Vi åkte till möbelhandlare Roland Bergh för att köpa möbler och då visade det sig att alla möbler från visningslägenheten fanns kvar och att vi kunde få köpa dem för 3 000 kronor. Det löste sig snabbt genom att vi tog ett bosättningslån på den summan.
I april flyttade Barbro och Sören in i de 99,9 kvadratmetrarna på Förborgsvägen och betalade en avgift på 219 kronor i månaden.
– När vi flyttade in var det bara sand på hela tomten, berättar Sören.
– Men husen såldes som nyckelfärdiga. Under våren gjordes gräsmattor och rabatter i ordning.
En månad senare, i maj 1964, gifte de sig, Barbro och Sören i prästbostaden i Vaggeryd. Därefter väntade bröllopsmiddagen på ett värdshus i Bondstorp.
 Under de följande fem åren växte familjen Åman med tre flickor och två pojkar till sju personer vilket utnyttjade lägenhetens utrymmen till max. De krävdes att mamma Barbro slutade jobbet på Konsum för att sköta hemmet och familjen för att allt skulle fungera. Offentlig barnomsorg låg i sin linda vid denna tid. Efter 20 år kunde Barbro åter gå ut på arbetsmarknaden.
En enda gång var det tal om att familjen Åman skulle flytta från Förborgsvägen. Det var i början på 70-talet.
– Vi diskuterade att flytta till Värnamo eftersom Sörens vaktmästarjobb band oss till bostaden,säger Barbro.
–  Vi löste in insatsen och telefonen. Men vi trivdes så bra här. Dessutom var det en bra miljö för barnen att växa upp i och vi ville heller inte rycka upp dem från skolan och deras kompisar.
Så Åmans blev kvar i ”Loket”.  
– Det har varit ett helt perfekt boende, slår Sören fast.

Skrivet av Kåre Boberg