A Swedish Love Story in London

Många är resorna som går från Fenix Kunskapscentrum. Men vad är det man gör? Och, ännu viktigare: Vad är det man lär sig? Ja, man kan bland annat drabbas av en Love Story. Det hände elever på Barn- och fritidsprogrammet, när de reste till London i mars för att studera kreativa aktiviteter för människor med särskilda behov.

Medan snön ännu låg i ständigt svällande vallar runtom Vaggeryds kommun, mötte elva elever och tre lärare från Fenix Kunskapscentrum våren i London. Under fyra dagar i mars fick Barn- och fritidsprogrammet ta del av inte bara engelska vårfläktar, utan även kreativitetens kraft. Under sina studieår har eleverna läst kurser såsom Fritid för funktionshindrade, Utveckling, livsvillkor och socialisation samt Pedagogiskt ledarskap, där man studerat villkoren för bland annat människor med funktionsnedsättning. Och i London fick man verkligen uppleva detta i praktiken.

Alla kunde dansa
I Hammersmith i västra London, besökte eleverna en dansklass, integrerad i en skola för vuxenutbildning. Hit är vårdtagare från gruppboenden välkomna två gånger i veckan, för några timmars dans under ledning av Wolfgang, en distingerad tysk gentleman med en oerhörd pondus och känslighet för varje persons förmåga och behov.

Och som man dansade!

Svårt autistiska, multihandikappade, rullstolsburna – alla lät de sig föras upp på dansgolvet av Wolfgang, en efter en, till tonerna av smäktande musik. Alla kunde dansa, alla hade någon kroppsdel att röra i takt med musiken. Och ingen brydde sig om den stora ringen av åskådare, såsom kompisar, assistenter och hänförda svenskar. Man gav musiken sitt allt, lät den skölja igenom kroppens rörelser och skänka ett lugn.

Inte heller vi slapp undan. Både elever och lärare fick bjuda på sina bästa dans-moves tillsammans med Wolfgang och hans hängivna dansklass, medan den bleka vårsolen slank in tillsammans med stadsluften genom det dammiga öppna fönstret.
Det hela avslutades med svensk rörelsesång till takterna av Imse vimse spindel, en oväntad ljudfil i Wolfgangs mp3-gömma, tillsammans med överförtjusta danselever!
Glada och omtumlade letade vi oss ut igen till Londons myllrande gatuljud, uppfyllda av den kraft som genomströmmat oss där i danssalen, och som löst upp gränsen mellan frisk och sjuk, normal och onormal, lärare och elev, svensk och engelsk. Med små lätta danssteg lät vi oss slukas av de djupa gångarna till tunnelbana.

Kameran går
Två timmar varje onsdag produceras film på The Gate, ett kreativt center ett stenkast från Wolfgangs dansklass. Hit välkomnas besökare, kallade ”service users” (”brukare” på svenska), från Yarrow Housing, ett gruppboende runtom sydvästra London. Man vänder sig till samma individer som dansklassen, det vill säga människor med ”komplexa och utmanande behov”, såsom ”sensoriska, motoriska, mentala och komplexa kommunikativa behov”. Här kan de måla, teckna, pyssla, spela teater och musik, få massage och så – skapa film.

Det känner vi ju igen på Fenix. Otaliga är de filmer som flutit under broarna där på Verner Malmstens väg. Inte bara inom kursen för filmproduktion, utan även inom olika karaktärs- och kärnämnen. Och otaliga är de timmar som elever spenderat i det digitala klipprummet, för att finslipa och justera.

Så, en vårblek förmiddag satt vi där, på The Gate, tätt ihoptryckta på det lilla målarrummets diversesamling av stolar, för att studera hur detta går till, att producera en hel tiominutersfilm på bara två timmar. Hur är det möjligt?

Sebastian, ledare för gruppen, börjar med att presentera oss besökare, varpå en diskussion bryter ut kring huruvida alla svenskar är blonda och hur kallt Sverige kan vara så här års. En helt befogad undran, tänker vi. Sedan spånas det manus, som skrivs upp i nyckelord på ett helt vanligt blädderblock. När förslaget ”murder in the garden” har fått avslag för tionde gången, tar Sebastian kommandot och bestämmer sig för att dra nytta av studiebesöket. Vi ska åka till Sverige, säger Sebastian! Och under glada tillrop delas rollerna ut. Filmandet börjar. Ingen betänketid. Pang på bara. Vi kör!

Upp på golvet bjuds vi, två stereotypt svenska blondiner, som får agera, just det: svenska tjejer. Kameran går, oavbrutet. Någon får talstopp en stund, men det ger med sig. Paus för fika i det minimala köket. Skratt och prat. På igen. Och på det sättet utvecklar sig filmen ”A Swedish Love Story”, som du kan se i bifogat clip.

Fulla av kvardröjande leenden, vänder vi omtumlade tillbaka ut i stadsvimlet, med skräckblandad förtjusning över filmen som så småningom ska renklippas och mailas över Nordsjön till lilla Vaggeryd. För dem en vanlig vecka, för oss ett svindlande äventyr.

Väskan full av intryck
Så vad tar man med sig hem. Ja, förutom väskor fulla av spännande inköp och intryck, kommer vi hem med vingar. Eleverna har kanske för första gången fått flaxa på sina och känt att de bär. De har klarat sig i kaoset och hetsen i en 15-miljonersstad, där vem som helst försvinner hur lätt som helst i mängden.

Men framför allt kommer vi hem med känslan av att allt är möjligt. Inte bara att resa, utan även att lite vanlig kreativitet kan bidra till så oerhört värdefulla möten, så mycket glädje och gemenskap, långt bortom diagnoser och landsgränser.

För, inför kreativiteten är alla likadana, lika mycket värda. Det vet vi nu. Och vi vet också hur snabbt gränserna suddas ut mellan dig och mig, mellan olika livsvillkor. Allt som krävs är att våga bjuda på sig själv. En stor portion skratt och ett öppet hjärta. En Love Story, helt enkelt. Det tar vi med oss hem, för alltid.

Mona Skantz, medföljande lärare

Från vänster till höger: Anne Huhtalo, lärare, Sandra Mikkilä, Bettina Vogt, lärare, Amanda Carlsson, Madeleine Johansson, Marina Melander, Chatrin Ericsson, Rebecka Magnusson, Josefin Johansson, Caroline Berg, Diana Taci. På bilden saknas Eva Glavas och Azra Mehicic. Foto: Eva Glavas

Wolfgang –längst fram i bild – och hans hängivna dansare i Hammersmith, London. Till vänster i bild syns de hänförda åskådarna Eva Glavas och Azra Mehicic. Foto: Mona Skantz

Länk till A Swedish Love Story (på youtube): http://youtu.be/NS5mA39ezn8

Fotnot: På filmen framträder Mona Skantz, lärare, och Rebecka Magnusson, sistaårselev på Barn- och fritidsprogrammet.

Läs vidare om The Gate på: http://www.yarrowhousing.org.uk/beyond_care.asp?mainmenu=5&parent=1