Långasjön, eller i folkmun, Åkerssjön

Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Långasjön vid Åkers kyrkby.

Långasjön, eller i folkmun, Åkerssjön

Långasjön, eller i folkmun Åkerssjön, en naturkrönika i 8 bilder om  massförekomst av sileshår och jakten på en rar blomma med det vackra namnet  klockgentiana.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i mitten av juli 2013.

Vid mitt besök vid Långasjön sydväst om Åkers kyrkby,  sydväst om Skillingaryd i Vaggeryds kommun, i slutet av juli kunde jag konstatera att vattenståndet var ovanligt lågt efter den torra och varma sommaren. Bildens udde som sträcker sig från söder mot norr har jag inte noterat förut.

Området hyser vissa år enorma mängder, vilket innebär tusentals individer, med den ovanliga klockgentianan men just nu var det något annat som stod för massförekomsten.

Stora delar av den ”nya” stranden, framför allt i sydost, var alldeles rosafärgad av de olika arterna småsileshår, ”Drosera intermedia”, rundsileshår, ”Drosera rotundifolia”, och storsileshår, ”Drosera anglica”, tre av våra insektsätande växter. Dessutom korsar sig dessa tre arter med varandra och bildar hybrider, så förmodligen fanns det även sileshårshybrider i detta rosa hav av sileshår.

Jag har aldrig sett liknande mängder med sileshår, så massförekomst är väl en beskrivning som passar bra i detta fall.

I Sverige finns flera så kallade ”köttätande” växter, det vill säga sådana som fångar insekter eller små vattendjur och löser upp dem med hjälp av proteinlösande enzymer som växten själv producerar. Denna specialisering förekommer hos arter i olika växtfamiljer som tillsammans inte utgör någon naturlig systematisk grupp, med andra ord inte är närmare släkt.

Bildens blandning av de olika arterna sileshår är verkligen marktäckande och kan förmodligen räknas i tiotusentals, jag orkade i varje fall inte räkna dem.

De i vårt land förekommande arterna av ”köttätande växter” tillhör familjerna sileshårsväxter, tätörtsväxter, bläddror och flugtrumpetväxter. Alla dessa familjers representanter växer i fuktiga miljöer eller är helt vattenlevande och en annan gemensam faktor är att växtplatserna oftast är mycket kvävefattiga, vilket dessa växter kompenserar genom att ta upp extra kvävenäring ur de djur som de fångar och bryter ner.

Bildens olika arter sileshår hade vid mitt besök ännu inte börjat blomma utan endast en liten kort stjälk med en ännu mindre antydan till knopp fanns för tillfället att beskåda.

Sileshår använder långskaftade bladkörtlar med ett klibbigt sekret som fångstredskap medan bläddrorna är de enda av ovanstående familjer som är helt vattenlevande och fångar små vattendjur i speciella fångstblåsor på bladen. Tätörterna har, i sin tur, hela bladytan täckt av segt slem och flugtrumpeten, avslutningsvis, använder sig av djupt strutformade blad.

Som krukväxter odlas ibland även arter och hybrider av släktet ”Nepenthes”, som ingår i familjen kannväxter, vars bladspetsar är omvandlade till insektsfångande kannor. Ett exempel på en art ur detta släkte är kungskannranka, ”Nepenthes rajah”, som är endemisk, det vill säga, växer ursprungligt bara på en plats eller inom ett område, i detta fall intill bergen Gunung Kinabalu och Gunung Tambuyukon i Sabah, i den malaysiska delen av Borneo.

Bildens småsileshår, ”Drosera intermedia”, är en liten, så kallad, köttätande växt som bara blir upp till en decimeter hög. Bladen sitter samlade i en basal rosett och är upprätta, bladskaften är kala och bladskivan är smal och tungformad, precis som på bilden. Bladöversidorna har körtelhår som avsöndrar en seg och klibbig vätska. Småsileshår blommar i juli-augusti med små vita blommor.

Småsileshår är ganska vanlig i södra Sverige upp till Östergötland men den förekommer ända upp i Ångermanland. Den växer liksom de andra sileshårsarterna på fuktig mark, oftast på myrar men även som här på dyiga sjöstränder. Den första fynduppgiften publicerades så sent som år 1828, således hittade inte vår Carl von Linné denna lilla märkliga växt.

Alla arterna i släktet sileshår, på latin ”Drosera” har använts till att göra så kallad tätmjölk eller långmjölk. Vätskan från körtelhåren har dessutom använts som vårtborttagningsmedel.

Långmjölk, tätmjölk eller långfil är mjölk som har beretts med enzymet täte vilket får mjölken att bli tjock och seg i konsistensen.

Långmjölk får man med andra ord med hjälp av blad från tätört eller sileshår. Man gnuggar insidan av syrningskärlet med växtdelarna då dessa växter har enzymer som kan bryta ner mjölkens proteiner och göra den tjock. Idag menar dock vissa att det istället är bakterier som är vanliga på just dessa växter, som gör mjölken ”lång” eller ”tät”.

Småsileshårets artnamn ”intermedia” kommer av latinets ”inter” för ”mellan” och ”medium” för ”mitt”, namnet betyder sålunda ”intermediär” eller ”mellanstående”, då mellan storsileshår och rundsileshår.

Det susar i säven vid Långasjön och anledningen är vad ni ser på bilden, arten säv, ”Schoenoplectus lacustris”.

”Så sjungen, sjungen sorgsång,
I sorgsna vågor små,
säf, säf, susa,
våg, våg, slå!”

Ur ”Säf, säf, susa” av Gustaf Fröding, Nya dikter, år 1894.

Vi får väl heller inte glömma den spännande barn- och ungdomsboken ”Det susar i säven” skriven av Kenneth Grahame och utgiven år 1908 med illustrationer av Ernest H. Shepard och Arthur Rackham. Boken handlar om den poetiska mullvaden, den modiga vattenråttan, den skrytsamma och själviska paddan, den barska grävlingen och de elaka vesslorna, som ockuperar Paddeborg. Den svenska översättningen av Signe Hallström utkom år 1932 och boken har överförts till en animerad film och TV-serie samt gett upphov till datorspel samt genererat mängder av leksaker.

Så till sist och äntligen, efter mycket letande, fann jag en enda planta med klockgentiana, men hav tröst, det är uppenbarligen sent i år för klockgentianorna och jag är dessutom tidig på platsen, så de stora mängderna kommer vad det lider. När den inte blommar är den, för övrigt, nästan omöjlig att få syn på, men den är omisskännlig då den är i blom.

Klockgentiana, ”Gentiana pneumonanthe”, är en upprätt, flerårig ört som kan bli tre till fyra decimeter hög. Bladen är smalt lansettlika med inrullad bladkant, alla blad sitter längs stjälken och bladrosett saknas. Klockgentiana blommar i augusti-september, blommorna är stora, femtaliga och sitter enstaka eller få tillsammans i stjälktoppen.

Klockgentiana är sällsynt och har en sydvästlig utbredning i Sverige. Arten förekommer från Skåne till Värmland, men har tyvärr minskat och blivit allt sällsyntare. Den växer på fuktig sand och torvjord, i betesmarker, vid stränder samt på fuktiga hedmarker och den första fynduppgiften publicerades redan på 1600-talet.

Klockgentiana användes förr som medel mot lungsot, och såldes i äldre tid på apoteken som ”pneumonanthe”, det vill säga, ”lungblomma”.

Artnamnet ”pneumonanthe” kommer av grekiskans ”pneumon” för ”lunga” och ”anthos” för ”blomma”, namnet syftar då på artens medicinska användning.

”Hela växten är besk, nästan som Centaurium (Erythræa). Fordom brukades blommorna bl. a. i lungsot såsom medel att befordra upphostningen, och örten kallades på apoteken Pneumonanthe (Lungblomma), hvilken benämning LINNÉ bibehöll såsom artnamn.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria I” av C. F. Nyman år 1867.