Anne kåserar om Vaggeryd

Anne Johansson från Vaggeryd kåserar i fem avsnitt. 

Vi presenterar del 1.

Anne Johansson kåserar.

Visst doftade det mer förr?!
Det sägs att minnet av en doft följer människan i hela livet.

En dag i början av sextiotalet gjorde jag en förunderlig vandring i dofter  …. vardagsdofter.

Jag var fjorton år, bodde i Hok och studerade vid Vaggeryds Kommunala Realskola.

Att bo i Hok och gå i skolan i Vaggeryd innebar, förutom att åka tåg eller rälsbuss och sköta studierna även att vara ”skickebud” åt ett antal hokbor.

Det var ju i Vaggeryd alla affärerna fanns.

I min jackficka denna dag trängdes ett antal lappar med anteckningar vad jag skulle köpa, hämta eller byta för att sedan ta mig hem via tåget och leverera varorna.

Första anhalten var Apoteket, där jag var en stadig besökare en gång i månaden.

Jag köpte Hoffmansdroppar till Morfar.

Den tjusigaste trappan i hela Vaggeryd ledde till Apoteket och väl innanför glasdörrarna möttes jag av en förtärande tystnad med enstaka inslag av klingandet av glas och metallinstrument.

Och doften!

Doften av kamfer.

På hyllorna trängdes bruna glasflaskor, placerade i storleksordning.

En sirlig våg med mässingsvikter stod som ett kuttersmycke på disken och drog blickarna till sig.

Det kändes alltid högtidligt att träda in i detta medicinernas palats. Här var de experter, det syntes på de vita rockarna och de allvarliga minerna.

Anne besökte Apoteket…

Denna dag hade jag fått pengar till två flaskor Hoffmansdroppar.

Gamle apotekaren själv expedierade mig och han tittade strängt på mig över glasögonen och sade med myndig stämma att endast en styck flaska expedieras vid varje köptillfälle.

”…men Morfar brukar …” började jag stamma fram.

Gamle apotekaren tog ingen hänsyn till mina förlägna protester utan förklarade att han minsann inte kunde känna igen alla kunder, vare sig det är en morfar, zigenare eller annat löst folk som brukade berusa sig på just Hoffmansdroppar – en styck flaska annars blir det ingen affär.

Rodnande av förfäran över att misstänkliggöras som en brottsling steg försmädliga tårar upp i ögonen samtidigt som  kamferdoften höll på att bedöva alla mina sinnen.

Jag hade nog svimmat om inte Fru Lizzie Sandahl tittat fram mellan två glashyllor, redo att gå till  tåget med den stora plåtlådan, innehållande mediciner.

Detta gjorde hon varje dag så hon kände igen mig, vilket hon för Herr Apotekaren redogjorde på följande vaggerydsdialekt.. .”den hära flecka ä frå Hok å ja känner te henna morfar, så dä ä ingen resk.”.

Muttrande gav han med sig och jag steg lättad ut på trappan, alltmedan kamferdoften lägrade sig i håret, kappan och näsan och följde mig i hälarna ända bort till….