Anne Johansson från Vaggeryd kåserar i fem avsnitt. Vi presenterar här del 2.
Anne Johansson kåserar.
….Fredrikssons Herrekipering, där jag skulle köpa en vit polojumper till min far.
Polojumprar på män var senaste modet i TV och naturligtvis skulle Farsan ha en sådan.
Skräddarmästare Fredriksson satt och sydde i ett litet rum längst bak i affärslokalen.
Det var dunkelt och tyst därinne.
Efter att ha passerat herrkepsar, skjortor och strumpor, tassade jag uppför det extra trappsteget när jag kommit halvvägs in i lokalen där alla kostymer, ulstrar och kavajer hängde i rader utmed väggarna.
Det kändes nästan högtidligt att beträda den övre avdelningen, kanske tack vare tystnaden och vetskapen om att Herr Skräddarmästaren vakade över varenda steg jag tog.
Doften härinne var mättad av ylle, textilier och en aning malmedel.
Nu steg han vigt ner från sitt skräddarpodium och gled fram emot mig med måttbandet hängande runt nacken.
Det var en stilig man med en självklar medvetenhet vad det gällde elegans och herrmode.
Östergatan, här låg Fredrikssons Herrekipering. Huset ligger lite till vänser utanför bilden där familjen Stark bor i dag.
Jag talade om mitt ärende: Jag skulle köpa en vit polojumper åt min far.
Fredriksson ryckte till, rynkade ögonbrynen, tittade uppfordrande på mig och förklarade att med denna fullständigt vansinniga idé kränkte jag, inte bara min far, utan också alla andra gentlemän.
”En polojumper till en vuxen man!
Det var det värsta!
Polotröjor har unga spolingar, som inte har en aning om vad manlig elegans innebär!
En man bär kläder för en man, inga ynglingafasoner här inte! Har Fröken talat med sin far om detta?”
”Det blir ingen affär lilla Fröken!” mästrade Fredriksson myndigt.
Där blev jag uppläxad ordentligt!
Backande tackade jag för mig, jag tror att jag neg innan jag stängde dörren efter mig.
Sanningen var nog att Herr Skräddarmästen inte hade dessa moderna plagg i sina hyllor.
Rolig läsning Anne.
Jag känner igen mig precis. Glömmer aldrig när det var modernt med snickarbyxor. Min lillebror Per ville ha ett par sådana. Vi gick in till Fredrikssons och frågade efter dessa. Jo visst hade de det. Det var bara att det var ett par sådana som man har när man arbetar som snickare. Vi tackade för oss och gick ut därifrån med ett gott skratt.