Anne Johansson från Vaggeryd kåserar i fem avsnitt. Vi presenterar här sista delen.
Anne Johansson kåserar.
Snart skulle rälsbussen gå hemåt och innan dess skulle jag köpa en grammofonskiva hos Bengtssons Radio&TV.
Den hade inte kommit på förmiddagen men eftersom posten delades ut två gånger om dagen sattes min förhoppning till eftermiddagsutdelningen.
Radioaffären fanns i det pampiga trähuset med tinnar och torn, ett vackert hus med stora affärsfönster, snickarglädje och vackra glasverandor.
Anne på besök i det hus som låg mitt emot stationen.
Inne i Bengtssons affär ståtade allehanda apparater, små färgglada radiotransistorer, stora pampiga radiogrammofoner i mahogny eller teak, TV–apparater med fladdrande testbilder, ljudet från en nyreparerad radio sände ut typiska mellanvågssignaler och på skivspelaren vid disken hördes Siw Malmkvists ”Gulle Dej”.
Doften av bakelit och brända bildrör blandades med plastlukten från transistorapparaterna och över alltihop härskade Erik Bengtsson.
Han var för oss unga musikdiggare en magisk man, det var nämligen han och ingen annan som hade telefonnumret direkt till Stockholm, där de absolut nyaste skivorna fanns.
Till Bengtsson gick man in och beställde skivan man hade hört på Radio Luxemburg under natten.
Han greppade telefonen, ringde ett speciellt nummer, upprepade sedan skivans titel och artist tre gånger i luren, upprepningen berodde troligtvis på att den gode Erik hade lite svårt med utrikiska poptitlar eller att stockholmarna inte begrep blandningen vaggerydsengelska.
Så väntade han tålmodigt någon minut för att sedan nicka eller ruska på huvudet och säga tack och hej.
Hade han nickat, betydde det att skivan var med i nästa fredagssändning från Stockholm och ruskade han på huvudet hade inte skivan kommit till Sverige ännu. Så enkelt var det.
Dörrklockan plingade och radiohandlaren reste sig sakta från arbetsbordet, lade lödkolven åt sidan och kom emot mig, iklädd en grön skyddsrock av bävernylon, bläddrade bland de nyinkomna skivorna och … ja! där stod ”Rydell’.
Äntligen, äntligen hade den kommit: ”Twisting Patricia” med Jerry Williams. (hör låten här)
Nöjd och belåten äntrade jag rälsbussen fem över fyra.
Doften därinne vill jag helst glömma.
Dunket från järnvägsrälsen förvandlades till rock´n roll–takt, jag sniffade på min handled och njöt av doften från Hygeas parfymer…snart, snart skulle jag vara hemma, lyssna på min skiva på radiogrammofonen, märke Philips, köpt hos Bengtssons Radio&TV.
Nostalgi, nostalgi.
De flesta husen, tillika affärsidkarna från sextiotalet finns inte kvar, men bilderna, ljuden och dofterna kan vi plocka fram ur minnet närhelst vi önskar ty varje butik hade sin alldeles speciella karaktär och som sagt doft.
Vem minns inte Hembageriets…Guldsmedens… Karin Berglings… Härlings… Shells… Aders Möblers… Bokhandelns…Nilssons Damfriserings… P W Blomstands…Manufakturaffären…
…..Öppna minnenas dörr, känn!
Visst doftade det mera förr!
Anne Johansson
Tack för ett mycket trevligt kåseri från livet i samhället på 1950/60-talet. Det är många fina minnen som flyter upp när vi läser Ditt kåseri. Du har verkligen ett bra minne och förmågan att beskriva livet i Vaggeryd på ett levande sätt som gör att vi både ”ser och hör” olika människorna framför oss och ”känner” dofterna.
Detta är en fin dokumentation som väl platsar i någon av våra hembygdsböcker framgent
Kjell Boberg
Tack, Per Bunnstad, för att du berikade mitt kåseri med fina illustrationer!
Vackra bilder och fin musik/ Anne J.
Alltid lika kul att läsa dina kåserier, skriv ge ut en bok jag köper den direkt.