Bålgetingar i fågelholken

Vår naturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på bålgetingen.

Bålgetingar i fågelholken och en siamesisk trädtvilling

Bålgetingar i fågelholken och en siamesisk trädtvilling, en naturkrönika i 6 bilder från Nydala, en härlig höstdag i september 2013.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i slutet av september 2013.

Ibland lönar det sig att köra fel, att ta av en liten väg för tidigt. När jag insåg mitt misstag visade det sig att det istället var ett litet lyckokast då en gammal bekant fordom från Skillingaryd dök upp från huset där jag skulle vända min bil.

Vá, bor du här, sa jag något förvånad, och visst gjorde han det, sedan många år till och med tillade han. Efter att ha språkat gamla minnen en stund ville han visa mig något vid den stora eken bara en kort bit bort.

Detta var vad jag fick se och det var inte dåliga saker, såhär har jag aldrig sett dem förut och jag gick fram till holken och stod bara någon meter från dessa mäktiga bålgetingar.

Ljudet var ett konstant lågmält och lågfrekvent brummande som av avlägset flygande små helikoptrar vilket gjorde upplevelsen både spännande och intensiv.

Holkens fram- och undersida var helt täckt och synnerligen väl kamouflerad med tuggad cellulosa till konsistensen som beigefärgat papper.

Bålgetingen, på latin ”Vespa crabro”, är den största samhällsbyggande getingen i hela Europa. Den är en rovinsekt som föredrar att placera sitt bo i trädhålor i gammelskog men också som här i en lågt sittande fågelholk.

Drottningen är mellan 25 till 35 millimeter lång, medan övriga bålgetingar är något mindre, arbetarna är mellan 18 till 24 millimeter och hanarna mellan 21 till 28 millimeter. De har kloförsedda tarser och kraftiga käkar och honorna samt arbetarna har en gadd att försvara sig med.

Färgteckningen går vanligtvis i gula, rödbruna och mörkbruna toner och den rödbruna färgen är mest framträdande på bakhuvud, mellankropp och bakkroppens främsta segment.

Det finns flera färgformer som skiljer sig något åt i färgteckningen. I Norden förekommer dels en mörk färgform med enfärgad mörkbrun mellanrygg och skutell, dels en mellanform mellan denna nordiska färgform och den i Mellaneuropa vanliga färgformen som heter ”germanica”, som har roströd skutell och två längsgående band på mellanryggen.

Namnet ”skutell” kommer av latinets ”scutum” som betyder ”sköld” och är hos skalbaggar den bakre delen av ryggplåten på det andra mellankroppssegmentet. Skutell används även som benämning på motsvarande anatomisk del hos skinnbaggar men även hos tvåvingar, som krönikans bålgetingar, används skutell som benämning på den bakre delen av mellankroppens rygg.

En mörk kväll skulle man kunna uppfatta detta som ett ondskefullt och skrämmande ansikte som frammanas direkt ur den gamla ekens stam och bark, kanske en vilsen själ som blivit trädtagen på samma sätt som man kunde bli bergtagen.

I folktron var bergtagning en föreställning om att övernaturliga väsen, hos oss i Sverige främst trollen, men även andra som vittra i Norrland, kunde lura med sig människor till sina boningar i berget eller under jorden, varpå dessa när de släpptes fria hade fått ett starkt förändrat sinnelag. Bergtagningar var därför ett sätt att förklara psykiska sjukdomar.

Liknande föreställningar finns i många andra kulturer även utanför Norden. Idag används bergtagen oftast metaforiskt om någon som blivit starkt hänförd av exempelvis ett konstverk eller varför inte av en koloni bålgetingar i en fågelholk.

Bålgetingen är ursprunglig för Eurasien och den förekommer i större delen av Europa och finns vidare österut genom Asien till Sachalin och Japan men med människans hjälp har den introducerats till en del andra delar av världen. Ett exempel på detta är USA dit den oavsiktligt infördes på 1940-talet.

Bålgetingen är en rovinsekt och äter bland annat vanliga getingar och andra leddjur, men även sav från träd och annan fruktsaft. Bålgetingen dödar även bin och humlor samt tar deras larver och honung som föda.

Den använder gadden för att döda byten, och eftersom den inte förlorar gadden när den sticker kan de upprepa stingen till dess att bytet har dött. Bålgetingen har ett bra mörkerseende och jagar därför även i skymningen och den ska även ha ett väl utvecklat nervcentra i hjärnan jämfört med andra stekelarter.

Bålgetingar bygger runda bon som kan vara stort som ett människohuvud. Det tillverkas av söndertuggade träfibrer, som bålgetingdrottningen blandar med sin saliv. Boet placeras gärna i ihåliga träd men även under tak och som här i fågelholkar. Det händer även att boet byggs inomhus.

Om ett samhälle växer sig stort, vilket är upp till 400 individer, kan det hända att bålgetingen anlägger nya samhällen i närheten. Gynnsamma varma somrar kan botätheten därför lokalt bli betydande. Bålgetingen är som mest aggressiv om boet störs och försvarsradien kring boet är ungefär 2 till 3 meter vilket jag inte håller här.

Om ni lägger märke till den bålgeting som sitter på kanten av fågelholken längst till vänster så ser den på mig med något oblida ögon, tycker jag så här i efterhand, jag är nämligen bara en knapp meter från boet, alltså klart över gränsen för nära, enligt bålgetinglagen. Plötsligt flyger den emot mig och ett ögonblick senare är jag bålgetingstucken för första gången i mitt, dessutom nästa mitt upp på min kala hjässa.

Ont är väl egentligen bara förnamnet och svullnaden efter sticket tog en dryg vecka på sig att försvinna, de sista dygnen övergick dock den kraftfulla smärtan till ett envist kliande.

Nåväl, nog om mig, det är bara drottningen som övervintrar och i maj träder de övervintrande drottningarna fram ur sin vintergömma och bygger ett nytt bo, vilket dessa bålgetingar för övrigt gör varje år.

Efter första kullen arbetsgetingar, som är sterila honor, kan den redan sedan föregående år befruktade drottningen helt ägna sig åt äggläggning.

Globalt sett är bålgetingens status som livskraftig eller hotad art ännu inte utvärderad av IUCN, International Union for Conservation of Nature. Generellt inom utbredningsområdet växlar förekomsten av bålgetingar beroende på förutsättningarna, det vill säga, på väder och klimat. Bålgetingen gynnas och blir talrikare under varma somrar, precis som under årets sommar 2013.

I centrala Europa är bålgetingens förekomst i vissa områden hotad och den har blivit sällsynt i många områden i Tyskland. Bålgetingen har, för övrigt, som art har gått tillbaka i hela Nordeuropa. I Norge trodde man att den var utdöd, då den inte hade setts sedan år 1911, men den observerades åter år 2007.

I Sverige har bålgetingen tidigare varit rödlistad men år 2000 avskrevs den från rödlistan över hotade djur i Sverige. Den förekommer främst i de södra och sydöstra delarna av landet. I Finland försvann arten nästan helt på 1940-talet och dess förekomst i landet har varit akut hotad men sedan 1990-talet har dess förekomst ökat i södra och sydöstra Finland. I Danmark är bålgetingen ganska allmän i passande miljöer, förutom på norra Jylland.

Hoten mot bålgetingen kan vara brist på för den lämpliga boträd och direkt förföljelse av människor med bland annat förstörande av bon är ett annat stort hot.

Bålgetingen är förhållandevis en lugn geting och attackerar sällan människan och ett bålgetingsting är oftast inte farligare än ett stick från en vanlig geting men kan naturligtvis vara farligt för överkänsliga personer.

Namnet bålgeting kan härledas från ett dialektalt ”bål”, som betyder ”mycket stor” och ”kraftig”. I Finlands svenskbygder kallas bålgetingen för ”båling”.

Bålgetingen är dessutom landskapsinsekt för Småland.

Naturen är verkligen märklig och spännande, här i bokskogen i Carlsnäs växer denna ”siamesiska boktvilling”, eller vad man nu ska kalla just detta märkliga fenomen när två träd växer ihop på detta sätt. Jag har sett liknade fenomen med både ek och pil.

Detta ska inte förväxlas med det som vi kallar siamesiska tvillingar som är enäggiga tvillingar som föds sammanväxta med varandra, där ägget inte har fullföljt hela delningen.

Förbindelsen mellan tvillingarna kan vara av olika slag, ibland kan vissa inre organ vara gemensamma men ibland binds tvillingarna samman på mindre komplicerade sätt och man kan då kirurgiskt separera dem från varandra, vilket är mycket svårare eller omöjligt i det första fallet.

Anledningen till att siamesiska tvillingar uppstår är, som sagt, att ett befruktat ägg delar sig ofullständigt. Vanligen leder detta till svåra missbildningar som gör att tvillingarna sällan överlever efter födelsen. Fenomenet är som väl är mycket ovanligt.

De första omtalade siamesiska tvillingarna var Chang och Eng Bunker som föddes i landet Siam, nuvarande Thailand, år 1811, och som förevisades av den amerikanske showmannen P.T. Barnum under 1830-talet.

De var förenade med varandra i ett armgrovt band i nedre delen av bröstbenen vilket med dagens teknik förmodligen hade gått att operera så att de hade blivit lyckosamt separerade.

Bröderna gifte sig i april 1843 med systrarna Sarah och Adelaide Yates och blev fäder till tio respektive tolv välskapta barn. Bröderna Chang och Eng dog vid 63 års ålder, år 1874, med mindre än tre timmars mellanrum.

Slut för idag, tack för idag.