Båramo gravar

Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt ett flertusenårigt gravfält.

Båramo gravar, en märklig plats med tusenåriga anor,
utmed landsvägen

Båramo gravar, en märklig plats med tusenåriga anor, utmed
landsvägen, en kulturkrönika i 8 bilder från april 2012.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd medio april 2012

Strax innan avfartsvägen till Mörkebo väster om Frälsningsarmens
Ungdomsgård, nordväst om Skillingaryd står denna något sneda skylt
och markerar ”Gravfält”. Jag stiger av min cykel och vandrar de
knappa 30 metrarna norrut från Ovdaskogsvägen räknat och befinner
mig då på ett tyvärr skadat men dock gravfält från tiden 500 år före
Kristus, med andra ord äldre järnåldern. Här har människor levat och
dött, kämpat och njutit för mer än 2500 år sedan, kvar är stenar i olika
former och formationer, och för ett otränat öga finns det inte mycket
att skåda. Men man misstar sig ety här finns stor och tung lokalhistoria
begravd i marken. För Er som vill läsa mer i detalj gå in på följande
adress; www.jkpglm.se/arkeologi/publikationer/pdf/2008_07.pdf

Tiden mellan 500 före Kristus och 1050 efter Kristus kallas i
Skandinavien för järnålder. Det är den period då järnet blir allt
vanligare i denna del av världen. Men det är också en tid då runskriften
skapas, skandinaver deltar som soldater i den romerska armén, de
första stadsliknande bebyggelserna uppförs och den kristna tron börjar
anammas i Skandinavien.

Den äldre järnåldern delas upp i förromersk järnålder, 500 före Kristus
till 1 före Kristus samt romersk järnålder, 1 före Kristus till 375 efter
Kristus.

Den yngre järnåldern delas upp i folkvandringstid, 375–550 efter
Kristus, vendeltid, 550–800 efter Kristus samt vikingatid, 800–1050
efter Kristus.

Forntida ärjare. Här på platsen finns en stor variation av förhistoriska
gravar. Man kan se ett femtiotal gravar och fundera över deras olika
former. Det finns särskilda termer inom arkeologin för gravar och här
finns fyra runda och åtta kvadratiska stensättningar, två domarringar,
två järnåldersdösar, en kvadratisk stenkrets samt ett tjugotal stenar. De
enstaka stenarna kan vara rester av skadade stenkretsar. Denna
variationsrikedom är typisk för äldre järnåldern.

De kvadratiska stensättningarna är lätta att upptäcka. Ett par stora
kantstenar ligger här vid vägen. Inne i skogen i en röjd yta syns några
till som också är stora och tydliga. Det här är märkliga gravar.
Undersökningar under senare år har visat att de kan vara fyndtomma.
Å andra sidan finns äldre uppgifter om vapenfynd i kvadratiska gravar.
Dessa fynd dateras till äldre järnålder.

Stensättningarna är flacka gravar av sten, medan domarringarna är
resta eller liggande stenar i kretsform. Namnet domarring kommer av
att man i äldre tid trodde att forntidens folk höll ting vid dessa stenar,
men de är gravar. Under äldre järnåldern brändes den döde på bål, så
fynden i gravarna är fragmentariska.

Fler fornlämningar finns att se. Någon kilometer uppför vägen ligger
ett par kvadratiska stensättningar. De spridda gravarna tyder på att
området troligen odlats under äldre järnåldern och gravarna kan ha
tjänat som revirmarkeringar.

I skogen intill gravfältet finns talrika röjningsrösen och många av
dessa är samtida med gravarna. Dessa röjningsrösen som kallas
”hackerör” är spår av de forntida böndernas åkerbruk. Äldre
järnålderns åkerbruk var kringflyttande. Ett par år ärjades en åker och
när den var urlakad flyttade man och tog upp nya åkrar. Så förklaras de
mängder av hackerör som finns i Småland. Men åkerbrukarna bannade
då som senare markens stenar som ådret törnade i och orsakade stopp.

Riksantikvarieämbetet, RAÄ 130, i Åkers socken utgör ett större
sammanhängande gravfält bestående av 40–50 gravanläggningar.
Dessa består av resta stenar, domarringar, en kvadratisk stenkrets,
järnåldersdösar, samt övertorvade kvadratiska och runda
stensättningar. I samband med markberedning och nyplantering 1976
skadades ett flertal av gravanläggningarna. Länsstyrelsen i Jönköpings
län beslöt därför att en dokumentation och en partiell undersökning av
gravfältet skulle utföras av Jönköpings läns museum.

Den arkeologiska undersökningen utfördes sensommaren 1985. Vid
denna undersökning karterades gravfältet. En av anläggningarna
undersöktes också, varpå markytan återställdes i ursprungligt skick.

Sedan mitten av 1980-talet är gravfältet även medtaget som
fornvårdsobjekt nr 114 i Jönköpings län.

Sammanlagt kom 20 gravanläggningar att karteras och beskrivas.
Närmare hälften av dessa var kvadratiska stensättningar. Även en
järnåldersdös av Fröböketyp, en domarring och två kvadratiska

Stenkretsar undersöktes och karterades. En av de mindre kvadratiska
stensättningarna, gravarna, valdes ut för att undersökas. Anledningen
var att se hur svårt markberedningen 1976 hade skadat graven.

Dös är namnet på en form av megalitgrav, storstensgrav, som byggdes
redan i början av bondestenåldern. Man började bygga dösar för cirka
5 500 år sedan, i slutet av tidsperioden tidig neolitikum. En dös består
av 4–7 resta stenblock till väggar med ett tungt block ovanpå som tak.
Inne i gravrummet lade man den döde. Ibland reste man en kantkedja
av sten runtom gravrummet. Så täcktes allt över med en stor jordhög.
Graven var ett mäktigt monument över betydelsefulla personer, släkter
och deras mark. Dösar finns i södra Sverige, Danmark och södra Norge
men liknande gravar finns i Europa. Byggandet av dösar hör ihop med
trattbägarkulturen, Fröböke ligger för övrigt i Halland.

Sammanlagt registrerades sex fyndposter vid undersökningen av
graven, tre av fynden var av järn. Det första bestod av en pilspets som
återfanns vid gravens huvudände. Spetsen var i tre fragment.

Ett annat järnföremål, ett ringformat spänne, hittades i gravens
mittersta del. Nära spännet framkom ett tredje föremål av järn i form
av en eneggad tångekniv.

Ett glasföremål, en liten, lätt grönfärgad pärla, hittades nära gravens
huvudände. Pärlans sidor var svagt konvexa och var möjlig att datera
till yngre romersk järnålder, cirka 500 efter Kristus. Vid fotändan
framkom ett i det närmaste intakt lerkärl. Kärlet hade något bikonisk
form med utsvängd fot och var cirka 10 cm högt. Den sista fyndposten
utgjordes av två fragment av harts. Dessa hittades dock inte i själva
graven, utan ytligt i stenpackningen.

Efter avlägsnande av den mittersta stenraden framkom efter cirka
0,1 meters rensning de övre partierna av en rektangulär hällkista med
innermåtten 1,35 x 0,22 meter. Ytterligare rensning påvisade att
kistans väggar utgjordes av såväl kantställda hällar som kallmurade
klumpstenar, cirka 0,2–0,6 meter stora.

Fyndens fördelning gav vid handen att kistan innehållit ett barnskelett
med en längd av uppskattningsvis 65 centimeter, alltså ett spädbarn.
Av själva skelettet återstod endast en mörkfärgning, lättast urskiljbar
vid huvudänden i norr. Botten i hällkistan utgjordes av hårt packad, grå
mo. Kistan var anlagd i anläggningens västra del, omedelbart intill
kantkedjan. Öster om kistan förekom mindre stenar, cirka
0,05–0,2 meter stora. Under kantkedjans synliga, övre delar, förekom
ställvis såväl större som mindre stenar, närmast utgörande en grund
eller stöttning av ovanliggande partier. Hela anläggningen vilade på
morän.

Tolkningen av graven utifrån gravgåvorna antyder att en liten pojke
lagts i graven. Placeringen av pilspetsen vid ena änden av graven, samt
att den låg vid sidan av huvudet, har tolkats som att barnet fick med sig
en pil och båge. Dessa var av sådan längd att spetsen kom att hamna i
höjd med barnets huvud. Vad beträffar lerkärlet, kan detta möjligen
innehållit en slags symbolisk kost. Gravgåvorna i barngraven är att
beteckna som funktionella och inriktade på överlevnad i nästa tillvaro
som väntade det lilla barnet.

Informationstavlan som syns till höger på bilden ligger omedelbart
söder om vägen in till det stora gravfältet och platsen som är uppröjd i
granskogen visar en kvadratisk stensättning som här är lätt att upptäcka
då ett par av de stora kantstenarna ligger alldeles invid vägen. Det
finns ytterligare sju kvadratiska stensättningar likt denna inom
Fornminnesområdet Båramo gravar.

Detta är alltså en av de gravar som tidigare i min kulturkrönika
beskrevs som ”märkliga gravar” då undersökningar under senare år har
visat att de kan vara fyndtomma.

Att vandra omkring i området är som att gå på en, vad vi idag kallar,
kyrkogård som innehåller en mängd förfäder och förmödrar till oss.
Det är bara som mest 100 generationer sedan, i princip igår, i
mänsklighetens relativt korta historia.