Bassebergs medeltidsby

Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Bassebergs medeltidsby.

Bassebergs medeltidsby

Bassebergs medeltidsby, en natur- och kulturkrönika i 44 bilder om
medeltiden, en spännande tid i historien från en spännande plats i
nuet, i trakterna av Nyholm, väster om Skillingaryd.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i slutet av september år
2014.

 

Följ med på en vandring genom historien under den tid som
vanligtvis kallas för medeltiden, en period i Europas historia mellan
antiken och renässansen, från ungefär 500-talet till 1500-talet.

Epoken förknippas ofta med riddare och kallas även riddartiden och
längden på perioden varierar kraftigt beroende på region. I norra och
östra Europa anses medeltiden börja betydligt senare och i till
exempel Skandinavien först med vikingatågens slut och införandet
av stenarkitektur och klosterväsen omkring år 1050, och följer
närmast efter skandinavisk järnålder.

Svensk medeltid börjar således med att Emund den gamle blir kung
1050, eller vid Sveriges kristnande, beroende på vilken källa man
väljer.

Medeltiden delas in i tre större perioder, tidig medeltid, en tid av
stark decentralisering och låg tillväxt från cirka år 500 till år 1000,
högmedeltiden, som kännetecknas av stark ekonomisk tillväxt och
befolkningsökning, stabilisering och centralisering av den politiska
makten, från cirka år 1000 till år 1350 och senmedeltiden, då
tillväxten fick ett abrupt slut och en period av demografisk
stagnation då ökad politisk turbulens tog vid, men då även en
konsolidering av centralmakter som skulle fortsätta in på den
tidigmoderna perioden.

Utmärkande särskilt för hög- och senmedeltid är det ekonomiska och
politiska system som senare kallats feodalism. Detta system innebar
personliga band mellan vasall och feodalherre som innebar
rättigheter och skyldigheter för båda parter.

En särprägel som skiljer medeltiden från antiken är den tekniska
utveckling, särskilt inom jordbruket, som skedde från 700-talet och
framåt. Ett tredje kännetecken är kristendomens utbredning över hela
Europa, vilket kom att fungera som en förenande länk mellan olika
regioner.

Det var under senmedeltiden som Europa som en någorlunda
enhetlig civilisation uppstod och grunden för många moderna
nationalstater som Frankrike, Spanien och de nordiska länderna
lades.

Medeltiden var också den period när starka centralmakter återigen
uppstod i Europa och många av dagens europeiska storstäder växte
fram under denna tid tillsammans med en stark borgarklass.

Gillen och skrån bildades framförallt under senmedeltiden som
skulle bestå långt in i modern tid och i slutet av medeltiden inleddes
också en kraftfull europeisk expansion och kolonisering av Amerika,
Afrika och Asien.

Detta föregicks av ett tidigt försök till erövring i och utanför Europa
i form av korståg mot muslimska stater på Iberiska halvön, i
Palestina, och mot hedningar i Östeuropa, Baltikum och i Finland.

Begreppet ”medeltiden” är en humanistisk indelning av historien
som grundar sig i idealiserandet av antiken.

Under 1350-talets mitt började italienska författare och akademiker
odla ett allt starkare intresse för den klassiska antika perioden och
Francesco Petrarca, som levde mellan åren 1304-1374, var den förste
som formulerade idén om att hans egen tid var ett återuppväckande
av bortglömda antika ideal, och betraktade tiden från Västromerska
rikets fall till mitten av 1300-talet en tid av stagnation och
intellektuellt mörker.

Francesco Petrarca hänvisade själv till tidens tenebrae, det vill säga
”dimmor”, och i början av 1400-talet hade historikern Flavius
Blondus varit den första som beskrivit perioden som en
mellanperiod, en historisk transportsträcka från utslocknandet av
antikens lysande intellektuella tankevärld till dess återupplivande
nästan 1000 år senare.

Den första historiker som definitivt cementerade begreppet i
tidigmodern historiebeskrivning var den franske historikern Charles
Du Cange som år 1678 gav ut verket ”Glossarium” i två volymer om
latinets klassiska och medeltida historia.

Tio år senare, år 1688, kom ”Historia Medii Aevi” ut, på svenska
”Medeltidens historia”, skrivet av den tyska historikern Kristoffer
Cellarius.

Under tidigmodern tid, cirka 1500-1800, betraktade man medeltiden
som den ”mörka tiden” för att man ansåg att antikens kultur helt
försvann under medeltiden, och återkom först i och med
renässansens upplivning av antika ideal.

Från upplysningstiden kritiserade många tänkare den katolska
kyrkans absoluta och intoleranta auktoritet under medeltiden. Denna
syn kvarstod i stort fram till tidigt 1800-tal, då exempelvis gotiken
kom på modet igen.

Många av romantikens konstnärer hade däremot en positiv bild av
åtminstone hög- och senmedeltiden, bland annat genom tolkningar
av epos och legender.

Författare som Walter Scott och Victor Hugo använde medeltida
teman för romaner och senare använde nationalromantiska
konstnärer som Richard Wagner tidiga medeltida germanska sägner
som inspiration för det storslagna operastycket Nibelungens ring.

Idag betonar historiker att medeltiden är den period då grunderna för
senare europeisk samhällsutveckling lades och att det i många
avseenden, kulturellt, politiskt, ekonomiskt och tekniskt, var en
dynamisk och expansiv epok.

Det blir således bara den tidiga medeltidens första århundraden,
mellan Västroms fall och Karl den stores enande av frankerriket,
som fortfarande kallas ”mörka” i historiska kretsar eftersom de
lämnat efter sig få skriftliga källor och större byggnadsverk, och all
politisk maktutövning och organisation var geografiskt begränsad.

”Mörk” får i dessa sammanhang främst betydelsen ”tyst” snarare än
att vara ett allmänt negativt omdöme.

Ur en traditionell västeuropeisk synvinkel börjar medeltiden med det
västromerska rikets fall år 476 och slutar med Konstantinopels fall
och hundraårskrigets slut år 1453, alternativt från ungefär år 500 till
ungefär år 1500.

I delar av Europa som var mer perifera brukar medeltiden börja och
sluta senare än i de mer centrala områdena i Väst- och Sydeuropa.

Exempelvis brukar vår nordiska medeltid räknas från början av
1000-talet till cirka år 1520, i samband med Sveriges utträde ur
Kalmarunionen.

Tidsgränserna är starkt kopplade till mellan kristendomens införande
och reformationen, och i dagens historieskrivning betonas snarare
utsträckta övergångsperioder än start- och slutpunkter vid exakta
årtal.

Under 400-talet började Romarrikets politiska sammanhållning att
lösas upp, skattebasen för de västra provinserna minskade kraftigt
och arméerna som krävdes för försvaret av gränserna rekryterades i
allt större utsträckning från allierade germanstammar från trakterna
av det moderna Tyskland, Österrike och Ungern.

Senaten i Rom blev så småningom i hög grad beroende av
germanernas hövdingar och generaler för ledning av den samlade
romerska armén. I egenskap av legosoldater, i princip utan eget land,
hade dessa soldater föga lojalitet mot den markägande senaten som
försökte styra det romerska riket.

Den 4 september år 476 avsattes den siste romerske kejsaren,
Romulus Augustus, av den heruliske krigsherren Odovakar, som
ledde ett antal germanska folkgrupper.

Odovakar sände kejsartecknen, insignia imperialia, till Östroms
kejsare och i gengäld önskade Odovakar att bli utsedd till Dux, det
vill säga militärbefälhavare över de västra provinserna, jämför Dux
med Benito Mussolini ”Il Duce” eller engelskans ord ”Duke”.

Detta godkändes delvis av Östroms kejsare och Odovakar blev
härskare över den italienska halvön och delar av Gallien, det
moderna Frankrike och större delen av den romerska senaten, adeln,
lämnade omgående Rom.

Att år 476 är det år romarriket föll anses vara en förenkling bland
historiker eftersom det är väl visat att livet gick vidare och den
romerska kulturen styrde som vanligt i de flesta provinserna även om
kejsaren och senaten var avsatt.

De romerska provinserna, med skatteintäkter och legioner, togs helt
enkelt över av antingen regionala generaler, adel eller erövrande
barbarhövdingar.

Östrom, oftast kallat Bysantinska riket eller Bysans, gjorde i början
på 500-talet försök att återerövra provinserna i det forna Västrom
och inledningsvis var denna kampanj framgångsrik och den
italienska halvön, Sicilien samt Nordafrika återtogs.

År 541 utbröt dock den Justinianska pesten, som härjade i Bysans
fram till år 700, en pest som dödade cirka 50 % av befolkningen i
Bysans vilket ledde till att kejsardömet förlorade all kraft att återta
de västra provinserna.

Från 300-talet till slutet av 500-talet flyttade en rad olika grupper av
nomadiska eller halvnomadiska grupper in i västra Europa från norr
och öster och hade stor inverkan på politiska och kulturella
strukturer.

Under flera stora migrationsvågor med början med ostrogoternas
vandringar år 340 slogs mycket av det gamla romerska systemet
sönder och en ny fusion av germansk kultur och romersk tradition i
kombination med en kristen tro skapade början till den kultur som
senare skulle konsolideras som Europa.

I samband med det västromerska rikets sönderfall från cirka 200-
talet fram till 500-talet skedde en rad större migrationer av
framförallt germanska stammar från Öst- och Centraleuropa. De
underliggande orsakerna till förflyttningarna är oklara men den
omedelbara orsaken var tryck från centralasiatiska nomadfolk som
var i rörelse västerut.

Först kom hunnerna under sin kung Attila och därefter, mellan åren
567-811, kom avarerna som var ett högasiatiskt folk förmodligen
släkt med hunnerna och sist kom magyarerna, år 862 samt mellan
åren 895-907, och dessa grundade Kungariket Ungern.

Det romerska gränsförsvarets sammanbrott i och med inbördes
strider mellan romerska fältherrar gjorde det möjligt för de olika
grupperna att flytta in på romerskt territorium utan större motstånd.
Det romerska riket hade under de första århundradena efter Kristus
även börjat anlita allt större antal germanska krigare i sina arméer.

Många av dessa kom från stamsamhällen som befann sig i relativt
nyerövrade områden eller i gränstrakterna mellan det romerska riket
och områden i Central- och Östeuropa som inte låg under imperiets
kontroll.

Bland de större germanska grupperna var goterna som härjade över
stora delar av kontinenten och sedan grundade lösa statsbildningar på
Iberiska halvön och södra Centraleuropa.

Frankerna, ett folk från Lågländerna, tog över det mesta av norra
Gallien medan vandalerna bildade riken i Nordafrika och anföll och
plundrade senare också Rom.

Anglosaxare från södra delar av dagens Danmark och norra
Tyskland invaderade Brittiska öarna och överväldigade den tidigare
romerska utposten.

Bland de mest destruktiva invasionerna var den som utfördes av
hunnerna, ett centralasiatiskt stäppfolk. Hunnerna plundrade och
förstörde städer över stora delar av Väst- och Östeuropa. De otaliga
invasionerna svepte undan mycket av det antika samhället som
vilade på grekisk-romerska traditioner, med andra ord, en tidigare
stark centralmakt slogs sönder. En decentralisering och, i
förlängningen, en feodalisering av Europa blev resultatet.

Germanska politiska och kulturella traditioner tog över och
omformade den gamla samhällsstrukturen. De germanska folken
bestod av en brokig uppsättning stammar med likartade, men
ingalunda homogena, traditioner.

Bosättningarna var små och mobila och jordbruket primitivt. Fokus
låg framförallt på boskapsuppfödning och animalier dominerade
kosten tillsammans med öl. Ekonomin var främst självhushållande
med lågintensiv handel.

Hantverkare som arbetade med metall framställde smycken och
framförallt vapen av järn och av hög kvalitet, men i liten skala.

Politiskt sett styrdes samhället av mäktiga stormän som formade lösa
allianser med varandra för att bekämpa andra allianser eller för att
försvara sig mot andra folkgrupper. Lagar bestod av muntliga
traditioner och sågs som brott mot person, inte som brott mot
politiska institutioner.

Lagar kunde variera från stam till stam men allierade stammar
respekterade ofta varandras lagar. Straff utmättes främst i form av
böter, men konflikter kunde ofta leda till hämndaktioner som drog
igång långvariga blodsfejder.

Familjestrukturen var strikt patriarkal och patrilinjär, det vill säga
härstamning räknad enbart genom män, och det fanns en skarp
uppdelning av arbetsuppgifter mellan män och kvinnor, männen
krigade och representerade familjen socialt och politiskt, kvinnor
hade ansvar för hushåll, barnuppfostran, jordbruk och hantverk som
sömnad. Slavar förekom, särskilt som krigsbyte, men bara i större
hushåll.

Ur den nya samhällsstrukturen växte successivt maktbaser upp och
till en början var det främst stora lokala godsägare som mot ett löfte
om militärt beskydd från krigsherrar och andra godsägare lät bönder
bruka jorden samt avlägga diverse avgifter.

Runt 700-talet hade större politiska enheter bildats, framförallt i
norra Frankrike, och bland dessa enheter, ledda av en tidig
krigararistokrati, framträdde nominellt erkända kungar. Även om
kungarnas makt var föga institutionaliserad och till stor del byggde
på personlig auktoritet fanns ändå grunder för en centralmakt.

Den frankiske krigsherren Karl den store, med avstamp i sina
förfäder, Karl Martells och Pippin den lilles erövringar, tog initiativ
till att konsolidera denna framväxande centralmakt. Under en rad
fälttåg erövrade han hela Frankrike, Lågländerna, delar av västra
Tyskland och hela norra och centrala Italien, inklusive Rom.

Kulmen för hans insats blev när han kröntes som västromersk
kejsare av påven i början av 800-talet. Idén om det gamla kejserliga
ämbetet hade återuppväckts i Västeuropa. Karl den stores rike
överlevde dock inte honom själv utan delades snart upp i tre delar av
hans sonsöner.

Det antika idealet om ett kejsarrike, som nu fick sin legitimitet
genom dess arvtagare, den romersk-katolska kyrkan, mer specifikt
påven, var dock återetablerat och togs senare över av tyska kungar
under 800-talet och 900-talet.

Utöver den militära och politiska insatsen innebar Karl den stores
gripande av makten ett uppsving i det intellektuella livet. Studier av
antiken ledde till ny förståelse av dess idéer och Karl själv sponsrade
kloster som fungerade som tidigmedeltida akademiska centra.

Bland de viktigaste innovationerna var uppfinningar av den så
kallade karolingiska minuskeln, föregångaren till dagens textade
gemener.

Kyrkan stärktes genom donationer och grunden till det som senare
skulle bli Kyrkostaten bildades genom en donation av Karl den store
till det påvliga ämbetet.

Under 600-talet och början av 700-talet invaderade muslimska
arméer ledda av profeten Muhammeds efterträdare samtliga områden
längs Medelhavets södra kust. Det relativt svaga visigotiska riket,
västgotiska riket, på Iberiska halvön besegrades av det umayyadiska
kalifatets arméer i början av 700-talet och det mesta av dagens
Portugal och Spanien föll under muslimsk kontroll.

Under 800–900-talet lades dessutom Sicilien, Korsika, Sardinien,
Kreta och Cypern till de muslimska erövringarna.

Följden blev att många kristna västeuropeiska kungadömen och
furstestater försvagades och tvingades till reträtt. Det en gång
mäktiga bysantinska riket utsattes för anfall som det aldrig riktigt
hämtade sig från.

Islams framgångar hade effekten att centrum för den kristna makten
gradvis förflyttades till kontinentala Europa. Samtidigt innebar det
muslimska styret en kulturell och ekonomisk blomstringsperiod i
erövrade områden. Intensivt jordbruk, effektiv stadsplanering och
skolor infördes.

Cordoba, huvudstaden för det muslimska Spanien, hade flera hundra
tusen invånare och var centrum för en avancerad urban kultur med
långväga handel och ett spirande intellektuellt liv, och likaså blev
Palermo på 900-talet en av Europas största städer.

Under medeltiden utvecklades jordbruket enormt, eftersom det först
varit överodlat i samhället blev folk vana med att priserna var relativt
låga och att de hade ganska mycket resurser. Sedan började åkrarna
och jorden bli överodlade, då blev marken också dålig och allt det
som odlades där likaså.

Folk började bli sjuka och det fanns inte många bönder kvar som var
friska. Därför blev det också mycket bättre för de få bönder som var
kvar men något var tvunget att göras för att människorna skulle
överleva.

Från 700-talet finns de första beläggen för att man inom jordbruket
gått över från tvåskiftesbruk till treskiftesbruk, vilket innebar att
bönderna sådde höstsäd som råg eller vete på ett fält, på det andra
fältet vårsäd som havre och att det tredje fältet fick ligga i träda.
Varje år bytte man hur fälten användes.

Den främsta fördelen med treskiftesbruket var att endast en tredjedel
av fälten låg i träda jämfört med hälften av fälten tidigare och det
minskade också risken för att missväxt skulle orsaka hungersnöd.

Genom att odla havre fanns också förutsättning att använda hästar i
jordbruket, detta tillsammans med att det uppfanns en ny kragsele till
hästarna, så de inte ströps, samt nya verktyg så fick jordbruket ett
uppsving igen.

En förutsättning för treskiftssystemet var dock att det regnade under
sommaren så att vårsäden grodde. Systemet slog därför inte igenom i
Medelhavsområdet.

På medeltiden uppfanns många redskap inom jordbruket, till
exempel hjulplogen, harven samt skvalt-, vind- och vattenkvarnarna.

Bildkommentar, det är inte svårt att se på denna sten att den en gång
för mycket länge sedan varit flytande och kommit upp till jordytan
från jordens heta inre.

Under 1000-talet blev länderna i västra Europa stabilare och med
undantag för mongolinvasionen upphörde barbarinvasionerna.
Kristnandet och framväxandet av kungadömen i norra Europa
skapade ytterligare assimilering i den europeiska enheten.

Högmedeltiden är en mer expansionistisk period och ett intellektuellt
uppvaknande och vidare förekom en befolkningsexplosion i
Medelhavsområdet.

I centrala och norra Italien och i Flandern började självstyrande
städer att växa fram och en reurbanisering av västra Europa kom att
ske.

På Iberiska halvön började en långsam återerövring av de muslimska
territorierna. En konsekvens av detta var att den latinska världen fick
tillgång till den klassiska litteraturen. Genom att översätta denna
kom man att återupptäcka Aristoteles. Samtidigt minskade farorna
med handeln och en stadig ekonomisk tillväxt skedde till följd av
detta.

Under denna period började Hansan och andra handels- och
banksammanslutningar att växa fram, vilka drev sin verksamhet över
hela Europa.

De första medeltida universiteten bildades från år 1080 och framåt,
vilket bidrog till att ny kunskap började växa fram. Läskunnigheten
blev allt mera spridd och bildkonst, skulptur samt arkitektur gjorde
stora framsteg.

Stora katedraler började uppföras över hela kontinenten, först i den
romanska stilen och senare i den gotiska stilen.

Bildkommentar, här ser ni den relativt ovanliga svampen blodticka,
”Meruliopsis taxicola”, som här växer på tallved.

Fram till 1000-talet var Europa till största delen uppfyllt av skogar,
ödemarker och träskområden och den befolkning som fanns var
liten.

Under 1000-talet inleddes en kraftig befolkningstillväxt som innebar
att tidigare outnyttjade områden började brukas och befolkas och
orsaken kan sägas vara ett förändrat andligt klimat som gynnade
spridandet av tekniska uppfinningar men i Romarriket som ju
använde slavar fanns inte rätt betingelser för att sprida
arbetsbesparande teknik.

Från 500-talet och framåt tillkommer en mängd tekniska
uppfinningar, särskilt inom jordbruket. Romarna använde årder för
att plöja fält vilket inte är särskilt lämpligt för tyngre lerjordar och
någon gång före 900-talet kom hjulplogen i bruk.

Denna krävde fler dragdjur men kunde plöja djupare och vända upp
jorden. Med hjulplogen kunde man odla på tidigare outnyttjad mark,
särskilt de bördiga lerjordarna i södra England, norra Frankrike och
norra Italien. I dessa områden kunde man skörda brödsäd som kunde
föda en växande befolkning.

En annan nyhet var att man började använda hästar som dragdjur
istället för oxar. Hästarna var snabbare än oxarna om man använde
de nyutvecklade seldon som gjorde att hästens kraft kom till bättre
användning.

Att försöka komma fram till hur stor befolkningen i Europa var
innebär stora svårigheter. I några fall finns det bevarade
skattelängder vilka endast upptar den del av befolkningen som hade
inkomster att beskatta.

Den engelske kungen Vilhelm Erövraren upprättade år 1086 en
förteckning över alla fastigheter i England, Doomsday Book, och
utifrån denna har invånarantalet i England beräknats till ungefär
1,1 miljoner människor vid denna tid. Denna siffra ökade till
3,7 miljoner under första hälften av 1300-talet.

Befolkningen i Frankrike, inom 1328 års gränser, har beräknats till
mellan 16 och 20 miljoner människor. Som jämförelse kan nämnas
att folkmängden i det geografiskt större Frankrike år 1789, har
beräknats till bara ungefär 25 miljoner människor.

Befolkningen i norra, södra och västra Europa har sammanlagt
beräknats till ungefär 60 miljoner människor.

Bildkommentar, att kompostera och odla var självklart och
nödvändigt samt borde vara så även idag. Kraftfulla rabarber,
”Rheum rhabarbarum”, växer i anslutning till komposten. Rabarber
är en art i familjen slideväxter, vars bladskaft är ätliga. Bladen
innehåller dock oxalsyra och småbarn eller personer med anlag för
njursten skall undvika att äta rabarber.

På befolkningstillväxten följde också en urbanisering, tillkomsten av
fler städer, och en stadskarta uppstod som i stort sett skulle bestå
fram till industrialismen. De städer som redan fanns växte också
betydligt. Denna utveckling följde ungefär samma geografiska
mönster som den övriga demografiska utvecklingen där den största
tillväxten skedde i söder och i väster, och i mindre utsträckning i
norr och öster.

De flesta städerna var fortfarande förhållandevis små, särskilt i
jämförelse med samtida jättestäder som Cordoba, Konstantinopel
och Baghdad.

De största städerna, Venedig, Milano, Florens och Paris hade som
mest 100 000 invånare. Utöver dessa fanns ett antal städer som
Brygge, Ghent, Lübeck och London som kunde ha mellan 10 000
och 40 000 invånare, och alla dessa låg vid havet eller vid en större
flod.

I övrigt hade de flesta städer bara några hundra till några tusen
invånare och låg då ofta i inlandet. Stadsbefolkningen förblev en
minoritet av den totala befolkningen i Europa långt in i modern tid,
även om det fanns stora lokala variationer.

I Norditalien och Lågländerna kunde stadsbefolkningen vara upp till
var tredje person, i Centraleuropa endast en på tio.

Den stora koncentrationen av människor utan avancerade former av
infrastruktur i form av avlopp och avfallshantering gjorde att
dödligheten i de medeltida städerna var betydligt högre än på
landsbygden.

Epidemier spreds också snabbt längs de tättbefolkade gränderna, och
likaså kunde eldsvådor ödelägga hela stadsdelar på bara några
timmar. Städer led i allmänhet av ett konstant mortalitetsöverskott,
det var fler som dog än föddes, och krävde därför en konstant ström
av nya invånare från landsbygden.

Bildkommentar, att ha luckor i golvet under medeltidens orostider kan
ha varit bra på många olika sätt, dels för att gömma eller förvara mat och
värdeföremål, dels för att snabbt kunna försvinna till skogs när fogdens
knektar eller andra av makten hantlangare kom på oväntade och
oönskade besök.

Städerna ledde till centralisering av makt och resurser och en
intensifiering av kringliggande jordbruk och handel, samt en ökad
specialisering av produktion.

Eftersom städer inte var självförsörjande med mat var de beroende
av den omgivande landsbygden för mat och desto större en stad blev,
desto större område behövde den som försåg den med allt fler typer
av resurser.

Genom sin koncentration av människor, makt och pengar, och
därmed även idéer, gav städerna också upphov till en kulturell
utveckling. Medeltida städer var grundade som mer eller mindre
självständiga enheter och lydde under egen lagstiftning.

De betalade oftast skatt till den lokale länsfursten eller kungen, men
hade en egen beslutsfattande och lagstiftande församling i form av
råd av mäktiga borgare som oftast var rika handelsmän.

Ståndssamhället, det som senare skulle utgöra grunden för många
länders riksdagar grundlades på medeltiden. Det tidigaste
omnämnandet av ett samhälle uppdelat i olika klasser härstammar
redan från 800-talet, men det var först i början av 1000-talet som det
konkretiserades.

I ”Carmen ad Rothbertum regem”, ”Sången för kung Robert”,
skriven av Adalbero, biskop av Laon är det klara uppdelningar
mellan tre klasser, ”oratores”, de som ber, det vill säga, kyrkans män
och enbart män, ”bellatores”, de som krigar, som senare skulle
utgöra en klart definierad adel, samt ”laboratores”, de som arbetar,
med andra ord främst bönder och andra som brukade jorden och
producerade mat åt samtliga tre klasser.

Högst i hierarkin stod de som bad och de som krigade och dessa
utgjorde under hela medeltiden en mycket begränsad elit på
samhällets topp som högst var några procent av den totala
befolkningen.

Det var krigarnas ansvar att se till att upprätthålla lag och ordning
och att försvara samhället mot yttre fiender. Bedjarnas uppgift var att
se till samhället fick sina andliga behov uppfyllda. De som arbetade
utgjorde den stora massan och det var de som var arbetskraften som
möjliggjorde krigarnas och bedjarnas välstånd.

Tanken var att dessa klasser utgjorde delar av en gemensam
samhällskropp som skulle samarbeta harmoniskt och fredligt för
samhällets bästa.

Stånden var en starkt idealiserad och ideologisk social indelning
definierad av kyrkan som i stort ignorerade faktiska förhållanden,
exempelvis stadsbor eller borgare, som utgjorde en betydande och
inflytelserik minoritet, hamnade utanför detta ideal.

Maktförhållande i städerna, särskilt i Norditalien och Flandern,
byggde i högre grad på rikedom och politiskt inflytande snarare än
börd, och här skedde en ny indelning i ”maiores”, ”mediocres” och
”minores”, det vill säga över-, medel- och underklass.

Utanför indelningen stod förstås icke-kristna som judar och
muslimer, men även de som trodde på andra tolkningar av
kristendomen, som alla ansågs kätterska av den katolska kyrkan.

Kyrkans män var de som stod överst i ståndshierarkin i de flesta
skildringar och det var också de som hade definierat indelningen.
Liksom aristokratin utgjorde de som mest ett fåtal procent av den
totala befolkningen och på högre nivå var det också just frälset som
försåg kyrkan med nya biskopar och påvar.

Kyrkan hade det ideologiska och akademiska monopolet i det kristna
Europa under så gott som hela medeltiden. Påven ansågs länge vara
det andliga överhuvudet för alla kristna och den som, åtminstone i
teorin, försåg den världsliga makten med sin legitimet.

Kurian, det påvliga hovet och administrationen, var under lång tid
det största, rikaste och bäst organiserade i hela Europa och efter den
romerska centralmaktens kollaps var det kyrkan som under tidig
medeltid företrädde den mest välorganiserade administrationen.

Det var kyrkan genom först kloster och senare katedralskolor och till
slut universitet som organiserade undervisning. Kyrkan var också
den främsta institutionen för socialt stöd i form av fattigvård och ett
moraliskt stöd för befolkningen.

Även om den krigande klassen mycket tidigt begränsades till en
jordägande aristokrati, så var det inte förrän runt 1000-talet som den
började förknippas och begränsas nästan helt och hållet med riddare.

Det är först i slutet av 900-talet och början av 1000-talet som kungar
som Otto I började avbilda sig själva på hästrygg snarare än på en
tron, något som konkretiserades av Vilhelm Erövraren på
Bayeuxtapeten.

Innovationer inom vapenteknik och ny utrustning för ryttare, som
stigbygeln och stabilare sadlar gjorde att krigare till häst nu kunde
bära betydligt tyngre vapen och rustning. En ryttare kunde nu
galoppera in i strid och anfalla även tungt beväpnade fotsoldater
beväpnade med långa spjut eller lansar.

Beridna förband som inte tillhörde frälset hade funnits tidigare i
såväl Tyskland som Spanien, men snart var det främst den krigande
klassens förmåga att kunna uppbåda skaror av tungt beväpnat
kavalleri som avgjorde vem som tillhörde den militära eliten.

Inom denna elit utvecklades snart en allt mer avancerad stratifiering,
skiktning, av olika klasser och grader som främst avgjordes av börd.

Inom krigarklassen utvecklades under högmedeltiden en social kod
som definierade koncept som bottnade i krigares ära, en god riddare
skulle vara rättvis, modig, återhållsam samt försvara den kristna tron
och de svaga.

Ett starkt romantiserat ideal om hövisk kärlek mellan riddare och
unga adelsdamer odlades också inom krigarklassen och har sedan
gett upphov till klassiska sagor om sköna jungfrur som räddas ur
fångenskap av tappra riddare.

I en värld av män som sedan barnsben fick lära sig att i strid ta det
som ansågs vara deras rätt, var riddaridealen och de sentimentala
riddarlegenderna, som Rolandssången och andra så kallade ”chanson
de geste”, på svenska, sånger om gärningar, alltså en mycket
motsägelsefull kontrast till en våldsfixerad manskultur.

Inställningen till arbetade människor, som man i dagens samhälle
skulle definiera som bönder, var kluven. Krönikörer, som själva inte
var bönder, beskrev dem som lata, dumma och ociviliserade
halvvildar. Stereotyper florerade som ofta jämställde bönderna med
djur och påminde starkt om hur man karaktäriserade icke-kristna
utbölingar och slavar.

Man tillskrev dem en rad egenskaper som kunde variera från simpel
galenskap till rena plumpheter som till exempel ”en säregen
benägenhet till väderspänning”.

Den hovromantik som föreskrevs för att uppvakta adelskvinnor
ansågs vara bortkastad på bondkvinnor, och författare som biskop
Adalbero uppmanade sina manliga läsare att helt enkelt ”bestiga dem
utan omsvep”.

Samtidigt uttryckte många författare en rädsla för den stora
allmogen, och med viss rätt. Status och inflytande bland bönder
kunde variera kraftigt, från landbor som levde precis över
existensminimum till rika storbönder med omfattande gårdar och
stora hushåll.

Adliga furstar kunde inte heller utöva totalt tyranni över dem som
bodde på deras ägor. Lokala sedvänjor och traditioner behövde
respekteras och det gick inte att behandla bönder enbart som
personliga ägodelar utan en reaktion.

När bönder utsattes för vad de ansåg vara för hårt tryck och
utsugning av en landsfurste hände det ofta att de organiserade sig
och gjorde motstånd antingen genom juridiska petitioner, genom att
erbjuda överhöghet till en annan furste, eller till och med genom att
organisera bondehärar.

Det finns flera exempel på adliga arméer som besegrats av
välorganiserade och disciplinerade bondearméer, såsom år 1227 i
Ane i dagens Nederländerna, cirka år 1230 vid ett uppror i det lägre
Weser-området och år 1315 vid Morgarten i Schweiz.

Kyrkan före 900-talet och 1000-talet var en relativt löst sammansatt
institution. Det påvliga ämbetet var svagt, i synnerhet under
”saeculum obscurum”, ”det mörka århundradet”, och centralstyret
inom kyrkan mycket begränsat.

Enskilda kloster och biskopsstolar var autonoma och hade mycket
nära samarbete med lokala kungar och godsägare, som de ofta var
starkt beroende av och den teologiska renlärigheten bland kyrkans
män var tveksam.

Idealet var att kyrkan inte skulle blanda sig i världsliga
angelägenheter utan överlåta detta för kejsare, kungar och adel att
sköta. Verkligheten var en helt annan och många präster levde inte i
celibat, biskopar agerade som världsliga adelsmän och kunde dra ut i
strid som suveräna krigsherrar och agera vasaller åt kungar.

Påvestolen var under en lång period i händerna på italiensk adel utan
större ambitioner att se till det kristna samhällets andliga behov.

”Saeculum obscurum”, ”det mörka århundradet”, är en vedertagen
benämning på det århundrade av allmänt religiöst och kulturellt
förfall, som inleddes i och med det frankiska rikets upplösning,
påven Johannes VIII:s död år 882 och den karolingiska teologiska
blomstringens slut på 880-talet.

Under 900-talet föddes en reaktion mot vad man betecknade som en
moralisk förslappning bland de troende. Stora kloster som det i
Cluny i dagens Frankrike beredde vägen för en kyrka med större
trovärdighet och inflytande som hade respekt från såväl allmoge som
elit.

Dock ledde kyrkans hävdande av sin ställning som en maktfaktor till
konflikter med den världsliga makten. Under slutet av 1000-talet och
början av 1100-talet ledde detta till en 50 år lång maktkamp mellan
påvar å ena sidan och kungar och kejsare å andra sidan. Konflikten
har senare fått namnet investiturstriden, och gällde vem som hade
rätten att tillsätta kyrkliga ämbeten.

Bildkommentar, här ser ni förmodligen en björnsax, ett grymt
jaktredskap. En sax är en fälla som består av två metallskänklar, som
slår ihop när saxen utlöses. Användningsområdet är framför allt för
att fånga eller bekämpa rovdjur. Några varianter är rävsax och
björnsax. Användandet är numera i många fall olagligt, och rävsax är
numera olagligt inom EU.

En sax kan även användas vid fiske som till exempel gäddsax och
även sådan sax kan i vissa fall vara förbjuden.

I kontrast till den föregående perioden av ekonomisk och
demografisk expansion inleddes 1300-talet med ett flertal bakslag.
Flera perioder av svår missväxt och hungersnöd följdes av den
förödande epidemin kallad digerdöden, som dödade upp till hälften
av Europas befolkning.

Kristendomen upplevde också ett antal kriser. Den franske kungen
Filip IV flyttade till exempel påvedömet från Rom till Avignon i
södra Frankrike mellan åren 1305-1378, något som gick under
benämningen ”den babyloniska fångenskapen”.

På detta följde den stora schismen mellan åren 1378–1417 då först
två och till slut tre påvar samtidigt var tillsatta och vägrade lämna
ifrån sig sina titlar. Detta skapade ökad lojalitet till den regionala och
den nationella kyrkan och sekulära lösningar söktes allt mer för
sociala problem.

Luthers uppgörelse med den katolska kyrkan år 1517 och skapandet
av protestantismen signalerade slutet på den gamla ordningen.

Den politiska makten började under senmedeltiden att
institutionaliseras, särskilt i stater som England, Frankrike samt i
kungarikena på Iberiska halvön och i Norden. Detta skedde i hög
grad genom resultaten av bland annat det hundraåriga kriget, som
drog skarpare gränser mellan olika nationella intressesfärer.

I början av 1300-talet nådde befolkningstalen i Europa en kulmen
efter flera hundra år av stadig ökning, och minskade istället kraftigt
för att återhämta sig först någon gång på 1500-talet.

Detta skeende har fått många förklaringar av moderna historiker,
bland annat har man kunnat fastställa att den gynnsamma
värmeperiod som rått under högmedeltiden tog slut runt år 1300 och
följdes av kallare och ostadigare väder som orsakade missväxt och
omfattande svält från 1310-talet och flera decennier framöver.

Det var en försvagad befolkning som till stor del levde på
nyuppodlade jordar i relativt obördiga, fattiga gränsområden som
överrumplades av medeltidens största demografiska chock,
digerdöden.

Uppskattningarna av dödstalen varierar kraftigt, och vissa regioner
drabbades värre än andra, men även de lägre uppskattningarna talar
om att minst 25 % av Europas befolkning dog på bara några år
medan vissa uppskattar dödstalen till hela 50 %.

Vissa städer förlorade upp till 80 % av sin befolkning och gårdar och
åkermark lades öde över hela Europa när det inte längre fanns någon
som brukade dem. Detta förvärrades senare av en period av ovanligt
långvariga och förödande krig, exempelvis hundraårskriget mellan
England och Frankrike, Reconquistan på Iberiska halvön då kristna
återerövrade området från Morerna samt maktstrider och
inbördeskrig i Flandern, Italien, Skandinavien och Tyskland.

Resultatet blev en minskning eller total kollaps av särskilt långväga
handel med baslivsmedel. De stora spannmålstransporterna från
traditionella kornbodar som Syditalien, Sicilien och Egypten till
stora städer i Medelhavsområdet bar inte längre sina kostnader och
ersattes av mer lokal handel.

De mindre gynnsamma väderförhållandena satte också det gamla
jordbrukssystemet i svajning. Tidigare hade kosthållningen förlitat
sig på vete, något som särskilt norra Europa var illa anpassat för. I
stort upphörde runt år 1350 den stabila expansion som pågått sedan
runt år 1000, det vill säga i hela 350 år.

Utöver den ekonomiska inverkan som digerdöden hade, utlöste den
också en utbredd fatalism, med andra ord, allt är ödesbestämt,
kopplad till insikten om hur skör tillvaron egentligen visade sig vara.
Epidemierna som digerdöden hade satt igång upphörde inte heller
med det första utbrottet, utan återkom med jämna mellanrum och
höll nere befolkningsökningen så att återhämtning tog längre tid.

Orsaken till massdöden fann man oftast vara ett Guds straff för
samhällets synder. Man beskyllde också ofta minoriteter för att ha
spridit sjukdom genom absurda anklagelser om förgiftade brunnar,
och hysterin utlöste bland annat pogromer mot judar.

Efter de senmedeltida kriserna började många regioner inrikta sig på
mer specialiserade former av grödor som kunde säljas till
fördelaktiga priser på en större internationell marknad. Den kraftigt
reducerade befolkning som var kvar efter de många farsoternas
härjningar kunde unna sig ett större välstånd och ledde till ökad
produktion av animaliska produkter, något som bland annat visade
sig genom att slaktarskråna fick fler medlemmar och större
inflytande i många städer.

Överlag blev kosten mer diversifierad och en allt mindre andel av
födan bestod av bara spannmål i form av bröd.

Medeltiden kännetecknas främst av religionens centrala roll som
samhällsideologi. Intellektuellt liv och utbildning var under hela
perioden något kyrkan hade nästan totalt monopol på. I början var
klostren centrum för utbildning och det var främst här som böcker
författades och idéer diskuterades. Grunden för den medeltida
världsuppfattningen var däremot Bibeln.

Den medeltida staden fungerade som en samlingsplats på
marknadsdagar dit alla bönder kom med sina jordbruksvaror. Dessa
kunde vara bland annat säd, ägg, mjöl, kött och frukt. Fisk blev
medtaget av kustbönderna och skogsbönder hade med sig viltkött.

Marknaden höll till på stadens torg och dit kom också handelsmän.
De köpte varor för att senare sälja dem vidare till ett högre pris.
Gårdar och små bodar i städerna kunde ägas av adelsmän men dessa
bodde mest på stora gårdar utanför städerna.

För de allra flesta människor var bröd den dominerande födan. I
Väst- och Sydeuropa bakade man vetebröd medan man i norra och
östra Europa istället odlade korn och råg som blev till bröd, gröt eller
öl. Man har beräknat att under 1300-talet täcktes 80-90 % av
kaloribehovet genom bröd.

I lantbruket odlade man också kål, spenat, morötter och lök som
komplement till brödet. Det är också troligt att man under 1300- och
1400-talen åt betydligt mer kött jämfört med följande århundraden.

Den medeltida ekonomin var till största del baserad på jordbruket.
Över 90 % av befolkningen var direkt eller indirekt sysselsatta med
jordbruk och ekonomin var i hög grad inriktad på självhushållning.

Fram till tidig medeltid var handeln främst lokal eller regional, även
om viss långväga handel förekom för att tillfredsställa efterfrågan på
lyxvaror, särskilt kryddor och siden.

Under tidig medeltid var det mesta av norra Europa glest befolkat
och jordbruket primitivt. Boskapshållning var mer dominerande och
det var framförallt i södra Europa och Nordafrika där jordbruket var
intensivt.

Befolkningsökning, agrartekniska innovationer, politisk stabilisering
och en period av gynnsamt klimat med start runt år 1000 bäddade för
en intensiv tillväxtperiod. Förutom införandet av nya
jordbruksredskap och metoder som tresäde odlades ny åkermark upp.

Stora delar av exempelvis Lågländerna dikades ur och en omfattande
kolonisering österut skedde under tyska furstars och kyrkans
beskydd. Den ökade produktionen ledde till att en större del av
jordbruket inriktades på export till tätbefolkade områden, framför allt
till Flandern och de mäktiga stadsstaterna i Italien.

Det nyuppväckta stadslivet skapade skrån för många yrken, en högre
grad av specialisering och ett återinförande av lönearbetet, som i
stort sett varit frånvarande i Europa sedan senantiken. Perioden av
flera hundra års stadig tillväxt upphörde i mitten på 1300-talet då
klimatet försämrades och hela Europa drabbades av den
demografiska kollaps som digerdöden hade orsakat.

En primitiv form av bankväsende fanns under medeltiden, men detta
var sällan långvarigt och mycket riskfyllt. Komplexiteten i att kunna
bedriva omfattande låneverksamhet där utlåningen monetärt översteg
inlåningen var för riskfylld och i många regioner förbjöds sådan
praxis.

Likheterna med senare tiders bankverksamhet är i vissa fall slående,
men ingen tydlig kontinuitet kan spåras in i modern tid.

Utvecklingen av handelsverktyg som hållbara och stabila växlar
skedde först runt år 1500, och var bland de värdepapper som snart
skulle komma att omsättas på börser i städer som Antwerpen och
Amsterdam.

Handeln under tidig medeltid, särskilt i norra Europa, var lågintensiv
och i hög grad lokal. Lyxvaror importerades fortfarande österifrån
via Medelhavet, men handel med billigare konsumtionsvaror blev
inte vanlig förrän under högmedeltiden.

Det fanns två huvudsakliga handelsområden, länder kring Östersjön
och Nordsjön samt Medelhavsbäckenet. Utbytet mellan dessa två
stora handelsområden skedde under 1100-talet och 1200-talet i hög
grad landvägen, och utbytet av varor mellan nord och syd skapade
enorma marknader i Champagne i norra Frankrike.

Stora marknader som återkom i regelbundna cykler uppstod och
började bli reglerade. Ursprunget till dessa marknader var främst de
olika helgonfester som firades i olika regioner. Dessa marknader
avtog i storlek och betydelse på 1300-talet då de mest högintensiva
handelszonerna, Flandern och Norditalien, övergick till att i högre
grad skeppa varor sjövägen istället för via långsammare och dyrare
landtransporter.

Med den starka tillväxten under högmedeltiden följde en oundviklig
intensifiering av handel. De instabila tiderna före och efter den
karolingiska konsolideringen av makt i Västeuropa gjorde att det
mesta av den långväga handeln ströps, och osäkerheten som
muslimska invasioner och räder, vikingatåg och anfall från
nomadfolk som magyarerna orsakade missgynnade kommersen.

En svag rännil av varor österifrån fanns dock under hela perioden,
och växte sig allt starkare allt eftersom centralmakten stärktes och
kunde säkra fred och goda villkor för köpmän.

Krig kunde ge enstaka tillfällen till affärer, men var till övervägande
del skadligt för handeln och köpmännens intressen. Osäkerheten som
väpnade konflikter skapade gjorde att handeln ofta skalades ner eller
upphörde helt för att riskerna blev för stora.

Den typ av militarism som gynnade köpmännen i stort var de stående
arméer i fredstid som uppstod under senmedeltiden.

Den ledande regionen inom handel under hela medeltiden och långt
in på 1500-talet var stadsstaterna i Norditalien där Genua, Florens
och inte minst den maritima republiken Venedig var ledande.

Italienska köpmän dominerade den europeiska handeln på
Medelhavet och drev de mest avancerade och vidsträckta
handelsorganisationerna. Under högmedeltiden uppstod enklaver av
italienska entreprenörer i hela Europa och verkade som finansiärer
för furstar och organisatörer av den lukrativa handeln med
lyxartiklar.

Många andra varor ingick i handeln, men utöver exklusiva kryddor
och silkestyger var det handeln med textilier tillverkade av engelsk
ull, samt även ullen i sig, som gav betydande vinster.

Handeln mellan Norditalien och England stimulerade båda
regionernas ekonomier genom en produktiv symbios.

När till exempel fartyg från Genua exporterade engelsk ull fick
engelsmännen tillgång till marknader som de själva skulle haft
mycket svårt att nå.

Hansan var den ledande aktören för handeln i ett område som
sträckte sig från Novgorod i öst till London i väst och från Bergen i
nord till Brügge i syd. Det var ett nordeuropeiskt handelsförbund av
varierande sammansättning som leddes av mäktiga handelsstäder
som Lübeck, Hamburg och Danzig med filialkontor spridda över
norra Europa.

Hansans handel skilde sig på många sätt från handeln i andra
områden och det fungerade som en mindre lukrativ nordlig
motsvarighet till Medelhavets italiendominerade nätverk, men med
skillnaden att den mest handlade med mindre lönsamma råvaror som
virke, livsmedel och metaller.

På 1360-talet hade Hansan skaffat sig ett totalt monopol på all
transport och handel med de vanligaste exportprodukterna.

Mellan dessa två handelssfärer låg den andra av Europas
befolkningstäta och starkt urbaniserade regioner, nämligen Flandern.

Där förädlades den engelska ullen till kläder för både lyx- och
masskonsumtion och här befann sig också Europas andra
ekonomiska nav, som senare skulle ta över de italienska städernas
dominerande roll.

Det utbredda bruket av slavar hade kraftigt minskat efter
Romarrikets fall under senantiken. Bruket och handeln med slavar
upphörde dock aldrig helt, särskilt inte i södra Europa.

Stora plantager som brukades av slavar återuppstod under
senmedeltiden i och med upprättandet av sockerodlingar i Spanien,
på Sicilien och på Kreta samt, på 1400-talet, på de atlantiska öarna
Madeira och Azorerna.

Detta kan betraktas som ett slags generalrepetition inför den
gigantiska slavekonomin som skulle uppstå efter upptäckten och
koloniseringen av Amerika runt år 1500. I kombination med en
kraftig demografisk expansion i norr bidrog detta till att centrum för
den europeiska ekonomin flyttades norrut, först till Lågländerna och
Nordfrankrike och senare till England.

Många nya uppfinningar och tekniker importerades utifrån under
medeltiden. Kompassen, pappret, krutet, armborstet och en mängd
andra hjälpmedel kom österifrån, men viktiga innovationer som
väderkvarnen och det mekaniska uret utvecklades eller fulländades i
Europa. Vattenkvarnar kom att bli särskilt nyttiga när de tillämpades
till att driva tidigare varianter av stångjärnshammare, sågar och
valkningsmaskiner.

En av de kanske viktigaste uppfinningarna var dock
tryckningstekniken. Dess inverkan på spridning av nya idéer kan
knappast övervärderas, och främjade även en explosionsartad
utveckling i pappersindustrin.

Teknikutvecklingen gick ofta hand i hand med utvecklingen av
handel. De tätare förbindelserna mellan nord och syd spred bruket av
skeppsbyggeri, särskilt under senmedeltiden. Skeppstypen kogg,
norra Europas främsta sjötransportmedel, inspirerade till exempel
italienska skeppsbyggare till att bygga förbättrade varianter av den
som dessutom var skräddarsydda för att ta stora mängder
skrymmande varor som exempelvis alun till färgning av kläder och
ull.

Runt Nederländerna främjades den allt mer expansiva fiskenäringen
genom byggandet av allt mer specialiserade fiskebåtar med
utrustning för konservering ombord.

Till lands utvecklades nya typer av vagnar med järnskodda hjul och
axlar på upphängningsanordningar som var bättre lämpade för den
tidens primitiva landsvägar.

Gruvnäringen stimulerade till många nya uppfinningar i och med
behovet av metaller för maskiner, vapen och myntslagning.

Pumpar utvecklades för att föra vatten ut ur gruvor och man
upptäckte tekniker för att utvinna metaller ur annars värdelös malm,
något som gjorde att tidigare nedlagda eller olönsamma gruvor
kunde öppnas igen.

Tillverkningen av metallredskap ökade under perioden, särskilt
produktionen av järn och man beräknar att den varit upp i runt
60 000 ton per år runt år 1500.

Bildkommentar, råttor, möss och sorkar samt andra skadedjur var
vanliga runt och i människornas boningar även på denna tid. Denna
lilla skogssork, ”Clethrionomys glareolus”, hittade vi på det mest
givna stället i Bassebergs medeltidsby, nämligen i matförrådet.

Bilden visar en skogssork eller ängssork, ”Clethrionomys glareolus”,
vilket är två olika namn på samma art.

Bildkomentar, skogssork eller ängssork, ”Clethrionomys glareolus”,
är en art i familjen råttdjur. Den är mellan 8–13 centimeter lång, med
ungefär hälften så lång svans därtill. Den är gråbrun med rödbrun
rygg och gråvit buk. Den har större öron och ögon än släktingen
åkersork, ”Microtus agrestis”.

Skogssorken, ängssorken lever mest i skogsmark i så gott som hela
Nord- och Centraleuropa och österut till Bajkalsjön. Den finns i hela
Sverige utom på Gotland och i norra Norrland.

Sork, en grupp råttdjur med små ytteröron och kort svans. De är
främst växtätare och gör ibland skador i odlingar. I Sverige lever
6 olika arter. Störst är den svartbruna vattensorken, ”Arvicola
terrestris”, som kan bli 20centimeter lång, svansen oräknad.

Nära släkt med sorkarna är bisamråttan och lämlarna.

Skogssorken eller ängssorken är bra på att klättra i träd och äter ofta
bark, både från levande träd och liggande färskfällda grenar.

På norska heter den också ”klatremus” och många barn har läst, hört
eller sjungit om Klas Klättermus i Hackebackeskogen som han heter
i översättning från en norsk barnbok av Thorbjørn Egner från år
1953.

På återseende!